uanjar
Medlem
Läs och kommentera: http://svar42.wordpress.com/2012/02/12/gummilag-mot-krankande-fotografering/
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
Notera: This feature may not be available in some browsers.
Blir till att dra till stranden, plocka ut minneskortet och låtsas fotografera tills någon griper in.Jag ser ett jätteproblem: Hur bevisar man att man inte fotograferat? Det är en retorisk fråga, för det går naturligtvis inte.
Och eftersom fängelse ingår i straffskalan är det helt OK med envarsgripande om man ser att någon gör sig skyldig till det här brottet. Eller tror att man ser det.
Man behöver ju inte vara så jättedum för att inte förstå att vad man själv inte upplever som kränkande upplevs som det av andra, eller hur?
Jag ser ett jätteproblem: Hur bevisar man att man inte fotograferat? Det är en retorisk fråga, för det går naturligtvis inte.
Dåså. Då är det ju frid och fröjd så länge "offret" aldrig ser bilderna du tagit.Bevisbördan ligger på åklagaren. Saknas bevis skall du gå fri.
Ett års fängelse: Det är minimistraffet för grov misshandel. Det här måste väl innebära att lagstiftaren tänker sig att fotografering kan vara så kränkande att det leder till suicidrisk? Det kan inte jag (fast jag kanske är fantasilös), för hur kan man må dåligt av nåt som man inte ens vet har inträffat? Däremot spridning av bilder, det är en annan sak, men det står inget om det, utan bara att det kanske finns bilder.
Det har jag. Kan lägga till att det där är tydligt att fotograferingsskyddet gäller andra som är hemma hos mig och att det faller under allmänt åtal d v s vem som helst kan polisanmäla.Du kanske skulle läsa igenom promemorian för att få en mer nyanserad bild?
Nja, riktigt så enkelt är det inte om man jämför med andra saker: Det gäller fri bevisvärdering så vittnen som intygar att man fotograferat räcker, åtminstone i princip, för att ta dig till domstol.Bevisbördan ligger på åklagaren. Saknas bevis skall du gå fri.
Blir till att dra till stranden, plocka ut minneskortet och låtsas fotografera tills någon griper in.
Man avser nog i de grövre fallen t.ex. kränkande filmer av utslagna fulla tjejer, tele-övervakning av älskande par, filmer som tas vid rån/misshandel/våldtäck m.m.? Vet ingen om att ett foto är taget kommer det ju förmodligen inte bli en rättssak heller. Så det handlar nog mer om att man antingen märkt fotograferandet, eller att personen berättat om det eller publicerat bilderna.
Det blir spännande att se de första rättsfallen så småningom. Till dess fotar jag på som vanligt. Ämnar inte att kränka någon...
[...]
Nu tycker ju inte jag att lagen är nåt under av klarhet eller ens är rätt sätt ingripa mot grundproblemet (som jag tycker är den ohejdade publiceringen/spridningen av bilder på nätet utan samtycke från de som medverkar på bilden.) En lag som skärper kraven på samtycke till publicerin hade i mitt tycke varit en bättre lösning.
Jag tycker Tony beskriver sin syn på problemet rätt bra
[...]
Vari ligger det oklara?
Det oklara är problemformuleringen som är en helt annan än den som lagstiftarna har gjort, och det som anges som ett problem berörs inte av den här lagen. Inte heller lösningen som föreslås är klart formulerad, då den anger skärpning av obefintliga villkor. Hur många gånger man än multiplicerar noll är det fortfarande noll.
Det som man skulle kunna gissa är vilja att det ställdes krav på samtycke för att man ska få publicera bilder. Något sådant krav finns inte och har aldrig funnits, och den nya lagen ställer inte heller något krav på samtycke för publicering. Den inriktar sig på fotograferingen.