Jag tycker det är så synd, nästan sorgligt, att alla bilddiskussioner på Fotosidan i slutändan (och ibland nästan direkt i andra eller tredje inlägget) alltid handlar om manipulering och moralen i att efterbehandla bilder.
Det känns som att man glömmer bort det bilden i sig står för och hakar upp sig på tekniken bakom.
Om vi tar bild nummer 3 som någon hade som exempel på att Ten Hoopen gått för långt: om han hade använt belysning i form av lampor, blixtar eller speglar för att få samma effekt med vissa ansikten upplysta, hade det då varit ok på ett rent dokumentärt vis eller hade det ändå varit "fel"?
Pieter Ten Hoopen tar fantastiska bilder och han använder ibland Photoshop för att få bilden som han vill ha den. Varför kan vi inte bara njuta av bilden och fundera över det budskap den ger oss? Att efterbelysa i Photoshop gör ju inte att bilden blir någonting helt annat än den var från början, det ger möjligen bara ett extra tryck på en viss del av bilden/budskapet. En sådan sak som efterbelysning gör man ju även i mörkrummet, man ljusar upp ett parti av bilden för att få det som man vill ha det. Då är det ok, men inte när samma sak görs med datorn. Då ska man göra skillnad...
De flesta dokumentära bilder man ser i media är svartvita, den verklighet vi alla ser är i färg och inte i grå nyanser. Då blir det ju med enkel logik helt fel att som dokumentärfotograf använda sig av det svartvita formatet, alla nyhetstidningar måste övergå till att alltid publicera dokumentära bilder i färg för att inte manipulera med verkligheten. För det ÄR skillnad i bilden uttryck om det är färg eller svartvitt, man får en helt annan känsla i en bild när den är svartvit. Vad händer med budskapet? Hur hade dessa bilder av Ten Hoopen uppfattats i färg (som Wibom frågar om ovan)? Det är ju ren lögn i bilderna eftersom världen inte är svartvit på de platser han fotograferar heller, den är precis lika färgstark som här.
Utan att känna Pieter Ten Hoopen så misstänker jag att han inte strävar efter att göra "fotografiskt korrekta" bilder där metoden är det viktigaste, han har istället ett budskap att förmedla och han ljuger ju knappast med sina bilder eftersom han inte klippt och klistrat och satt in människor i helt andra sammanhang än de från början var i. Hans metoder att efterbehandla ligger ju knappast i samma fack som gamla Sovjetunionen där man i efterhand raderade misshagliga människor från fotografier...
Ett större dokumentärt problem vore att man som dokumentärfotograf faktiskt manipulerar något med verkligheten i det avseendet att man får människor att posera för kameran. Jag har svårt att tro att exempelvis flickan i bild 10 på Expressens sida, eller barnen på bild 12 inte är medvetna om kameran. Då blir ju bilden inte dokumentär längre, eller?
Sådär kan man ju hålla på i evighet och diskutera bort och fram utan att egentligen komma någonvart. Precis lika meningslöst som att diskutera om en enkel efterbelysning är fel i dokumentärt syfte, det blir bara tjuraktiga argument för eller emot någon slags luddig moral. I det läget glömmer man alltför lätt bilden och dess budskap...
