Annons

Fotografin i ett paradigmenskifte!

Produkter
(logga in för att koppla)
berga skrev:
Det vill säga ett sätt att höras och synas och få sina fotoböcker sålda och få AD att ringa.

Sidan 24:

"This has been an immensely personal project - when originally conceived I had no intention of publishing the results, and I feel somewhat vulnerable in sharing it. I saw it as a process."

Jag föreslår att du läser boken och sedan gör eventuella tvärsäkra påståenden om författarens intentioner.

Det är alltid lättare om man vet vad man pratar om. Speciellt om man hade tänkt sig att avge en dom av något slag.
 
Jag hade blivit mer förvånad om han skrev, jag gör detta för att marknadsföra mig och synas.

Jag dömer inte heller någon utan tycker att han har gjort rätt.

Det är för mig ointressant om han tänkt "jag måste marknadsföra mig, jag gör ett projet..." eller "90 bilder, en om dagen, kul graj, jag testar. Oj, detta kan jag sälja"

Ändå, det är en bra marknadsföring för att synas i det stora bruset av fotoböcker. Din fasination är ett tydligt bevis. För inte hade du blivit lika intresserad av boken om du bara såg de 90 bilderna?
 
Denna tråd är spännande för att diskussionen handlar ändå om den som använder kameran som verktyg och min frågeställning är fortfarande förändras vårt sätt att berätta med den nya tekniken. Mer och mer såsom jag upplever det går mycket ut på att spara tid i vårt samhälle. Och det jag frågar mig , till vad spar vi tid???
Läser just nu en bok om Walker Evans amerikansk fotograf som tog många starka bilder i FSA projektet. Walker Evans a biography - Belinda Rathbone isbn.0-618-05672-6.
Den väcker många funderingar till liv- Fotografi är ju en teknik som vi kan använda på många sätt och som framför allt är väldigt personlig.
 
jag tror att bildspråket förändras. liksom bildspråket förändras tex inom måleriet så ändras den inom foto också.
hur mkt pga den digitala tekniken vet jag dock inte.

rent spontant så kommer jag att tänka på följande : om man går rätt långt tillbaka i tiden, när kamerorna liksom var megastora och klumpiga och det var glasplåtar och allt var det var, så tror jag tex inte att
"snapshots" var så vanliga. det var väldigt mkt "fota rakt upp och ner". tror jag iallafall. inte för att de fotona inte säger någonting idag eller är värdefulla, de är de absolut, men ni kanske hajjar vad jag fiskar efter.
 
berga skrev:
Vilket du likställer med porträttfotografen runt hörnet som tar bilder för att livnära sig, eller fotografen som tar tiotusentals kronor för bilder på gallerier eller reklambilder?
Det var dumt av mig att ge mig in i en diskussion när jag egentligen inte har tid att följa den; speciellt med tanke på mina spartanska svar. Låt mig försöka att utveckla mitt tidigare inlägg samtidigt som jag kopplar till Lasses senare inlägg om tekniken i sig ligger bakom paradigmenskiftet.

De flesta bilder som vi ser till vardags är konsumtionsbilder. Precis som du skriver så händer det mycket även på det området men det området har också en extrem fokusering på betraktaren och fotografen ska helst inte synas. Samtidigt har vi en ung generation fotografer som har fått revolutionerande möjligheter. Vilket bildspråk tar de efter om inte det bildspråket som de dagligen ser (reklam, musikvideos, filmer och så vidare). Jag säger definitivt inte att det är en dålig sak men jag tror att fotografen och de fotografiska processerna får en mindre betydelse än tidigare. Den här tonviktsförskjutningen kan nog vara mycket utvecklande för bildspråket men som Lasse tror jag att man tappar något annat på vägen. Å andra sidan blir det säkert någon form av motreaktion till den förskjutningen...

Dessutom tror jag att de fotografiska processerna inte är lika intressant som tidigare. Det är en hel vetenskap hur man tonar bilder den traditionella vägen men man gör det med en axelryckning om man jobbar digitalt. Återigen förskjuts tonvikten mot betraktaren och slutresultatet.
 
