Linser och objektiv
- Trådstartare perstromgren
- Start datum
Re: ??????
Visst ja, det där med massa punkter är en annan sån där grej. Punkterna (normalt tre) är inte punktering utan platshållare för utelämnad text. Alltså skall det finnas ett mellanslag framför precis som om texten fanns där. Men det ser man relativt sällan.
raderadmedlem
Avslutat medlemskap
Tänka sej ...................
Tankesträck; ett Norsk fenomén.
/Erik J
Tankesträck; ett Norsk fenomén.
/Erik J
Pupillen
Aktiv medlem
Det kan jag acceptera även om jag tycker det känns naturligare med bara "ett 50 mm objektiv". Jämför t ex med en 75 W lampa (75-wattslampa), en 2 l flaska (2-litersflaska), när vi (hög)läser det läggs ju s:et till automatiskt. Men språket förändras ju och det är inte otänkbart att bindestreck efter enhetssymbol blir vanligare.
Hur gör man med "smileysarna" förresten? Om de används som humörtecken i slutet av en mening borde de ju följa samma regler som de gamla fråge- och utropstecknen. Å andra sidan förekommer de ju även inne i texten (och inne i parenteser
).Artificiell
Aktiv medlem
... när det egentligen ska skrivas 100 procent.
HåGe
Aktiv medlem
50 mm ska det vara.
!00 % ska det i princip vara, men lika rätt kan 100% vara. I tryckt text är idealet ett knappt ordmellanrum eftersom det hör ihop. Gäller även vissa liknande begrepp.
"Hundra procent" är mera "litterärt" om man så säger. I en roman t ex. Gäller all sifferhantering. Man brukar skriva ut med bokstäver lägre tal men med siffror högre tal.
Just det: Tre punkter. Alldeles rätt. Ska alltså se ut så här ... sen börjar annat. Är man riktigt noga så letar man fram det särskilda tecknet där punkterna ligger tätare (…). Överkurs: Avbrutet ord, utan ordmellanrum: "En sån förb… slash…". Man ser lätt logiken.
!00 % ska det i princip vara, men lika rätt kan 100% vara. I tryckt text är idealet ett knappt ordmellanrum eftersom det hör ihop. Gäller även vissa liknande begrepp.
"Hundra procent" är mera "litterärt" om man så säger. I en roman t ex. Gäller all sifferhantering. Man brukar skriva ut med bokstäver lägre tal men med siffror högre tal.
Just det: Tre punkter. Alldeles rätt. Ska alltså se ut så här ... sen börjar annat. Är man riktigt noga så letar man fram det särskilda tecknet där punkterna ligger tätare (…). Överkurs: Avbrutet ord, utan ordmellanrum: "En sån förb… slash…". Man ser lätt logiken.
Makten
Aktiv medlem
Det har jag aldrig tänkt på, men det stämmer säkert.
Det är ju inget fel att särskriva som "ett 50 mm objektiv" eftersom det går att uttala det som "ett femtio millimeters objektiv". I de flesta fallen av särskrivning så existerar inte ens det "särskrivna" uttalet, så detta är lite av ett undantag. Ungefär som "på hundra meters avstånd". Där är det uppenbart att det ska uttalas och skrivas isär.
Det finns väl inga regler för det, men jag föredrar att använda dem som skiljetecken. Alltså istället för punkt. Vill man sätta en glad gubbe inom parentes så kan det vara lämpligt med hakparentes, så att gubben inte får dubbelhaka.Hur gör man med "smileysarna" förresten? Om de används som humörtecken i slutet av en mening borde de ju följa samma regler som de gamla fråge- och utropstecknen. Å andra sidan förekommer de ju även inne i texten (och inne i parenteser
[
]Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Under 60-talets slut och i början på 70-talet fanns en mer aktiv språkdebatt än nu. Då ändrades en hel del i vårt förhållningssätt kring språket som påbörjats redan långt tidigare under Ernst Wigforss tid (socialdemokratis finansminister, docent i nordiska språk och ideolog). Han provocerade samtiden med att skriva som han talade. En av få sossar som också varit respekterade akademiker. "Skriv som du talar" blev ett begrepp även bland en del pedagoger men i skolan har nog detta alltid varit kontroversiellt. Tanken var emellertid att fler skulle kunna erövra språket och delta i samhällsdialogen. Ytterst gällde det att fler skulle bli aktiva och demokratin stärkas.
