Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

När blir man nöjd

Produkter
(logga in för att koppla)
Janne, Du satte verkligen "pricken över i" med Ditt inlägg!

De två kategorierna som Du nämner finns ju definitivt representerade på FS och det är inte fel att tillhöra varken den ena eller den andra. Men att kunna svara på frågan på ett såpass kort, men genomtänkt sätt är imponerande!
 
Nöjd bli jag när bilderna jag får ser ut som jag tänkte mej vid fototillfället.

Det är ofta jag inte är helt nöjd.

Men det beror nog inte så mycket på bristande utrustning, snarare på bristande handhavande och kunnande. Om det nån gång händer att jag känner att det är utrustnigen som begränsar så tar jag det som en utmaning: Vad kan jag göra i denna situation för att få en bild jag är nöjd med? På så sätt blir jag en bättre fotograf och tror att jag kan bli mer nöjd vid fler tillfällen.
 
Canikon 1D2Xs Mk VII

FF, 50MP utan ljusbortfall i hörnen, 45 fps, 1/8000 blixtsynk, en 150Ws inbyggd blixt osv, osv..

Då skulle jag vara nöjd, gärna för 995,95 oxå

/Peter

Jaja, ett tag hade man nog varit nöjd, ända tills Mk VIII kommer för då går ju den gamla inte använda längre..
 
Det här med att bli helt nöjd är ett svårt subjektivt dilemma.
Det är väldigt lätt att köpa en utrustning och samtidigt snegla på en annan. Tror att många av oss lider/njuter av samma problem. Själv har jag köpt och sålt och bytt en hel del utrustning under årens lopp, både nytt och begagnat. Och givetvis ångrat mig några gånger.
Om man sätter sig ner och funderar lite på vilket som är viktigast; vad skall jag i huvudsak fotografera, vilken modell önskar jag och varför, finns behovet av denna -oftast nyare modell- samt vad krävs för att tillfredställa de grundläggande behoven, då kommer man nog till insikt.
Själv är jag inne på min tredje Nikon f4 men saknar Contax G2 med dess behändighet och skärpa.

När du väl kommit fram till vad du verkligen behöver, köp resten också. Man kan väl få unna sig att vara lite prylbög, livet är ju så kort ;)
 
Jag har faktist kommit till den punkt då jag kænner att jag har lagt allt før mkt pengar på fotoutrustning.

Min 20d ær bra, mkt bra.

Har fått møjlighet att køra mk2 1d ett tag, visst ær den hærligare att anvænda, mkt hærligare.
Men det ær inte vært att lægga 15tusen før att uppgradera.

Før de som har pengarna att lægga på de, gør de.
Men før oss dødliga så tycker jag man borde ta och tænka efter, de finns andra saker att lægga pengar på också.
Jag vill kunna ha lite pengar på kontot efter rækningarna har blivit betalda, och inte alltid beta av inkøpslistan.

Nej, ta bra foto med det ni har istællet.

Før i grund och botten så blir man inte en bættre fotograf av att slænga bort alla pengar på nya saker.

Ska bara skaffa mig ett 24-70, sen ær jag klar :)
 
Sture E. skrev:
När du väl kommit fram till vad du verkligen behöver, köp resten också. Man kan väl få unna sig att vara lite prylbög, livet är ju så kort ;)

Jupp, d var därför jag lade en order hos Scandinavian igår på en till blixt, en blixtsändare, ett objektiv och en 2x teleconverter, allt Canon orginal eftersom jag även är lite märkesbög :D..

/Peter
 
Andreas S skrev:
Min fråga är egentligen ganska enkel, men trots det finns det inte några enkla svar.

När blir man egentligen nöjd med sin "utrustning".

Så fort det kommer en ny kamera så är "folk" igång med att köpa den nya kameran för att den gamla är "så" dålig.

När blir man egentligen nöjd. Förut så höll en kamera iallafall några år, nu håller dom inte mer än några månader.

När är DU nöjd. När slutar du att "Titta" efter en ny kamera bara för att det kommit ut en ny modell?


