En nybörjares erfarenheter

[linusforsberg]

Jag slabbade mycket i mörkrum på den tiden, men tror knappast att jag kommer att göra det igen. Däremot är det kul att det fortfarande finns entusiaster som håller på.

Jag själv känner att min egen resa "bakåt i tiden" har lärt mig en jäkla massa om hur fotografins grunder fungerar. Från att ha lärt mig fotografera med digitala kameror med exponeringsmätare, autofokus, ställbar ISO, 500 chanser att tabba sig och stora möjligheter att rädda bilden i efterhand, till att stå med en Zeiss Ikon Nettar med tre slutartider, med en rulle HP5+ med tolv exponeringar, då gäller det att tänka efter, vänta lite, förstå hur kameran fungerar.

En god vän till mig, som hållt på med fotografi professionellt i många år, bara skakar på huvudet åt mig. Förstår inte hur jag orkar. Han har gått från film till digitalt. Men jag som börjat i det digitala tycker det är otroligt spännande och lärorikt att titta bakåt.

 

[Dantin]

Jag har standard, 50 1.8, men kan helt klart tänka mig att testa ett vidvinkel också. Jag har ingen erfarenhet av 24, men jag gilla 28; har du någon erfarenhet av Zuikos 28?

 

[Dantin]

Jag förstår precis hur du orkar; det handlar inte bars om att skapa bilder -det handlar också om hur man skapar dem, och hur verktyget känns och fungerar.

 

[PMD]

Jag har standard, 50 1.8, men kan helt klart tänka mig att testa ett vidvinkel också. Jag har ingen erfarenhet av 24, men jag gilla 28; har du någon erfarenhet av Zuikos 28?

Jag använde aldrig något Zuiko 28 på den tiden det begav sig så jag kan tyvärr inte ge något omdöme. Jag har dock köpt ett Zuiko 28/3.5 nyligen bara för att det är så billigt med manuella objektiv och för att jag tänkte att det kan vara kul att prova lite OM igen. Återstår dock att göra.

 

[Tonyeagle]

Bra v'äg

Jag själv känner att min egen resa "bakåt i tiden" har lärt mig en jäkla massa om hur fotografins grunder fungerar. Från att ha lärt mig fotografera med digitala kameror med exponeringsmätare, autofokus, ställbar ISO, 500 chanser att tabba sig och stora möjligheter att rädda bilden i efterhand, till att stå med en Zeiss Ikon Nettar med tre slutartider, med en rulle HP5+ med tolv exponeringar, då gäller det att tänka efter, vänta lite, förstå hur kameran fungerar.

En god vän till mig, som hållt på med fotografi professionellt i många år, bara skakar på huvudet åt mig. Förstår inte hur jag orkar. Han har gått från film till digitalt. Men jag som börjat i det digitala tycker det är otroligt spännande och lärorikt att titta bakåt.

Tycker det låter som ett bra sätt att lära sig bemästra grunderna. Själv har jag gått från film till digitalt men jag fotar fortfarande 95 % i helmanuellt läge. Oftast tycker jag att kamerans exponeringsmätare visar fel och använder inte värdena som visas rakt på mitt motiv. Kan väl lugnt säga att jag får fler keepers om jag inte tittar alls på exponeringsmätaren än om jag hade ställt in något autoläge. Nu kan jag iofs även använda autoläge och få rätt exponering (genom att jag vet vad som är motsvarande 18% grått och hur jag ska kompensera utifrån bakgrund, mätmetod osv), men det tycker jag faktiskt är krångligare och långsammare än att ställa in rätt exponering direkt (ibland med hjälp av exponeringsmätaren då det är ovanliga motiv för mig).
Att lära sig grunderna går ju också utmärkt att göra med en digitalkamera då lärotiden är så mycket snabbare iom att man direkt kan kolla resultat.

 

[Abe Normal]

Att går från digitalt till analogt för att man har en vison, eller tycker att uttrycket passar en bättre är helt okay. MEN för att lära sig grunderna tror jag inte ett ögonblick på, det är ju först nu man verkligen kan gå botten med fotograferandet (om vi talar bild) eftersom tekniken finns.

Att bara ha 12 eller 36 exponeringar till godo låter för mig som rena självplågeriet och är övertygat att man blir inte ett dugg bättre genom att fota få bilder, utan tvärtom, jag tror stenhårt på devisen 'fota och se'...

/Ulf

 

[J. Patric]

Att bara ha 12 eller 36 exponeringar till godo låter för mig som rena självplågeriet och är övertygat att man blir inte ett dugg bättre genom att fota få bilder, utan tvärtom, jag tror stenhårt på devisen 'fota och se'...

Det är lite si och så med det. Ibland tycker jag att en rulle för åtta bilder (6x9) är lagom. 36 bilder tar en evighet att fota. Med storformat kan jag tycka att sex kassetter med film tar länge att fota upp.

Men det beror på vad man fotograferar. När jag tog porträtt på min hundkompis var det digitalt som gällde, smattra på och sedan välja ut den bästa. Det skulle ha tagit många rullar med film, med flera kassa rutor.

 

[Abe Normal]

Det är lite si och så med det. Ibland tycker jag att en rulle för åtta bilder (6x9) är lagom. 36 bilder tar en evighet att fota. Med storformat kan jag tycka att sex kassetter med film tar länge att fota upp.

