Gömma sig bakom kameran eller se bättre? (psykologiskt typ..)

[lottawe]

Jo, ibland kan kameran vara ens bästa vän. Som på trista tillställningar

Ibland kan den vara bästa terapeuten också kanske? Jag har altid använt skapandet, antingen med kameran eller penslarna för att bearbeta och jag misstänker att det är vad du också gör Linda.
Bearbetar genom att göra bild alltså, men inte med dokumentära bilder utan mer genom att avbilda sina egna känslor med skapandet kanske? Typ som att dumpa av lite av jobbigheterna på ett papper och med det bli lite "lättare" själv.
Jag vet att du vet vad du svarade på. Några av dina bilder uttrycker det rätt tydligt också.

Jag hade en anledning att fundera på frågan..
Fortsätter fundera och tycker det varit intressant med alla era synpunkter och tankar.

 

[potion]

Re: Re: Gömma sig bakom kameran eller se bättre? (psykologiskt typ..)

Du får en fundering till Lotta.. *ler*
Och du har helt rätt.. Skapandet är en bra (och billig! ;P) terapeut.. =)

Jag tror inte jag skulle klara av att dokumentera någon annans sorg..
Personligen skulle jag bli ruskigt förbannad om någon tog kort på mig i min sorg och känna mig oerhört kränkt.

I just det här menade jag själva begravningen eller kanske när en tragisk olycka just hänt.. Då skulle jag bli ruskigt arg om någon avbildade mig och min sorg.

Men om det är ett "förberedande" sorgearbete, så kan man göra ett vackert och gripande dokument (se bara på dokumentären om Ulla-Carin Lindqvist som hade ALS.. )

 

[lottawe]

Tack för funderingen

Jag håller med dig. Skulle också kunna känna mig kränkt och har alltid avstått fotografering på begravningar e t c delvis därför och delvis för att jag föredrar att minnas människor från det de levde eller var friska och just det sista är kanske helt onödigt att dokumentera då.

Fast beroende på tillfällen då?
När jag började fundera hade jag bl.a läst på en sida som en fd cancersjuk har där hon beskrev hur hon ångrade att hon inte deltagit på fler fotografier under sjukdomstiden, att hon önskade att såna fanns.
Jag tänkte också på en bok där fotografen, konstnären, författaren dokumenterade sin frus sjukdom (var det "med kameran som tröst" den heter tro?)
Att gå fram respektlöst mot andras vilja med kameran är ju alltid olämpligt. Men med alla närvarandes godkännande kanske det kunde fylla någon funktion att plåta en sista tid eller en jobbig tid..
Men antagligen inte om inte alla är överens om plåtningen och medvetna om vilken funktion den skulle kunna fylla..
Men man kanske skulle kunna trycka undan känslor man behöver uppleva genom att använda kameran dokumentärt i kombinationen jobbighet/närstående. På samma sätt, av samma orsak som att vissa jobbar 300% efter en jobbig skilsmässa typ.

 

[Kijana]

lottae skrev:
Att gå fram respektlöst mot andras vilja med kameran är ju alltid olämpligt. Men med alla närvarandes godkännande kanske det kunde fylla någon funktion att plåta en sista tid eller en jobbig tid..
Men antagligen inte om inte alla är överens om plåtningen och medvetna om vilken funktion den skulle kunna fylla..

Det är väl så helt enkelt att det tar olika tid för oss att bearbeta tunga och jobbiga upplevelser. Skulle kunna tänka mig att bilder är bra att ha tillhands vid en viss tidpunkt efter själva händelsen. Ett sätt att gå tillbaka och bearbeta känslorna i sin egen takt, och något som ger en möjlighet att lägga något helt bakom sig.

 

[potion]

lottae skrev:


Fast beroende på tillfällen då?

Jag tror att det är upp till var och en att bedöma. Sen är ju alla människor olika. Vi har olika höga smärttrösklar, olika sätt att se saker på och sedan hanterar vi sorgen på vårt eget unika sätt.
Som du säger så tror jag att om alla inblandade är införstådda (och självklart gått med på det) med att en begravning ska dokumenteras så kan det säkert uppfattas som vackert av en utomstående betraktare. Är bilderna däremot tagna "i smyg" kan det nog möta negativ kritik. Det samma gäller vid långvarig sjukdom. Är samtliga inblandade med på det, och gör det hela till ett gemensamt projekt, kan det bli en vacker dokumentation av någonting som är svårt och jobbigt att ta sig igenom.

