Naturfotograf i världsklass

[xavslut]

En naturfotograf i världsklass, vem är det - och vem har rätten att kallas för det? Eller hur bra måste en naturfotograf vara för att bli ansedd som en naturfotograf i världsklass. Intressanta och aktuella frågor här på fotosidan, mycket med tanke på en annan diskussion som tyvärr spårade ur med alldeles för många personliga påhopp.

Många tycker tydligen att tankegångarna är engagerande och någon uttryckte önskemål om att jag skulle komma med reflektioner kring detta. Dessutom med lite insyn i hur en tidskrift som National Geographic Magazine (NGM) fungerar.

Jag har arbetat professionellt som naturfotograf i 20 år. Genom alla dessa åren har jag samlat på mig mycket erfarenheter, men dessutom hunnit få ett bra perspektiv på naturfotografkåren i stort. Både nationellt som internationellt. Jag har dessutom hunnit få uppleva ett flertal andra naturfotografer komma fram från ingenstans, utveckla sig i sitt fotograferande, och dessutom få genombrott i olika former. Många har man fått uppleva - några har lyckats slå igenom internationellt, andra mer på ett nationellt eller regionalt plan. Dessutom har det försvunnit några stycken, av en rad olika orsaker.

Nordisk naturfoto utvecklades enormt, särskilt under 80-talet. I Norge och Finland kom det fram helt nya sätt att tänka bild - en bildstil som mer hade närhet till annan bildkonst eller nordiska konsttraditioner, mer än likhet med tidigare bildideal inom naturfotograferingen. Fram tills denna explosion av nya bildintentioner, kunde nordisk naturfoto mer liknas med "jakt med kamera". Det gällde att komma så nära som möjligt, få motivet skarpt och någorlunda rätt exponerat. Här stannade ofta bildtänkandet. Tittar man i äldre svenska fototidningar, från främst 60- och 70-talet, ser man tydligt hur den tidens naturfoto såg ut. Bildkontrasterna till andra motivinriktningar var hur stora som helst.

Sedan kom det fram nya namn i Norge; Jørn Bøhmer Olsen, Rolf Sørensen, Pål Hermansen och Leif Rustand. Från Finland kom Hannu Hautala, Antti Leinonen, Tapani Räsänen och Jorma Luhta. Med bilder som chockerade den svenska publiken. Denna "frontalkrock" märktes extremt tydligt på naturfotofestivalen i Vårgårda 1983. Det kom naturbilder som "ingen hade sett maken till". Personer i publiken bokstavligt talat "tappade hakan" av förvåning, förtjusning eller total kollaps. För att riktigt förstå hur enorm reaktionen blev, borde man egentligen varit där.

Samtliga av dessa 8 naturfotografer tillhörde då, och i mångas ögon kan de fortfarande räknas dit, det yppersta toppskiktet av naturfotografer i världen. De bilder som ledande världstjärnor idag gör; exempelvis Frans Lanting, Jim Brandenburg, Michio Hoshino, Art Wolfe eller Mitsuaki Iwago - är alla direkt eller indirekt inspirerade av dessa 8 nordiska naturfotografers bilder. Visst finns det falanger inom amerikansk, japansk och tysk naturfoto som givetvis också kan ha haft betydelse - men nordisk naturfoto är idag tongivande på världsbasis.

Det är lätt att glömma hur det hela började, men det är svårt att veta hur det har varit och blivit, om man har kommit fram efter detta. Och inte vet hur det varit tidigare.

De nya falangerna i norsk naturfoto; med pionjärerna Bøhmer Olsen, Sørensen, Hermansen och Rustand i spetsen hade mycket nytt i sina bildperspektiv. Här kunde man ana mer likheter med andra motivinriktningar än annan naturfoto. Dessa pionjärer hämtade mer inspiration från exempelvis Ernst Haas, Edward Weston, Henri Cartier-Bresson och Robert Capa - mer än från den tidens andra naturfotografer. I Finland växte det fram ett helhetstänkande till djurfoto, som resulterade i bilder där miljön runt djuren gavs lika stor eller mer uppmärksamhet
än djuret/djuren själva. Detta visades i många bilder; på exempelvis en vintrig snödränkt granskog där en fågel utgjorde en liten prick och mer fick vara ett extra element i bilden - än en bild på fågeln ifråga. De som upplevt Hautalas första bilder på lavskrika vet nog vad jag menar...