Senast ändrad:
ariadne skrev:
jag tror att bildspråket förändras. liksom bildspråket förändras tex inom måleriet så ändras den inom foto också.
hur mkt pga den digitala tekniken vet jag dock inte.

rent spontant så kommer jag att tänka på följande : om man går rätt långt tillbaka i tiden, när kamerorna liksom var megastora och klumpiga och det var glasplåtar och allt var det var, så tror jag tex inte att
"snapshots" var så vanliga. det var väldigt mkt "fota rakt upp och ner". tror jag iallafall. inte för att de fotona inte säger någonting idag eller är värdefulla, de är de absolut, men ni kanske hajjar vad jag fiskar efter.

Jag tror att du har en poäng. Leica förändrade fotograferingen mycket mer än vad dagens digitalkomeror kommer att göra. Leican gjorde det möjligt för fotografer som Capa och Cartiere-Bresson att introducerna en helt ny estetik inom fotografin.

För den som tror att det finns ett fotografi rekomenderar jag "The photobook" från Phaidons förlag. En genomgång av 150 års fotografering med de 500 främsta fotograferna, representerade av en bild var.
 
Lasses,
jag förstår inte problemet med att sätta betraktaren i centrum. Detta har varit realiteten för majoritenen av yrkesverksmamma fotografer de senaste 50 åren. De har producerat bilder anonymt.

Jag tycker att om vi vill göra något mer av vårt fotograferande än att bara ha det som ett kul tidsfördriv, vilket är helt OK, så måste vi tänka på den som skall titta på bilderna. Om inte annat för att den skall kunna ta till sig vårt resultat.

Jag tror också att kravet på efterarbete kommer att öka. Kan man "tona en bild med en axelryckning", blir det högre krav på toningen i framtiden. Var det whow med en slarvigt tonan silverkopia för 20 år sedan så krävs det att den är exakt i framtiden.
 
jpersson skrev:
jag tror att fotografen och de fotografiska processerna får en mindre betydelse än tidigare. Den här tonviktsförskjutningen kan nog vara mycket utvecklande för bildspråket men som Lasse tror jag att man tappar något annat på vägen. Å andra sidan blir det säkert någon form av motreaktion till den förskjutningen...


Jag kan i säga om det är en motreaktion eller ej, men inom vissa områden verkar det som om man fokuserar allt mer på, dels den kontext bilden verkar inom (konstprojekt etc.), dels vilka redskap och begränsningar fotografen/konstnären ställt upp för sitt projekt. Och här är det ju av allra största vikt om man presenterar 90 bilder av 90 möjliga, just därför att varje bild ingår i ett sammanhang som är större än summan av alla bilder. Samma fenomen ser man inom installationskonsten, där ingen skulle vara som dum och tro att varje föremål konstnären plockar in i rummet är tänkt att vara ett uttryck i sig själv och tänkt att fungera utanför dess kontext.
I Jim Brandenburgs fall är det möjligt att varje bild kan hävda sig var och en för sig, men de begränsningar han ställer upp är definitivt inte ointressanta eller betydelselösa. Och att påstå att det skulle vara ett marknadsföringsknep... hur bemöter man det?
Kan det inte vara så, att för att hitta ett visst uttryck, använder man sig av vissa "begränsningar", redskap och metoder.
Josef Sudek hade mycket väl tillgång till enklare, snabbare, billigare och "perfektare" redskap, men valde just de metoder och redskap han behövde för att uttrycka det han ville uttrycka. Och även om jag som betraktare är okunnig om allt detta och ändå kan beröras av bilderna, är hans metoder och redskap är inte ointressanta och definitivt inte något marknadsföringsknep.
Även om denna "långsamhet" och omständlighet i processen inte är viktig i och för sig, är den naturligtvis av allra största betydelse, därför att just den bilden inte skulle vara just den bilden utan just den begränsningen.
Och Sudek skulle fortfarande hålla på med sina kontaktkopior även om han hade tillgång till alla pixlar i världen, inte som marknadsföringsknep men just därför att pixlarna ändå inte skulle räcka till för att uttrycka det han ville (därmed inte sagt att han inte skulle ta pixlarna till hjälp på andra områden och för att uttrycka andra saker).
www.temple.edu/photo/photographers/sudek/sudekindex.html
 
Jag skulle vilja komma med en lite mer närstående analogi än de som tagits upp här.