 

[lottawe]

potion skrev:
Är samtliga inblandade med på det, och gör det hela till ett gemensamt projekt, kan det bli en vacker dokumentation av någonting som är svårt och jobbigt att ta sig igenom.

Jag har bestämt mig. Ska satsa på det.
Att lyckas göra något vackert alltså. Lyckas jag inte kanske det kan fylla en funktion i framtiden genom att kunna blicka tillbaks på den tiden iaf. Även om det inte är vackert..
Människan söker ju förklaringar och förståelse och kanske kan en dokumentation vara bra att ha någon gång i framtiden. Man kan ju välja att gömma den i en låda också om den inte blir det..

Jag ska dock inte använda kameran för att "gömma" mig bakom. Hoppas jag kan låta bli det bara, att fotograferingen inte kostar något annat alltså..

Kenneth och Linda, jag tror ni har rätt båda två liksom många andra i tråden..

 

[emtre]

Ibland tänker jag att rädslan/tanken att kameran skulle 'sno' ens själ kanske inte är så fel egentligen. När vi är med på bild, alltså verkligen är med på bild, inte bara avbildas poserande framför kameran, så delar vi med oss av oss själva och låter kameran fånga en liten bit av det som är vi. Det är ju ofta just det som är skillnaden mellan en bild man glömmer ögonblickligen och en bild som känns äkta.
Att nån skulle ta bilder på min sorg eller min sjukdom eller vad det nu må vara utan att jag får välja om jag vill dela med mig av mig i den stunden skulle kännas som en stöld, en kränkning. Men om jag får välja, om fotograferandet sker i samförstånd och i överenskommelse så tror jag det kan vara oerhört meningsfullt och givande. Jag tror att bilder som görs i samförstånd när livet är som svårast kan vara en oerhörd hjälp för oss att prata om och hitta vägar igenom det som händer oss.

Häromdagen var jag och hälsade på en vän som för en månad sen förlöstes med akut kjejsarsnitt. De hade haft kameran med sig men när allt blev så stressat och akut så glömde de bort den, tills en snäll sköterska uppmuntrade dem att ta bilder. Idag var de jättetacksamma för de bilderna, dels för att kunna visa hur deras söta dotter kom till världen men också för att kunna berätta och hantera berättelsen om födelsen som inte blev som de tänkt sig.
Tror bilder kan funka på samma sätt oavsett vad berättelsen innehåller och hur den slutar. Jag tror inte heller att det måste bli nåt 'vackert', men det kan bli nåt väldigt värdefullt och väldigt meningsfullt som kanske ger kraft o möjligheter att bearbeta.

Det låter klokt att försöka komma ihåg att vara fullt närvarande trots kameran, att ta bilder men att inte gömma sig bakom dem.
Tanke hos dig Lotta.
Kram
/Maria

 

[lottawe]

Så här drygt tre månader och mängder med bilder senare har jag upplevt massor tillsammans med kameran eller med kameran liggande vid sidan.
Nu har jag kunnat sluta fundera på första frågeställningen alltså
Det har känts bra att ha kameran med. Jag har inte gömt mig utan vi har upplevt tillsammans, kameran, jag och berörda..

Igår lämnade jag från mig första albumet (i papper.) Såna bilder jag från början trodde bara skulle lagras som filer i många år eller kanske för alltid, men som redan nu känns helt rätt att plocka fram.
Albumet mottogs på bästa sätt och gehöret jag fått är underbart.

Jag är glad för er feedback ni gav i denna gamla tråden och för att bilderna knäpps. De känns redan värdefulla.
Många tusen tack till er alla och en bamsekram till Maria som skrev sista inlägget jag aldrig besvarade här. Det var klokt.

Projektet fortsätter nu mot okänt slut. Kanske mot ett gott sånt t.o.m..