I Sverige växte det under samma period fram ett antal naturfotografer där landskapet mer än djuren fungerade som motiv. Exempelvis Tore Hagman och Hans Strand. Med tydliga influenser från amerikansk landskapsfotografi, som exempelvis David Muench. Senare har vi även fått uppleva Jan Töve och Jan-Peter Lahall, landskapsfotografer i grunden - men nu finns även influenserna från norsk och finsk naturfotografi närvarande.

Dagens svenska naturfotografi har ett antal framstående naturfotografer i sina led. De mest framstående idag är Tore Hagman, Hans Strand, Peter Gerdehag, Jan-Peter Lahall, Jan Töve, Staffan Widstrand, Magnus Elander, Mattias Klum och Anders Geidemark. Att plocka ut någon särskild av dessa är fel - då alla har sina egna bildstilar, eller är snarlika. Ingen av dem ligger i världsklass, eller ALLA ligger i världsklass. Skillnader mellan toppfotografer är så små att det är omöjligt att favorisera någon.

Idag är det väl mest Mattias Klum som fått uppmärksamhet - mycket tack vare extremt duktig marknadsföring, hög professionalitet och ett väl utbyggt kontaktnät. Klum syns idag övererallt, han lyfts allt högre upp i skyarna - mycket tack vare medias sätt att beskriva honom. Nästan varje gång blir han omtalad som en naturfotograf i världsklass - och det är stora ord för en svensk publik att få läsa. Det är stort i Sverige att vara i världsklass.

Det gäller dock att hålla ett nyktert förhållningssätt till allt som står i media - och att se efter vilken betydelse marknadsföring har. Hur var ordspråket? "Allt går att sälja med mördande reklam..." Var det inte så? Att särbehandla Klum är fel, både för Klum själv som för de andra framstående naturfotograferna i Norden. Ska man nämna Mattias Klum, måste man nämna de andra också.

På senare år har Klum fått mycket uppmärksamhet för hans "nya" och råare bildstil. Med bilder som är allt annat än dokumentära. Nästan på gränsen till abstrakta. Bilder som sägs ha en mer journalistisk ton i sig, än en estetisk. Vad många då inte vet, är att dessa bilder gjordes redan på 80-talet i Norge - och redan 1956 av Ernst Haas. Nyskapande är de alltså inte...

Men så är det med marknadsföringens bästa allierade - minnet i media är kort...

Vem är en naturfotograf i världsklass. Ja, säg det... Även jag själv har kallats för det ett stort antal gånger. Dessutom har jag krönts som "kung" ett stort antal gånger. Många av mina bilder har fått tusentals kopior. Att redan 1989 få höra att jag varit inspirationskälla till Mattias Klum, av Klum själv - är i och för sig smickrande. Men jag skulle aldrig själv använda "världsklass" i min egen marknadsföring. Av en enda orsak: jag tycker inte själv att jag är det! Och jag kommer aldrig att tycka det heller. Dessutom kommer det alltid att finnas bildbetraktare som inte delar mina egna bildintetioner - och som direkt skulle gå in och skratta åt ett sådant påstående. Terje? Världsklass? Han som gör så många konstiga bilder? Näää...

Att arbeta för NGM är speciellt. Du får en ekonomisk uppbackning som inte liknar något annat. Tror nog att det är det mest lukrativa en naturfotograf kan uppnå... En modefotograf/reklamfotograf har helt andra möjligheter än en naturfotograf, vad gäller ekonomiska möjligheter.