När man blivit trygg i sitt fotograferande och utrustningen blivit sekundär...
 
Jag kommer ihåg när jag var inne i en High End Hifi-butik för några år sedan och försäljaren som visste att jag hade en ganska avancerad stereoutrustning ville förevisa den nya välljudande Klass-A utrustningen som han hade fått in i butiken. Jag svarade honom:
-Tack men jag är nöjd med den ljudbild som min stereoutrustning presterar.
Varpå han replikerade:
-Det är första gången under mina 30 år i Hifi-branschen som jag har hört någon säga att han är nöjd med sin stereoutrustning.

Oavsett om det gäller kameror eller avancerad Hifi så är det svårt att bli nöjd, antingen jagar man en ännu bättre ljudbild eller så jagar man efter ett bättre skärpeintryck, det är lätt att sugas med och spendera mer pengar än vad man har råd med i jakten på perfektion. Förnöjsamhet är tyvärr en bristvara idag, men jag måste ändå säga att jag är i stort sett nöjd med min fotoutrustning, det enda som jag saknar idag är en rejäl fast vidvinkel för APS-S format, men å andra sidan finns inte det till Canon ännu...
 
Senast ändrad:
Jag blir nog inte nöjd i första taget, varken med mina bilder eller med min utrustning. Båda sakerna tål att utvecklas, förmodligen i all oändlighet. Eller i alla fall tills man ligger under mull.
 
Re: Re: När blir man nöjd

Chasid skrev:
Oavsett om det gäller kameror eller avancerad Hifi så är det svårt att bli nöjd, antingen jagar man en ännu bättre ljudbild eller så jagar man efter ett bättre skärpeintryck, det är lätt att sugas med och spendera mer pengar än vad man har råd med i jakten på perfektion. Förnöjsamhet är en bristvara idag, men jag måste ändå säga att jag är i stort sett nöjd med min fotoutrustning, det enda som jag saknar idag är en rejäl fast vidvinkel för APS-S format, men å andra sidan finns inte det till Canon...

Skillnaden är att i fotosammanhang styrs mycket/begränsas mycket av oss själva. Oavsett utrustning. Detta gäller inte hi-fi på samma sätt.

Jämför hellre en musiker och hans instrument med fotografen och hans utrustning. Hur ofta talar man om musikernas val av fabrikat/modell på sina instrument?
 
Re: Re: Re: När blir man nöjd

Arleklint skrev:
Skillnaden är att i fotosammanhang styrs mycket/begränsas mycket av oss själva. Oavsett utrustning. Detta gäller inte hi-fi på samma sätt.

Det första påstående är både rätt och fel. Med analoga kameror och samma förutsättningar vad gäller film och objektiv kan en skicklig fotograf prestera lika bra resultat med en enkel billig amatörkamera som en dyrare proffskamera. Men vad gäller digital kameror så har den med dyrast kamera ett klart tekniskt försprång förutsatt att han/hon också är en skicklig fotograf.

PS: De musiker som jag känner talar ofta om sina instrument och teknik med varandra!
 
Visst pratar musiker om sina instrument och om tekniken runt dem. Det handlar om fall det ska vara humbuckers eller single coil, eller vilket träslag som låter bäst eller fall det ska vara coatade strängar eller vilken top som går ihop med vilken låda eller vilken mick som är bäst eller hur tangenterna på synt/piano är eller...

Och det finns märkes "snobberi" där åxå. Och jag garanterar att jag skulle inte spela det minsta bättre på en äkta Gibson Les Paul än på min Epiphone Les Paul. En riktigt bra gitarrist kanske märker skillnad dock.
 
Jag drabbas då och då av habegär, men inte inför nya värstingmodeller. De känns som kalla kliniska saker. Jag går igång mer på en halvgammal Hasselblad, och ljusstarka gamla fasta Nikkor och sånt. Trivs oftast bättre med min Nikon FA än med F100.

Kommer köpa en D200 så fort som möjligt, men bara för att jag "måste" ha ett digitalhus.
 
