Min erfarenhet av fotograferande över delar världen är att det mycket sällan är den enskilde medborgaren uppfattning om det lagliga i fotograferandet som är den stora stötestenen - det finns två andra stötestenar som är betydligt mer begränsande:
• Totalitära staters, och bushifierade demokratiers, klåfingrighet.
• Kulturella och religiösa begränsningar.
Den första har jag inte ett dugg till övers för, utan "beter mig" ibland, vilket får till följd att lagens långa arm ibland sträcks ut åt mitt håll. Jag har ännu aldrig blivit av med vare sig utrustning, eller bilder, men det finns gott om exempel på det motsatta. Jag aktar mig dock för att fotografera i situationer, och på platser, där det är uppebart olämpligt - hamnar, flygplatser, trupptransporter, demon- strationer, polisingripanden, etc.
Den andra visar jag den djupaste respekt för, och skulle aldrig ens drömma om att försöka smygfotografera i muslimska länder. Det har fungerat genom alla år, med respekt för deras inställning och efter att kontakten är etablerad. Jag kan svära inombords över att behöva "krypa" för familjens patriark, för att få foto- grafera utsidan av deras hus, men enda alternativet är att avstå från det - och då blir det inga bilder alls.
