Re: ...
Ubbe 1 skrev:
Givetvis utesluter inte det digitala formatet det analoga...och tvärtom... och det är nog viktigt att se fördelarna med respektive format och därtill låta dessa utgöra ett kompliment till varandra.
Digital fotografering innebär att man kan vara "frikostig" med fotograferingen eftersom kostnaden per exponering ej existerar i jämförelse men film. En stor nackdel med detta (i mitt eget fall) är att jag upplever mig själv som allt för frikostig i fotograferandet och därtill låter kvantitet leda fram till kvalitet-i bästa fall. Dvs. jag är inte alltid så noggrann i komponering och tankegång kring bilden då jag fotograferar digitalt (kostar ju ändå inget att "trycka av")och de bilder som jag blir nöjd med, %-uellt sett, i relation till det totala antalet tagna bilder, är betydligt färre digitalt än analogt. Ofta kan jag komma på mig själv som "överdrivet" noggrann i komponeringen av bilden då jag fotograferar analogt. Kanske beror detta på en kostnadsmedvetenhet..film kostar att bli missnöjd med...inte vet jag.. men hur upplever ni andra att det är?
Jag är av naturen ganska otålig och bränner en del film, trots att det kostar lite. Men eftersom jag är amatör och inte plåtar varje dag blir kostnaden inte så stor. En 120-rulle kostar mig kanske 30 spänn. På en lunch-session tar jag en eller två rullar (gatufoto). Om man kör ett porträtt tar jag kanske 3 rullar. Framkallningen kostar inte många kronor per film (svartvitt, jag gör det själv). Det som verkligen kostar pengar för mig är kopieringen. Jag gillar att testa olika papper och får göra ganska många arbetskopior innan jag hittar rätt. Kör en del lith också, och då blir det ju lite hit-and-miss...
Min ringa erfarenhet av digitalt plåtande säger mig dock samma som du. Att procentuellt sett får jag färre bra bilder med digitalt än analogt. Man slösar lite. Men detta har också att göra med den tekniska kvaliteten på bilderna. Jag har stora problem med att högdagrarna spricker och jag tycker det är så fult när de gör det. Många bilder jag tar har ganska stort MKO/SBR och jag blir tvungen att låta högdagrarna spricka. I de situationerna förbannar jag min D70. Min högst personliga åsikt är att bilder från digitalkameror saknar en "känsla" som analoga bilder har. Detta är mycket mindre framträdande i studiobilder, men i dokumentärt/location upplever jag det som tydligt.
Jag tänker att som proffs har digitalt så många fördelar. Man bränner ändå 50 rullar på ett jobb. Att då kunna ta de 600 bilderna utan att byta magasin, ladda om etc. är ju jättebra. Kostnaden är ju också en viktig fråga.
En nackdel med det digitala, som egentligen inte har med tekniken i sig att göra, är att det har blivit mycket lättare för "vem som helst" att bli "proffsfotograf". På mitt jobb ser vi en strid ström av bilder som hade varit helt oacceptabla för ett antal år sedan, men som blivit legio idag. Dessa bilder har ett stort antal fel, t ex helt utfrätta högdagrar, kraftiga jpeg-artefakter, högt brus och dåligt ljus. I och med att man kan köpa en DSLR för ca 20000 och sedan leverera "högupplösta" bilder, så kan vem som helst bli fotograf. Tyvärr är det så att många kunder inte kan se skillnaden mellan en bra bild och en bild. Förr, då man måste plåta (helst mellanformat), framkalla och skanna bilderna, fanns det en tröskel man måste över innan man kunde leverera bilder till layout och tryck. Den har sänkts kraftigt idag. Jag kan säga att många av dessa bilder hade blivit snyggare om fotografen varit analog. Eller kanske hade de inte ens funnits... Här är ju egentligen inte tekniken i sig problemet, utan att möjligheterna är "för många". Naturligtvis är det så att de riktiga proffsen levererar bra bilder, oavsett analogt eller digitalt.
