Tankar kring långresa
Själv gjorde jag en gång en sex månaders långresa jorden runt och tog med mej allt jag hade i fotoväg. Plus ett extra kamerahus som jag lånade. Det blev fem gluggar från 28mm till 300mm's tele, en 2 gångers telekonverter och tre hus.
Detta släpade jag runt i en ryggsäck utan att lämna ur sikte en enda gång.
Trots mer än 40 graders värme i Australiens Outback till temperaturer på minus 11 i norra Kina försökte jag hela tiden vara lika allert. Det kräver en del att inte strunta i att byta objektiv bara för att man känner sig trött eller för att det är besvärligt. Att inte nöja sig med näst bästa bildvinkel utan verkligen jobba på hela tiden. För det ska ju faktiskt vara kul att plåta...
Min långresa var på den gamla kemiska tiden då det bara existerade filmrullar och det bästa som fanns hette Kodachrome.
Om jag hade haft en lång zoom, på en liten digital kamera, där varje exponering inte kostade ett nickel och där en felaktig exponering gick att se på en gång och det bara var att radera och försöka igen...
Inte ens i min eller någon annans fantasi gick det att föreställa sig någon dylik tingest.
Utvecklingen har utan tvekan gått framåt. Jag tycker inte 200-500 gram extra vikt är någonting jämfört med de sex kilo metallskrot jag släpade runt. Även de 65 rullarna film vägde en del och ändå var det bara drygt 2300 bilder... alltså motsvarande ett av de största minneskorten idag.
Tre hus behövdes faktiskt eftersom ett gick sönder genom att jag "tappade" ryggsäcken i en stenlagd gata. Skulle slänga upp ryggan på axeln men missade att fånga den, pga mina stenfrusna fingrar, så att den istället gjorde en snygg halvcirkel rakt ner i en trottoarkant bakom min rygg. Frammatningens armen på en Nikon FE hoppade ur läge. Objektiven höll. Skulle en kompaktdigital ha gjort det?