Har sneglat på en s5:a ett tag nu, kommer antagligen bli den när jag uppgraderar här framåt våren.
Det jag har planerat att använda den till är alla möjliga områden, men mitt huvudsakliga intresse är landskapsfotografi. De flesta verkar tycka att nikons d200 är bättre i detta avseende, men jag har alltid funderat över varför, antingen tar man en extra exponering för dynamiskt omfång i d200 fallet vilket ger en ganska "syntetisk" HDR look. Eller så tar man en extra exponering för upplösning i s5-fallet och stitchar.
Jag var hursomhelst fortfarande lite nervös över om fujin skulle ha upplösning så det räckte för landskapsbruk, så jag laddade ned 2 bilder som en annan fotograf hade tagit på identiskt sätt med en fuji s5, och en sony A100 (vars sensor t.o.m. är aningen skarpare än d200:ans). Båda är otroligt skarpa och fina, inga tecken på rörelseoskärpa eller dylikt, tagna på stativ.
Jag testade dessa mot varandra genom att ta ett utsnitt på 1/9-del av pixlarna, d.v.s. 1/3 på längden och 1/3 på höjden. Skickade in båda till crimson och fick dem idag i 20x30cm format. Detta hade altså motsvarat en bild på 90x60 cm, vilket nog är så stort som jag någonsin kommer försöka skriva ut.
Resultatet? Jag har allvarligt talat svårt att skilja dem åt om man bara ser till upplösning. Då bilden innehåller stora delar finmaskigt tyg som borde kräva hög upplösningsförmåga så förväntade jag mig att skillnaden skulle vara större. Visst går det se en skillnad vid ca 20 cm betraktningsavstånd, jag kan överhuvudtaget inte skilja dem åt på ca 50cm (jag har 1.7 i synskärpa enligt dendär optikerskalan, vilket får anses som mycket bra syn).
Med tanke på att en 60x90 bild skulle sitta på väggen och oftast inte betraktas på avståndet 10 cm med en mer högupplöst bild som referens så är jag övertygad om att en fuji s5 har upplösning så det räcker åt mig och 90% av sveriges fotografer. Känner att tillverkarnas pixelhysteri verkligen har letat sig upp i huvudet på de flesta idag, jag är övertygad om att ökningen i dynamiskt omfång är mer tydlig för den genomsnittlige betraktaren än den minimala upplösningsökningen.
Det roliga är att om man ändå känner sig begränsad så är det bara att ta 4 exponeringar och stitcha, så har man en bild som räcker till att tapetsera med.
