Själv tror jag att det är svårt att anlägga det perspektiv du funderar över just nu, medan katastrofen är akut. Samtidigt: är det kanske just den intensiva bildrapporteringen som givit en sådan starkt respons?
För mig krävs mer distans i tiden innan jag förmår fördjupa mig i saken från fotografisk synpunkt. Just nu ser jag bara strömmen av bilder, det är som en ström av synintryck vars djupare innebörd någon bit av mig gör ett starkt motstånd mot. Sådant får bara inte hända! Fast det har det ju gjort... och människor och regeringar hastar till för att räcka en bara alltför nödvändig hjälpande hand. Sedan kommer andra rapporter, om att hjälpen kommer för sent, att den hamnar i fel fickor osv. Då kan man fundera över om en del av omvärldens reaktion handlar mindre om de drabbade och mer om vilka roller människor i omvärlden utser åt sig själva.
Att ta på sig rollen av fotograf, för att berätta om alltsammans, är ju också en roll. En som för mig knappast skulle vara möjlig, jag är för blödig. Fast det kanske går över efter några dagar på plats? Och så undrar man vad nyhetsmedia har för drivkraft när de skickar dit fotografer. Om det handlar om att olyckor säljer bra?
Sådana funderingar kan jag ha, men rollen som "bildkonsument" skjuter jag ifrån mig. Fast kanske det är det som jag är, i alla fall som ett första stadium. På parkett till världens häftigaste show...
Nej, sådant som hänt på Haiti trotsar på något sätt normala responsmekanismer.