Mycket på grund av de ekonomiska möjligheterna, och lyxen som ges till ett fåtal fotografer att få resa världen runt - mycket på grund av detta så blir det fel proportioner för "vanligt folk". Man måste ju vara naturfotograf i "världsklass" om sådana möjligheter uppnås. Men resonemanget är fel - NGM passar inte för alla duktiga naturfotografer. Jim Brandenburg är idag ytterst sparsam med att åta sig uppdrag från NGM. Direktiven är nämligen för stereotypa. Fotograferna bör vara inom ett särskilt koncept. Ligger man utanför detta, så är man oaktuell.

Jag har själv fått uppleva detta. När direktiven om hur jag skulle fotografera - och vilka bilder NGM ville ha, då fick jag en ond smak i munnen. NGM ville att jag skulle göra bilder som jag själv inte kunde identifiera mig med. Kent Kobersteen (bildredaktören) visste själv om detta, varpå han ursäktade sig med att jag borde söka mig till andra tidskrifter med mitt bildmaterial. Andra tidskrifter med minst lika högt anseende som NGM. De fotografer som idag arbetar för NGM är mycket snarlika varandra, för 10 år sedan var skillnaderna större.

Att idag välja att istället fotografera för exempelvis BBC Wildlife, GEO eller Condé Nast är av lika högt anseende. Det som skiljer tidningarna åt är profilerna. Konkurrensen mellan dessa tidningar är idag mördande. En fotograf som idag arbetar för NGM får INTE arbeta för Condé Nast exempelvis...

Att resonera om vilka naturfotografer som ligger i världsklass kan givetvis bli intressant läsning. Men konstruktiv debatt blir det inte, om debatten saknar perspektiv - och grundläggande insyn.

Hoppas med detta inlägg få en sundare debatt kring detta med "vem som är en naturfotograf i världsklass"...

Fotohälsningar
Terje

 

[KVICK]

Tack Terje, skön läsning efter all pajkastning. Du nämner två tidskrifter som jag inte känner till GEO och Condé Nast vad har dom för inriktning. /Göran

 

[gors]

Som vanligt otroligt uppfriskande och läsvärt. Terje, jag är så jäkla glad över det perspektiv du ger på naturfotografin.

Tusan, jag får nästan lust att gå på naturfotoutställning. Och det är inte varje dag det.

 

[mipert]

Alltid roligt med långa, initierade inlägg.

Vem som är av världsklass för mig är upp till mig att bestämma, finns ingen mall som måste uppfyllas och godkännas.

Intressant uppföljning är hur man räknas som naturfotograf. En som jobbar åt Condé Nast är vår svenske världsklassfotograf Håkan Ludwigsson och han tar bilder åt deras tidning Traveller. Frågan är då om han är naturfotograf?


Jag kan känna att det är ofta lite för mycket snack om att jaja, med de resurserna så...

Ett skäl till att en organisation får resurser att jobba med är att de har arbetat sig fram till den positionen.
Att Herb Ritts hade en rejäl organisation vid sina fotograferingar är inte i sig det som gjorde att han ofta tog riktigt bra bilder. Bilden han tog på Richard Gere 1978 med en gammal kamera med normaloptik är bra för att han kunde ta bra bilder. Men den och följande bilder gjorde att han fick möjlighet att bygga upp en stor organisation.

 

[langereis]

Tidningar

Tack för din beskrivning av naturfoto-utvecklingen de senaste 50 år. Jag läser NGM och skulle vilja läsa andra tidningar som kan utveckla min bildkänsla (hoppas du förstår vad jag menar) samtidig som jag får 'bildgodis'.

NGM är mest känd men jag misstänker att det finns andra tidningar som innehåller bra naturfoto.

Vilka tidningar kan du rekommendera?

 

[FouFoto]

En sak är säker i alla fall: Terjes inlägg är i världsklass!

Mycket bra och initierat inlägg - intresant att läsa och väl strukturerat - mer sånt!

 

[kreatören]

Tungt Terje!
Härligt med lite ”proffs” i forumet.

 

[icebear]

Beträffande tidningar så tycker jag att Camera Natura som Malin nämner i pajkastartråden håller hög nivå på bildmaterialet. Åtminstone dom nummer jag har läst/tittat i.

 

[Gunnar D]

Tycker nog att detta inlägget av Terje ger en lite besk bismak det oxå i bakvattnet från tidigare trådar.
Är man en sämre fotograf om man ger sin uppdragsgivare de bilder denne efterfrågar?
Är man en sämre fotograf för att man producerar bildmaterial som liknar tidigare tagna bilder?
Hur många bilder finns det som INTE liknar något som någon tagit förut?

Alla har en kvart i berömmelsens strålkastarsken, nu är det Klum, vem är nästa?
Ställ er i kö o uppför er ordentligt så kanske er kvart kommer.

 

[jpersson]

Vad hände med ETC?

Det finns många aspekter på ordet kvalité. Det finns till exempel säljande kvalitéer och de är ofta för strömlinjeformade för att vara personliga.

 

[malmphoto]

Bra, sakligt och balanserat Terje!

Mvh/Erik

 

[Arleklint]

Man kan hamna i en diskussion om hönor och ägg:

Blir någon, som i Klums fall, en känd populär fotograf för att man backas upp av pengar från NGM och har en stor "staff" som ger support...eller kan man bygga upp en "staff" och få uppdrag från NGM för att man visat upp sina fotografiska kvalitér.

Jag tror på det senare.

 

[Joker]

Gör inte alla det?


Motsatsen är lika befängt som att påstå att en tennisspelare har blivit bra för att han sponsras av Nike och inte tvärtom.

Obs - Kournikova är undantaget som bekräftar regeln

 

[Arleklint]

Jag hoppas och tror det flesta ser det så.
Mitt inlägg föranleddes av att Klums popularitet ovan förklarades med att "Allt går att sälja med mördande reklam".

Jag tror ingen blir bra tennisspelare genom mördande reklam finansierad av Nike. Samma sak torde gälla fotografer.

 

[Joker]

Det förstod jag också och VI är helt överens Janne.

 

[ariadne]

man blir nog nödvändigtvis inte bättre som tennisspelare eller som fotograf, men kanske populärare.

jag tror nog att popularitet beror i rätt hög grad på marknadasföring, timing osv. därmed inte sagt att den populariteten inte också beror på att bilderna eller vad det nu handlar om är bra i sig. men som sagt, det kan finnas andra som har bilder som är "lika bra" men som inte är lika poppis för tillfället, inte för att bilderna egentligen är sämre. så tror jag iallafall.
och så är det väl vad gäller allt. alla kan inte synas lika mkt samtidigt.

 

[forstheim]

I mångt och mycket handlar det nog också om lite tur, timing och kontakter. För att överhuvudtaget komma ifråga att få visa upp sin portfolio för NG:s ledning kan jag tänka mig att det krävs kontakter.

I Klums fall var det väl så att han, genom en god vän, lyckades få till ett möte med ledningen där han fick visa upp sina bilder!? Väl där gäller det att övertyga, påvisa att man brinner för det man gör och att man har en positiv inställning. Där någonstans måste det uppstå en kemi som stämmer överens, att magasinets koncept passar fotografens intentioner och vice versa. Således behöver inte NG, eller någon annan tidning för den delen, hysa de allra bästa fotograferna i världen. Därmed inte sagt att de inte kan hysa världsfotografer..men då världsfotografer som passar in i magasinets koncept.

Personligen tycker jag inte heller att Klum som bildskapare är den som tilltalar mig mest. Kan dock inte förneka att han är duktig eller att han har tagit en hel del riktigt bra bilder - av världsklass. Nu kan jag vara fel person att uttala mig om hans egentliga kvaliteter eftersom jag faktiskt har sett relativt lite av vad han har gjort. Någon bok och bilderna på klum.se har jag tagit del av..och det behöver ju inte vara representativt egentligen. Han har ju gjort mycket mer än så menar jag. Men av det jag har sett har jag fått intrycket av att det är ojämn standard på bilderna.