Under 80-talet när ordbehandlaren infördes, dog sekreteraryrket mer eller mindre ut som företeelse. Tidigare dikterade VD sina skrivelser för en sekreterare, som sedan renskrev det på sin mer eller mindre mekaniska skrivmaskin.

Numera, när alla har en dator och ett ordbehandligsprogram, skriver alla själva, vilket har fått till följd att språket har degenrerat. Man ser ofta ruskigt dåligt språk även i officiella sammanhang. Rättstavat med hjälp av "spell checkers", men särskrivningar och andra hemskheter frodas.

Parallellen med foto är alltså - gud förbjude - att den dagen alla har en högupplösande kamera i sin mobiltelefon och Ms PhotoWorks LE ingår som standard i Office-paketet, kommer då alla även producera sina egna bilder? Kommer bildseendet att gå samma öde till mötes som språket i och med ordehandlarnas införande?
 
Det finns en bättre parallell och det är Pagemaker och laserskrivaren. Med det kunde vem som helst på 1980-talet bli sin egen designer, layoutare och tryckare. Visst det kom en hel del skräp, och det blev svåra tider för vissa, men i slutändan fanns det två vinnare. De gamla som tog till sig den nya tekniken, och de nya som lyssnade på de gamlas erfarenheter och kunskaper.
 
Göran,
jag har aldrig sagt att bilder inte kan bli större om det är flera tillsammans. Tvärtom, jag har i många sammanhang hävdat att vi måste arbet mer med kollektioner och mindre med enskilda bilder.

När det gäller det du kallar begränsningar i arbetet så är det ett sätt att väcka uppmärksamhet, sedan kan vi kalla det för marknadsföring eller att hitta ett eget uttryck. Det är egalt för mig, men det handlar om att väcka uppmärksamhet för verket.

Själv förstår jag inte varför porträtt som jag tagit när jag är naken och gör propellern (jag lärde mig från arbetskamrater att detta var något som gjordes i en dokusopa nyligen) blir mer intressanta än om jag tog dem på traditionellt sätt?

Däremot vet jag att jag får uppmärksamhet på ett annat sätt.

Som någon sa, konsten är inte att göra det, utan att sälja skiten.

Detta innebär inte att alla skall använda samma teknik, tvärt om, så många olika tekniker som möjligt är bara kul. Det finns inget fel att använda silver och giftiga kemikalier, lika lite fel som att använda datorn i skapandet. Däremot vill jag bedömna bilderna efter slutresultatet, och inte efter fotografens/konstnärens eventuella vedomöder för att uppnå resultatet.
 
berga skrev:

När det gäller det du kallar begränsningar i arbetet så är det ett sätt att väcka uppmärksamhet, sedan kan vi kalla det för marknadsföring eller att hitta ett eget uttryck. Det är egalt för mig, men det handlar om att väcka uppmärksamhet för verket.
(...)
Däremot vill jag bedömna bilderna efter slutresultatet, och inte efter fotografens/konstnärens eventuella vedomöder för att uppnå resultatet.

Hej Anders
Naturligtvis står det var och en fritt att bedöma bilder utifrån vilka kriterier som helst. Och jag menar inte att "begränsningar" eller vedermödor i sig är något som tillför bilden något per automatik - på samma sätt som det inte tillför ett musikstycke något om man vet att kompositören är döv. Däremot ställer man väl oftast upp vissa ramar om man vill genomföra ett visst projekt, självvalda "begränsningar" som har i syfte att styra upp projektet och vara till hjälp för att man ska lyckas uppnå ett visst resultat. Detta är i och för sig inte något som betraktaren behöver bekymra sig om när han betraktar bilden, men "begränsningarna" finns ändå med som en oundviklig del av slutresultatet, vare sig man som betraktare är medveten om dem eller inte.
Det samma gäller om man väljer marmor eller gips som "begränsning" när det är fråga om val av material till en staty. Eftersom marmorn har vissa egenskaper och gipset andra, påverkar det resultatet och blir en (i min uppfattning) viktig del i min upplevelse och bedömning av verket. Men det är klart, om man sen anser att statyn är ful, spelar det ju ingen roll om man vet om den är gjord av marmor eller gips !
Och jag kan inte se hur valet av material och begränsningar skulle ha att göra med ett eventuellt behov av att väcka uppmärksamhet eller marknadsföra sig. Men det är mycket möjligt (troligt)att vissa konstnärer/fotografer kalkylerar med det. Kanske är det något som du vet mera om än jag.
 
Betraktaren i centrum - ja kanske men vet inte om det känns fel igentligen? De som försörjt på fotografi typ, press eller reklam har självklart ett förhållande till fotografin medans andra som t.ex Sune Jonsson har ett annat förhållningssätt. Fotografi är väldigt fascinerande även genom sin spännvidd. Det finns ungefär 1000 olika fotografiska processer beskrivna.
Alla bygger på ljusets reflektion. Den digitala tekniken arbetar på ett annat sätt. Försvinner det autentiska i fotografin!!???
Den digitala tekniken ger ju obegränsade möjligheter att skapa bild!!!!
Den analoga är definitivt mer slitsam. Och visst finns det mycket i dessa möten mellan det analoga kunnandet och den digital tekniken. Besökte några vänner nyligen som gör fantastiska datautskrifter i svart/vitt med kolpigment från sex olika håll i världen som ger beständiga utskrifter på bommullspapper. Det var fantastiskt att se dessa utskrifter och hur de har löst problematiken med hjälp av sitt analoga kunnande.
Jag anser att det digitala bildskapandet är här för att stanna och det har både sina för och nackdelar. Men jag tror nog att långsamheten, lusten och eftertanken kommer att höra till det analoga ett tag till..
 
Lasse Mellberg skrev:

Den digitala tekniken ger ju obegränsade möjligheter att skapa bild!!!!

För mig låter det mer som om den digitala tekniken släppe fram kreativiteten. För mig har analoga tekniker minst lika många möjligheter att skapa en bild.
 
Lasse Mellberg skrev:
Alla bygger på ljusets reflektion. Den digitala tekniken arbetar på ett annat sätt.

Hmmm Är det bara jag som är korkad men bygger inte digital fotografi på ljusets reflektion (och absorbation, refraktion) också? Det är ju bara bärmediet som bytts ut från glasplåtar och film till ett digitalt medium. Vad är det en digital kamera tar en bild på om inte ljuset?
 
pzackes skrev:
Hmmm Är det bara jag som är korkad men bygger inte digital fotografi på ljusets reflektion (och absorbation, refraktion) också? Det är ju bara bärmediet som bytts ut från glasplåtar och film till ett digitalt medium. Vad är det en digital kamera tar en bild på om inte ljuset?

Jag är nog lite korkad jag också men visst bygger även den digitala tekniken på reflektion. Den analoga tekniken utnyttjar ju silversalternas förmåga att svärtas av ljus. Men det innebär också såsom när det gäller T kornsteknoliogin
att kodakfilmerna som har tunnare t- korn separerar bättre i lågdagrarna men sämre i högdagrarna, Ilford som har ett tjockare korn separerar bättre i högdagrarna. Men visst det kanske blir lite väl mycket teknikpetitesser.

Och visst till slut handlar det om bilden och det man vill förmedla.
 
Lasse Mellberg skrev:
..Men det innebär också såsom när det gäller T kornsteknoliogin att kodakfilmerna som har tunnare t- korn separerar bättre i lågdagrarna men sämre i högdagrarna, Ilford som har ett tjockare korn separerar bättre i högdagrarna. Men visst det kanske blir lite väl mycket teknikpetitesser...

Med risk att förstöra en intressant tråd med teknik;

Kornet har inte med tonseparationen att göra. T-max 100 är lika bra/dålig på ljusa som mörka toner och gammelkorniga Tri-X fanns ju i två varianter, en för bra skuggseparation och en för bra högdagerseparation (Tri-X professional).
 
mipert skrev:
Med risk att förstöra en intressant tråd med teknik;

Kornet har inte med tonseparationen att göra. T-max 100 är lika bra/dålig på ljusa som mörka toner och gammelkorniga Tri-X fanns ju i två varianter, en för bra skuggseparation och en för bra högdagerseparation (Tri-X professional).


Jag har nog en annan erfarenhet efter allt jufflande med färgseparationer genom åren.
Men där ser ju även jag enorma möjligheter med den digitala tekniken för att ta fram separationsnegativ till olika ädelprocesser...
 
ANNONS
Götaplatsens foto – en riktig fotobutik.