Vi fick också den s.k. du-reformen som kom att avskaffa användningen av "titlar" människor emellan under ett antal decennier. (Nu verkar dock pendeln svänga tillbaka igen). En annan viktig sak under 70-talets början var upproret mot "kanslisvenskan" som maktspråk. Höjdpunkten som jag kom ihåg den, var det nummer av Pockettidningen R som hette just "Maktspråket".
(Maktspråket : om språket som medel för förtryck / redaktörer: Stig Edling . ... Serie:, (Pockettidningen R ; 1973:6)). "Med kommentaren "läst men inte förstått" så vändes mängder av myndighetsdokument som tvingade statstjänarna och kommunaltjänstemän att formulera om domar, delgivningar och beslut. Detta är exempel på en kamp som gjort att vi står där vi står på gott och ont.
I många fall tror jag att de flesta idag är gladare åt att vi har en mer otvungen dialog med myndighetspersoner än tidigare hade.
Se citat nedan från Sundsvallsposten från 2006-05-04 :
"Engelskan tar över, elever lär sig inte skriva i skolan och Sverige har fortfarande inget offi-ciellt språk.
Men är det något att oroa sig för?
I två artiklar ger Anders Mildner bakgrunden till den stora språkstrid vi än så länge bara sett början på.
Mot slutet av 1970-talet lanserade Posten kampanjen "Skriv som du talar". I en tid som präglades av en rädsla för att det skrivna språket höll på att dö ut, att "tv-samhället" och den rörliga bilden skulle ta över, sågs uppmaningen att skriva som man talar som farlig. En hetsig språkdebatt bröt ut. P ¥ ett sätt pågår den fortfarande, även om historien kom att ta en oanad vändning.
Skriftspråket fick nämligen en revival som ingen hade kunnat drömma om. Tack vare internetboomen, eposten, mobiltelefonernas sms, chattarna, hemsidorna och bloggarna, har det skrivna ordet blivit vårt absolut viktigaste sätt att kommunicera. Texten har inte bara slagit ut den rörliga bilden, utan ofta också vanliga möten och samtal männi-skor emellan. Lustigt nog är det just på grund av detta som den verkligt stora striden om språket inletts.
För ju mer ettspråk används, desto mer förändras det." slut citat
Så nää, i den generation som varit med om detta kommer ni knappast att hitta lika många puristämnen som i andra generationer, men jag vet inte om striden verkligen står mellan unga och gamla. Jag tror det är mycket mer komplext än så! Språk är trots allt väldigt mycket en klassfråga precis som friska och dåliga tänder är det idag. Idag är det borgerliga dygder som står på dagordningen och ges tolkningsföreträde (därav pendelsvängningen i titelfrågan kanske).
Senast ändrad:
Makten
Aktiv medlem
Detta "förtryck" är något som de obildade skapar åt sig själva. Visst är det en klassfråga. En fråga om jag-kan-inte-stava-klassen eller jag-kan-hantera-mitt-modersmål-klassen. Vilken man vill tillhöra är helt valfritt eftersom man med minsta möjliga vilja uppnår vettig kunskap i ämnet redan i mellanstadiet (som ju är obligatoriskt). Vill man framstå som en dumstrut eller allmän klåpare så går det jättebra att skriva som en sådan. Men kom för helvete inte och klaga på dem som vet hur man gör. Det är som att klaga på dålig lön om man hoppade av efter grundskolan och sökte första bästa skitjobb.
Givetvis finns det överdrivet högtravande språk, men det är i andra änden av skalan.
Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Ja du "Makten", det beror lite på var man står det man ser. Men det är ju lite ironiskt när man läser din personliga sida. Där står det bara en enda sak: "Det enda jag med säkerhet vet är att jag ingenting med säkerhet vet". Inte ens jag kan väl tro att det är riktigt så illa ställt.
För min generation var det enklare att se maktspråket då, för det var tydligare då än nu. Det är svårare i dessa tider när exv. socialfallet blivit "brukare", allt blir mer subtilt med mer affärsmässiga relationer. Faktum är att på det gamla goda 70-talet fanns exempel på folk som när de läste en delgivning eller dom inte visste om de blivit fällda eller frikända. Så illa är det nog inte idag.
Både jag och du har efter studenternas kamp på 60- och 70-talen kunnat se som helt naturligt att just vi ska i åtnjutande av högre utbildning om bara betygen räckt (jag antar att även du gjort det), men för de som föddes före 1949 var det inte lika självklart. (Det var då 1949 som universiteten öppnades på gott och ont. En del anser ju att det enbart var av ondo då det bidrog till den högre utbildningens nivellering både resultatmässigt och socialt när en del begåvade ur lägre socialgrupper konkurrerade ut slöfockarna från högre samhällskikt (som tidigare prenumererat på dessa utbildningsplatser). Det finns ju slöfockar som inte orkar anstränga sig i alla samhällsklasser eller hur, men där upphör nog likheterna och framtidsutsikterna för slöfockar är nog starkt klassbundna även de.
Det finns fortfarande överaskande många som aldrig fått längre utbildning än 6 årig folkskola andra har invandrat och inte fått längre utbildning av det skälet. Det finns tusen och en skäl till "misslyckanden" och "slöhet". Sen finns det ju alltid de som borde tagit sig i kragen ;-)
Senast ändrad:
Kijana
Aktiv medlem
Kan hålla med om mycket av det du säger i ovanstående stycke. Men, jag kanske ska påpeka att det inlägg av mig som du hänvisar till kom till efter att en person ur den äldre generationen enbart såg den yngre generationen som "syndare" när det gällde språket, samtidigt som samma inlägg hade ett flertal fel när det gällde stavning och kommatering. Och som alla vet gör inte den yngre generationen som man säger utan som man gör...
Jag brukar också säga "skriv som du talar". Eller, jag skulle väl göra det om jag fick chansen. Som professionell skribent möter jag förstås attityden att skriva är väldigt svårt. Och dessutom anses mina färdigheter komma av jag redan kan skriva. Anses också tydligen ha kunnat skriva redan från början, utan övning, utan kritik från utomstående eller influenser av andra skribenter/författare.
Så om jag nånsin fick chansen att säga att "skriv som du talar, gör det inte krångligare än när du berättar något för en vän" skulle jag göra det. Men ofta upplever jag det som man slår dövörat till för man tror inte att man kan. Eller jämför med när någon slänger en blick på min systemkamera och tycker att den ser svår ut. Men de flesta systemkameror passar ju de flesta från rena nybörjare till avancerade amatörer, man väljer ju själv hur svårt man vill göra det.
Att man skriver som man talar betyder inte att det är fritt fram att man slarvar med uttal/stavning, obegripliga hemmagjorda förkortningar, långa meningar/kommatering, krångliga syftningar/syftningsfel eller berättar med ett språk som inte är anpassat till lyssnaren/läsaren.
Man berättar ju för att man vill bli förstådd.
Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Helt enig. Jag och de flesta försöker alltid skriva rätt både språkligt och grammatiskt. Både för att jag kan, vill och att det hjälper andra att se (om jag nu inte skrivit fel i hastigheten, för jag redigerar marginellt när jag skriver) men framförallt för att vi lärde oss så på 50-talet.
Däremot tycker jag inte man ska hämma folk som stapplar i onödan p.g.a. dålig bildning, ordblinhet eller vad det nu än beror på. Även jag tycker det är bra om språket inte förslummas i onödan. Förslumning kan leda till förvirrande och onödiga misstag. Jag är ingen förespråkare för "skriv som du talar" generellt, men om det kan hjälpa några som har ångest över formalia så har jag inget att invända.
Jag kommer dock alltid att tycka att det är bättre att folk skriver illa än inte gör sig hörda alls. Bara genom att försöka uttrycka sig och använda språket kan man bli bättre. Det finns väldigt många som drar sig för att öppna mun i större grupper och säkert ännu fler som av dåligt självförtroende drar sig för att skriva överhuvudtaget i ett forum som detta.
När det däremot gäller purismen och utfallen mot importen av låneord, så ser jag det bara som dåligt använd tid. Den kampen är puristerna dömda att förlora. Internationaliseringen och invandringen av 100.000-tals personer sätter sina spår i allt snabbare takt. Som jag skrivit ovan har finskan praktiskt taget inte gjort några i svenskan under 6-700 år. De nya invandrarna berikar språket som aldrig förr och vi har fått ord som keff, bling-bling (verkligt kul ord!), dissa m.fl. som på kort tid gjort sitt intåg även i dagspressen. På jobbet har vi en låda med trasiga koddosor. På den står det "Keffa fobbar". Jag vägrar få min dag förstörd av det, även om jag självfallet vet att det knappast är ett uttryck som platsar i SAOL.
Anders Östberg
Guest
Jag tycker heller inte att det är så nödvändigt att märka ord i t.ex. diskussionsgrupper, det viktiga är väl ändå diskussionen och sakinnehållet.
Däremot förtjänar dagspress, översättare av textremsor m.fl kritik, dom är ju yrkesmän och -kvinnor som arbetar med språket som verktyg. Dom borde ha både kunnande och intresse att uttrycka sig korrekt och stava rätt.
Däremot förtjänar dagspress, översättare av textremsor m.fl kritik, dom är ju yrkesmän och -kvinnor som arbetar med språket som verktyg. Dom borde ha både kunnande och intresse att uttrycka sig korrekt och stava rätt.
Kijana
Aktiv medlem
Får väl kontra med att jag är enig med dig också. Att få göra sin röst hörd är en demokratifråga, och mycket viktigare än adekvat terminologi.
Skulle egentligen också gjort det tillägget i förra inlägget, att samtidigt som man för fram kravet på att andra ska kommunicera tydligt, så ska vi också komma ihåg att vi alla har lite olika förutsättningar. Den som är dålig på språk eller inte är särskilt verbal är förstås bättre på något annat.
Och vi som har en språklig förmåga över genomsnittet, har förstås områden som vi behärskar betydligt sämre. Själv betecknar jag mig nästan som teknisk idiot.
Makten
Aktiv medlem
Det är agnosticismens grundpelare och hör inte alls hit. Kunskap och vetande är inte samma sak i min mening. Med vetande syftar jag på saker såsom att det är si eller så många kilometer till solen. Det kan jag inte veta, bara antaga. Kunskap innebär dock att man är medveten om det avstånd till solen som anses vara rätt.
Visst förekommer säkert sådant också, men det är ju något helt annat än klåpigt språk i största allmänhet.
Jag är född 1979 och har ingen högre utbildning inom språk än grundläggande gymnasienivå (med rätt usla betyg). Det språk jag använder idag grundlades i låg- och mellanstadiet. Efter det lärde jag mig knappast något om språk i skolan, eftersom studierna där var inriktade på grammatik och annat som "inte behövs" om man bara använder huvudet. Det krävs ingen utbildning för att behärska svenska om man är infödd svensk. Det krävs bara att man bryr sig om att uttrycka sig på ett vettigt sätt. De flesta verkar inte längre bry sig, men tror ändå att de ska bli tagna på allvar.
Det här är ett vanligt återkommande argument. Som om halva befolkningen vore ordblinda!? Läs rubrikerna i valfritt forum här på Fotosidan till exempel. Säkert var tredje är direkt felstavade, särskrivna eller bara väldigt felformulerade. Vad är det som händer egentligen? Varför ska jag bry mig om en rubrik som heter "lins lock???"? Jag orkar inte ens läsa skiten eftersom skribenten troligen har IQ 60 och inte kommer förstå ett eventuellt inlägg skrivet på svenska.
David G
Aktiv medlem
Fundering om olika förmågors skiftande ställning i samhället.
Varför är det egentligen så självklart att alla skulle vara bra på skriftspråket? Under den långa mänskliga utveklingen så kan väll inte det skrivna språket funnits med från början?
Varför bygger inte alla sina hus själva? Att skapa ett skydd mot naturens krafter måste väll vara en mycket viktig kunskap. Om man inte klarar av att bygga, är man en lat idiot då?
Jag har under de senaste åren hållit på att gräva, gjuta och snickra på en liten bostad och jag kan inte påstå att jag är nån sorts byggkonstens geni men det är ju inte jätte-svårt heller. Sverige är fullt av sten och trä, vem som helst borde kunna bygga ett hus.
Jag skulle vilja påstå att det är lika svårt att bygga ett hus som att lära sig ett perfekt skriftspråk. Men medan det anses som självklart att be om råd när man bygger hus, om man nu över huvud taget bygger själv, så förutsätts man kunna stava rätt.
Både språkkonsten och byggkonsten finns runt om oss alla.
Martin skrev nåt om att utbildning i språket inte behövs om man använder huvudet, varför använder då inte alla sitt huvud till att bygga sitt eget hem?
Och framför allt, varför ser man inte ner på dom som inte klarar att bygga utan måste låta andra bygga åt sig?
I det land som vi lever i så borde byggandet av en bostad vara en så viktig kunskap att den ansågs minst lika viktig och självklar som att ha förmågan att stava rätt.
En annan fundering är att om 50 procent av befolkningen saknar förmåga att använda sitt huvud till att behärska skriftspråket, vad är det då som säger att det är den andra hälften som är normala?
Varför är det egentligen så självklart att alla skulle vara bra på skriftspråket? Under den långa mänskliga utveklingen så kan väll inte det skrivna språket funnits med från början?
Varför bygger inte alla sina hus själva? Att skapa ett skydd mot naturens krafter måste väll vara en mycket viktig kunskap. Om man inte klarar av att bygga, är man en lat idiot då?
Jag har under de senaste åren hållit på att gräva, gjuta och snickra på en liten bostad och jag kan inte påstå att jag är nån sorts byggkonstens geni men det är ju inte jätte-svårt heller. Sverige är fullt av sten och trä, vem som helst borde kunna bygga ett hus.
Jag skulle vilja påstå att det är lika svårt att bygga ett hus som att lära sig ett perfekt skriftspråk. Men medan det anses som självklart att be om råd när man bygger hus, om man nu över huvud taget bygger själv, så förutsätts man kunna stava rätt.
Både språkkonsten och byggkonsten finns runt om oss alla.
Martin skrev nåt om att utbildning i språket inte behövs om man använder huvudet, varför använder då inte alla sitt huvud till att bygga sitt eget hem?
Och framför allt, varför ser man inte ner på dom som inte klarar att bygga utan måste låta andra bygga åt sig?
I det land som vi lever i så borde byggandet av en bostad vara en så viktig kunskap att den ansågs minst lika viktig och självklar som att ha förmågan att stava rätt.
En annan fundering är att om 50 procent av befolkningen saknar förmåga att använda sitt huvud till att behärska skriftspråket, vad är det då som säger att det är den andra hälften som är normala?
Anders Östberg
Guest
Det finns många "infödda svenskar" som växt upp i miljöer och kulturer (både t.ex. i förorterna och på landsbygden) där vardagsspråket inte direkt är taget ur SAOL.
