Jag är lite förundrad över att folk reagerar som om det handlade om en färdig produkt, när det i själva verket är utforskning av ett nytt sätt att skapa bilden i kameran. Den kamera som har använts är en mellanformatskamera med ganska stor sensor, och det hänger ihop med problemen med att bygga en sån här sensor för hand utan tillgång till en hel industri som kan åstadkomma nästan vad som helst. Begränsningarna när det gäller bländare hänger exempelvis ihop med mikrolinserna, de mikrolinser som man hade.
En av de saker som vänds uppochner är faktiskt förhållandet bländare-skärpedjup, eftersom det här systemet ger större skärpedjup vid större bländare. Om bländaren är mycket liten är omfokusering i bilden inte möjlig inom lika stort område. Det är inte heller så att man inte skulle kunna ta på närmre håll, utan det finns gränser för hur stort område som omfokusering är möjlig inom, och de hänger ihop med mikrolinsernas bildvinkel och objektivets utgångspupill. Effekten liknar det man kan åstadkomma med stackning.
Ett av problemen är att det blir väldigt stora filer. För att få rimlig upplösning i par med vad kameror av idag klarar, behöver man komma upp i flera hundra megapixel, och rent fysiska gränser för ljuset gör att det inte går att åstadkomma med en liten sensor, om man inte tar flera bilder där sensorn skiftas. Här har man använt en sensor i formatet 6x6 cm och ett primärobjektiv på 80 mm. Krymper man sensorn för mycket kommer riktningen på ljuset genom mikrolinserna att gå förlorad genom diffraktion.
Det som finns på websidan är bara en demo av vad som kunde åstadkommas med enkla medel för hand. När industrin sätter tänderna i problemet är möjligheterna andra. Det finns inte en sådan gräns för ljusstyrka som f/4, utan med större mikrolinser kan man använda större ljusstyrka och få större omfång på omfokuseringen.
Vad doktorsavhandlingen visar är att vi ännu är långt ifrån att ha utnyttjat alla möjligheter för att skapa bilder med hjälp av ljus och att det finns massor av uppfinningar som fortfarande är möjliga. Även om en del av förverkligandet av idén har släktskap med holografi, är det en fundamental skillnad i teori och praktik, eftersom hologrammet tillverkas med hjälp av ljusets vågkaraktär som ett interferensmönster inne i filmen, medan den här tekniken helt baseras på ljusets "rätlinjiga" utbredning. Gränserna för bländare är tvärtemot vad man kanske föreställer sig. Det funkar inte med små bländare, eftersom primärobjektivets storlek på utgångspupillen avgör vinkelskillnaden, och det funkar inte med väldigt små mikrolinser, eftersom ljusets vågkaraktär då bryter upp riktningen som ska detekteras.
Demon behöver inte egentligen tas med anordningen som byggdes ihop, den skulle ha kunnat göras med stackning, vilket hade givit bättre resultat på statiska objekt, men bilderna som presenteras är tagna med kameran som man satte ihop, och med de begränsningar som prototypen har. Det handlar om en prototyp för att demonstrera en ny teknisk princip, inte om en produkt att köpa.
Jag är ganska säker på att systemet kommer att utvecklas, och att det så småningom kan komma produkter som är baserade på tekniken. Det finns säkert vetenskapliga tillämpningar där tekniken kan vara intressant, som mikroskopi, där man kan få ett djup i optisk mikroskopi som möjliggör mikroskopering av sådant som inte klarar strålningen i elektronmikroskop.
Jag tror däremot inte att det kommer att nå vanlig fotografering inom en nära framtid. Om man tänker sig att det behövs en sensor som är större än "FF" och med flera hundra miljoner ljusbrunnar, så ligger det inte väl till för att säljas särskilt billigt inom överskådlig framtid.