Om man skall skaffa en mätsökarkamera bör man kanske testa att man verkligen gillar att plåta med en sådan. Det är ganska annorlunda jämfört med en spegelreflex.
För det första, i Leicas fall finns bara ramar för 28, 35, 50, 75 och 90 mm brännvidder. Jag tycker att just 90 är knepig eftersom ramen blir så liten i sökaren så att skärpan blir svår att ställa in. Jag hade en elmarit 90/2,8 tidigare som jag böt in beroende på detta.
Leican är en kamera som funkar bäst upp till normal tycker jag, 75:an funkar fint den också, men den ligger ganska nära 50:an i hantering. Leican är en utpräglad reportage/gatufoto kamera tycker jag, och som sagt inget man sätter teleobjektiv på.
Ett problem med mätsökarkameror är att sökare sitter en bit bredvid objektivet. Man får då vad som kallas för ett paralaxfel vilket innebär att objekt på olika avstånd från kameran inte kommer att återges exakt som man ser det i sökaren. Detta har betydelse främst om man har något i förgrunden i förhållande mot bakgrunden. Om man "siktar" med fingret på något och sedan blundar med ett öga så ser man samma effekt. Kameran kompenserar för detta paralaxfel så att det man ställer skärpan på hamnar där man ser det i sökaren och det som ligger ur fokus blir det som "flyttar på sig".
Detta är i korthet kameratypens nackdelar: Förhållandevis snävt brännviddsomfång, paralaxfel, ingen macrofotografering (det finns prylar för detta, men det ser jag som tämligen meningslöst då en slr + macroobjektiv kostar mindre) och att framför allt Leica är dyrt.
Alltså är kameratypen ganska specialiserad för en typ av fotografi där brännvidden ligger mellan 28-75 mm (man kan ha vidvinkligare optik med lös sökare om man vill) och fotograferingsavståndet är från ca 1m och uppåt. Detta är alltså de begränsningar som man får på köpet, så funkar inte detta, köp en annan kamera.
Fördelar då? Personligen fotar jag på ett annat sätt med Leican, jag "letar" sällan bild med kameran utan när jag ser bilden lyfter jag bara upp kameran och ramar in den. Jag upplever det som om avståndet mellan mig och det jag fotograferar blir mindre med en mätsökarkamera (det handlar om att ha brännvidden i huvudet så att man slipper leta bild med kameran).
Optiken, framför allt vidvinklarna, är kompaktare och ofta bättre än motsvarande slr optik. Detta beror på att man slipper så kallade retrofokuskonstruktioner, man kan konstruera objektiven så att fokus hamnar där den faktiska brännvidden ligger.
I och med att det inte finns någon spegel så skapar kameran mindre vibrationer vid exponeringen vilket gör att man kan använda längre slutartider utan att få skakningsoskärpa. Jag fotar själv ofta på 1/15 s och till och med 1/8 s med normalen och får det skarpt (detta är en realitet oavsett vad en del andra proffstyckare säger).
När det gäller att kameran är diskret så stämmer även detta, men jag tror att själva förfarandet vid fotograferandet egentligen är det som gör att fotografering med mätsökarkameror ofta upplevs som diskretare än med motsvarande slr.
Kvaliteten är nog det som främst kostar när det gäller Leica-M, många fotar fortfarande med kameror som har +50 år på nacken och de funkar hur bra som helst. Hur som helst handlar det mycket om tycke och smak, och kanske framför allt om hur och vad man vill fotografera.
Jag kör själv uteslutande analogt och företrädesvis med svartvit film. En digital M8 skulle jag inte köpa då jag inte tycker att den håller (Leica) måttet riktigt ännu. Det behövs en fullformatssensor som klarar de flacka ljusvinklarna som man får iom objektivkonstruktionerna och dessutom bättre prestanda på höga iso än vad som ges med M8:an tycker jag.