Hej

Jag har alltid köpt bara begagnade proffsmodeller och hållit mig på ett enda märke. På det viset vet jag att just den modellen är så och så bra/dålig och när jag "uppgraderar" mig har jag kvar dom flesta tillbehören (blixt/objektiven). Köpte nyligen en DSLR kamera som har några år på nacken, men är mycket nöjd med den, jag visste exakt vad jag får, eftersom många har haft den modellen under flera år och det finns massvis dokument att läsa. Kameran ger bilder som duger åt mig och viktigt är även känslan hur den sitter i mina händer och tål den användningen jag utsätter kameran för.
Lycka till
MVH
Olli
 
Jag är nöjd när min utrustning inte begränsar mitt fotograferande.

Jag är nöjd med min gamla eos 10D, som jag köpte hösten 2003. Den tar fortfarande lika bra bilder nu som då, bättre faktiskt, eftersom jag har blivit bättre på att fotografera sen dess.

Ibland kan jag störa mig på bruset på högre iso, men det är inte ofta.

Om jag köper en ny kamera så blir det troligtvis en 5D, men det blir i så fall inte för att jag vill, utan för att jag behöver en kamera med högre upplösning och mindre brus, för uppdragsfotografering. Men det lär dröja. Tidigast kan det bli tal om att uppgradera i sommar, troligtvis senare ändå.
 
Fotointresse=prylintresse

Intressanta diskussioner angående huruvida fotointresset egentligen är ett prylintresse..
Här kommer en liten reflektion:
Jag som är amatör fotar följdaktligen bara för att det är kul och jag har ingen som helst nytta av mina bilder. Någon sade att "det är väl bilden som räknas"..
Det är en av de saker som räknas. Känslan vid själva fotandet kan vara nog så viktigt som resultatet i form av en bild. Cyklar även en del och kan jämföra lite med detta intresse. De som verkligen är proffs har sällan något prylintresse, de vet att de ha de bästa sakerna och cykeln är bara ett tävlings- och träningsredskap. För det stora flertalet amatörer är just cykeln och dess utrustning av stort intresse. Kanske är det så även vad det gäller fotograferandet..
 
Jag är helt övertygad om att "nöjd" är inget man "blir" utan det är något man bestämmer sig för att vara och leva i, vårt västerländska samhälle har ju lidit av detta ända sen Rolling Stones sjöng "I can't get no satisfaction", visst det är en sak om en sak i livet som ett kamera/foto intresse är en faktor till att ha nya grejer, men om hela livet är präglat av det så är det illa. Jag kom nyss hem från en resa i Asien, Thailand och Filipinerna, de är nöjda och glada och hjälpsamma de flesta av folk man möter, många bor enkelt och att ens ha en kamera är inte tänkbart för många. Och jag skojar inte, folk är nöjda, men hur kan det komma sig? Lever de i förnekelse? Nej de har helt enkelt valt att uppskatta de de har och nöjer sig med det. Eller hur kommer det sig att generationer innan oss i Sverige var gladare och nöjdare trots att de hade det sämre? Vi håller ju på att bli de mest bortskämda av människor på jorden, men vi har fortfarande valet och valmöjligheten att vara nöjda och glada, men det kostar på för det är verkligen att gå mot stömmen i vårt samhälle. Men jag tror helt klart att jag också fallit in i lögnen att bara jag får den där nya kameran så ska allt bli så mycket bättre, och vilka bilder jag kommer ta sen då, helt i en annan dimention än nu, men eftersom det aldrig funkar så, så har i alla fall jag bestämt mig för att vara nöjd, och fokusera mer på bilden än tekniken... Och utan att gå in mer på detta så är mina slutord att nyckeln till allt är att ha frid i hjärtat och i sitt inre, det handlar om det inre inte om det yttre, det yttre kan aldrig göra dig glad, men har du det gott i hjärtat så kan livet bli hur tufft som helst, och du bara ler tillbaka!!

:)
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar