Se, tråden tog visst fart, så trevligt
Många bra reflektioner över ämnet tycker jag. Jag väljer att besvara några stycken.
stoltz skrev:
Det går väl precis lika mycket trend i komposition och känsla? Sedan håller jag inte alls med dig om att kameran tillför någon känsla, det är snarare fotografen som kan förstärka en känsla med hjälp av tekniken. Sedan beror ju dessutom tillförandet av en viss känsla även på ett tolkningsutrymme som finns i bilden med hjälp av teknik, komposition, innehåll omgivande kulturella trender osv.
Vad är det för skillnad mellan att kameran tillför känsla och att fotografen tillför känsla genom en viss teknik? Det är ju precis samma sak, bara att att det i toycamerans fall sker relativt oberäkneligt. Jag tycker helt klart att det finns olika känslor i olika tekniker och
teknologier, vilket det handlar om i kamerans fall.
För mig är HDR ett komplement,samtidigt som det, för mig inte finns någon anledning till att diskutera det speciellt mycket. Det är väl ok att fotografen använder tekniken oavsett om han/hon jobbar utifrån ett känslomässigt perspektiv eller ett tekniskt perspektiv? Det är väl även upp till betraktaren att gilla bilden utifrån valfritt perspektiv?
Jo, självklart. Jag vänder egentligen inte min kritik mot fotografen, utan mot att kritikern så okritiskt (paradox?) tycker att bilden blir bra bara för att den är tekniskt intressant. Jag kan tänka mig att det var samma sak när färgfilmen kom. Plötsligt blev alla bilder jättebra. Eller blev de det egentligen?
Att du tycker visa "toycamera" bilder är dåliga behöver ju inte innebära att jag tycker att dom är dåliga?
Nej, lyckligtvis inte;-)
Niclasfoto skrev:
Estetik, komposition, balans blablabla etcetc.. Allt sådant hör till den traditionella modernistiska skapandekulturen.
Vi lever i (iaf emot) postmodernistisk tid idag och vad innebär då det? Jo att man tar avstånd ifrån det traditionellt modernistiska.
Alltså så får kompositionsrelaterade aspekter en helt annan betydelse "idag jämfört med igår".
Att betrakta estetiskt/formmässigt fattiga bilder hör till vanligheterna idag.
Kolla bara in de konseptuella fotograferna/
konstnärerna och deras "verk".
Den konventionella estetiken har inte utrymme inom postmodernismen. Thats it.
Nu tycker jag du har rent fel. Jag hade inte lärt mig vad som är vackert eller inte vackert, vad en bra komposition innebär, och vilka färgkombinationer som är vackra för några år sedan. Ändå har jag ungefär samma bildsyn nu som då. Nu vet jag lite mer om kompositionslära, komplementfärger och dylikt.
En bild måste ha
något som är bra eller intressant för att den som helhet ska bli bra. Gärna flera olika kvaliteter dessutom. Den "konventionella estetiken" bygger väl ändå på vad man ganska naturligt tycker är vackert? Att det sen går att se andra kvaliteter hos riktigt röriga bilder hör ju inte till den saken. De kan ha känslomässigt fängslande innehåll, eller annat som inte har med estetik att göra.
De HDR-bilder som jag syftar på med min kritik, har knappast några av dessa kvaliteter, förutom att de är
annorlunda och helt enkelt nya. Det kan räcka väldigt långt vid en enskild visning, men när man sett några av dessa så är man mätt. Det finns inte så mycket bakom tekniken så att säga.
Men det skall ju såklart sägas att vi inte enbart lever i en ism utan i flera på samma gång. Därför dessa frågor som Martin H uttrycker. Det har ju alltid varit en viss friktion mellan olikt tänkande grupperingar.
Det handlar nog inte om oliktänkande, utan om "genomskådande";-)
När den strategiskt valda tekniken (film,kamera,osvosv) fungerar hänsiktsmässigt i enighet och spänning (balans och obalans osv) så skiter iaf jag i om tekniken är ett nyhetens behag eller inte.
Bra bilder överlever pga mångafacetterade kvaliteter, de kan vara få och/eller många. Det de aldrig kan vara är bara En (tex en LOMO-kamera).
Det är och förblir min STOra tröst i sammanhanget!
Precis! Här är vi ju helt överens. Jag ser inte mer än EN kvalitet i dessa bilder (alltså de HDR-bilder som är trista, det handlar inte om att tekniken i sig är trist).
Graal skrev:
Men varför ser många HDR-bilder så onaturliga ut då? Borde inte tekniken innebära att bilderna får ett mera "som ögat såg det"-utseende? Eller är det bara en effekt som blir om man medvetet överutnyttjar tekniken (att det ser onaturligt, målat ut)? Inget fel i det dock, det kan ju bli bra med rätt person vid spakarna ändå. Bara en undran?
Jag tycker också att det ofta är till nackdel för bilden. Jag har inget emot att en bild ser onaturlig ut, men HDR-tekniken bör kunna ge mycket "bättre" resultat om man inte tar i så in i bänken. Men jag antar att fotograferna gör det för att bilden ska bli intressant, vilket pekar på att det saknas något annat i bilden?
Edit: Jag jämför gärna bilder med musik, eftersom jag är musiker själv. En tekniskt bra bild utan innehåll är att jämföra med ett uselt stycke som är tekniskt komplicerat i musik. Man blir imponerad, men det lämnar inga större känslor efter sig. "Titta, jag kan spela jättesnabbt", jaha, men vad gör det om låten är trist?