För att bli en världsfotograf i världsklass krävs det säkert många olika saker. Det räcker inte bara att ta bilder som håller sig på en mycket hög nivå. Det är det många naturfotografer som lyckas med. Det krävs också, som jag skrev ovan, tur, timing och kontakter. Att man sedan har andra kvaliteter som att vara en god och engagerande talare, att kunna sälja sig själv och sin produkt, att göra något utöver det vanliga, vara kunnig inom sitt område och ha ekonomisk uppbackning är en klar fördel. Allt detta har Mattias Klum.

Som bildskapare är alltså inte Klum den störste för mig (även om jag till och från imponeras av hans bilder), men jag kan inte annat än beundra hans hängivna sätt på vilket han tar sig an sina uppgifter.

Att vara en fotograf av världsklass handlar enligt mig inte bara om att ha förmågan att ta bilder av mycket hög klass, utan också om hur man lyckas nå fram med sitt budskap. Bilder är kommunikation, men ibland måste de kompletteras med ord för att hela budskapet ska nå fram och få människor att börja engagera sig i tex miljö- och djurfrågor. Om man bara förhåller sig till Klums bilder på ett estetiskt plan, utan en diskussion kring miljöfrågor, har ju faktiskt Klum på sätt och viss misslyckats med att föra fram sitt budskap. Därför är det också viktigt att en fotograf av världsklass kan så mycket mer än att bara ta högkvalitativa bilder.

 

[gors]

Joker skrev:
Motsatsen är lika befängt som att påstå att en tennisspelare har blivit bra för att han sponsras av Nike och inte tvärtom.

Det är inte samma sak. Ju mer pengar och andra resurser man får för ett jobb, desto mer tid och kraft kan man lägga på det. Det är helt avgörande för kvaliteten.

Ju mer någon är beredd att satsa, desto intressantare motivområden kan fotografen söka upp. Eller som det brukar heta; Att vara på rätt plats är nittio procent av bilden.

Fotografi är inte tennis.

Därmed inte sagt att jag har något emot driftiga fotografer som dessutom kan hålla intressanta föredrag som lockar en bred publik. Tvärtom.

 

[forstheim]

ariadne skrev:
man blir nog nödvändigtvis inte bättre som tennisspelare eller som fotograf, men kanske populärare.

Jo, man kan bli en bättre tennisspelare eller fotograf om man blir sponsrad. Självförtroendet kan stärkas genom att någon tror på dig och är beredd att stötta dig på olika sätt. Har du självförtroende vågar du också ta ut svängarna lite mer, vilket du förhoppningsvis utvecklas av och blir på så sätt en bättre fotograf eller tennisspelare. Naturligtvis finns det en gräns för hur bra du kan bli, men med en sponsor har du klart bättre förutsättningar att lyckas än en som inte har samma förutsättningar.

Det är många fotografer eller tennisspelare som ligger och kravlar på tallrikens kant. De allra flesta kanar ned och ytterst få lyckas ta sig över. Med en knuff i baken går det att få ytterligare någon över denna kant.

 

[ariadne]

"Jo, man kan bli en bättre tennisspelare eller fotograf om man blir sponsrad. Självförtroendet kan stärkas genom att någon tror på dig och är beredd att stötta dig på olika sätt. Har du självförtroende vågar du också ta ut svängarna lite mer, vilket du förhoppningsvis utvecklas av och blir på så sätt en bättre fotograf eller tennisspelare. "


japp, det var därför jag skrev "nödvändigtvis" för visst kan det finnas såna samband, men genrellt och i allmänhet så tror jag inte att orsaken till bra bilder ligger däri. möjligtvis då indirekt som du skriver, men det måste ju inte nödvändigtvis vara sponsorer eller pengar, bara man har någon som spelar den rollen, dvs tror på en. eller så kanske man tror på sig själv !


"Det är många fotografer eller tennisspelare som ligger och kravlar på tallrikens kant. De allra flesta kanar ned och ytterst få lyckas ta sig över. Med en knuff i baken går det att få ytterligare någon över denna kant."

att lyckas med att ta bra bilder eller att lyckas ta sig fram i karriären?
( nej, det måste inte vara en motsättning, men det är inte samma sak)