Men det beror på vad man fotograferar. När jag tog porträtt på min hundkompis var det digitalt som gällde, smattra på och sedan välja ut den bästa. Det skulle ha tagit många rullar med film, med flera kassa rutor.

Absolut, vill bara poängtera att det finns inget 'rätt eller fel', jag tror att vi är inne i en fotografisk revolution, och det handlar mycket om tillgängligheten och att kunna påverka dom bilder man tar.

Det handlar väl egentligen om vad man vill, vill man ha möjligheten att påverka, då är det digitalt som gäller? Sedan finns det en annan aspekt om man nu fotar analogt, skall det vara analogt hela vägen eller scannar man filmen till digitalt så fort den blir klar, om så är fallet så låter det i mina öron som en omständlig process. Nu vet jag dom som gillar analogt för att det enligt dom ger vissa egenskaper.

/Ulf

 

[J. Patric]

Absolut, vill bara poängtera att det finns inget 'rätt eller fel', jag tror att vi är inne i en fotografisk revolution, och det handlar mycket om tillgängligheten och att kunna påverka dom bilder man tar.

Det handlar väl egentligen om vad man vill, vill man ha möjligheten att påverka, då är det digitalt som gäller? Sedan finns det en annan aspekt om man nu fotar analogt, skall det vara analogt hela vägen eller scannar man filmen till digitalt så fort den blir klar, om så är fallet så låter det i mina öron som en omständlig process. Nu vet jag dom som gillar analogt för att det enligt dom ger vissa egenskaper.

Jag lånar ditt "absolut"!

Redan då när jag enbart fotade med film så valde jag ut de bästa och kopierade bara två-tre bilder till papper från en rulle. Idag kan man enkelt skanna in hela rullen och se och visa alla bilder från rullen. Och istället för att göra kontaktkartor av negativen kan man skanna in dem med medelupplösning och snabbt få bättre kontroll över vad man har på negativen.

Med en digitalkompakt eller mobilkamera kan man ta bilder man annars inte skulle ha tagit med film. Vardagsbilder, liksom bilder på objekt man vill visa någon - kanske någon på andra sidan planeten, inom någon minut!

Snabb- och enkelheten med digitalt får mig också att uppskatta fotandet med film mer. Det blir en större känsla av hantverk i mörkrummet än att bara sitta framför datorn (som jag gör allt för mycket).

Alla som gillar att fotografera har nog aldrig haft det så bra som nu, även om det är tråkigt att flera omtyckta filmer försvunnit. Digitala amatörkameror kan vara riktigt bra, och analoga kameror finns det gott om begagnat till bra priser. Med internet kan alla intresserade träffas och diskutera och visa sina alster.

 

[Abe Normal]

Jag lånar ditt "absolut"!


Snabb- och enkelheten med digitalt får mig också att uppskatta fotandet med film mer. Det blir en större känsla av hantverk i mörkrummet än att bara sitta framför datorn (som jag gör allt för mycket).

Jag tror det är viktigt att hitta sin egen väg, känner man tillfredsställelse med att fota på det ena eller andra sättet så skall man göra det. Tycker man att det är kul så har det ett värde i sig.

Tyckte jag läste någonstans i tråden att genom att fota färre bilder, så lär man sig mer men jag tror precis tvärtom, som skrev tidigare dvs 'fota och se'.

För mig har det varit en otrolig kick just att kunna ägna mig fullt ut åt själva fotograferandet och därmed få en bra utveckling, det känns helt fantastiskt med dom nya möjligheterna. Det intressanta ur mitt perspektiv är resultatet och vad jag förstår så innehåller en fet RAW-fil mer information än ett motsvarande analogt negativ?

/Ulf

 

[Dantin]

Det som lockar mig till analogt, Ulf, är min upplevelse av kamerorna. Jag skulle till exempel inte fundera över att skaffa en analog kamera av nyare modell, med elektroniska funktioner och så, på sin höjd ett hus med ljusmätare -som OM-1, vilken jag skaffat mig nu. Grejen är känslan av utrustningen, och det mer fysiska hantverket som för min del ger det som skapas än mer värdefullt. Lyssna bara på mig ... jag romantiserar som en tok redan innan jag tagit mitt första analoga foto

 

[J. Patric]

Tyckte jag läste någonstans i tråden att genom att fota färre bilder, så lär man sig mer men jag tror precis tvärtom, som skrev tidigare dvs 'fota och se'.

Jag tror att det är både och. Att lära sig komponera, ljussätta, och hitta de bästa inställningarna för det resultat man vill få, får ju ta sin tid. Vill man testa olika slutar- eller bländarinställningar så kan man däremot ta flera bilder på raken, som man sedan utvärderar.

En risk med att "smattra på" med lite olika inställningar och välja ut den bästa bilden, är ju att man kanske inte ens funderar på varför just DEN bilden blev så bra. Tänk dig att man fotar handhållet, och en bild blev skarpast, men det berodde på att man helt enkelt råkade vara mer stilla på handen just när man tog den. En annan bild hade förutsättningarna att bli bättre p.g.a. optimal bländare, men just då skakade man till så den blev lite suddigare.

Bättre försutsättningar hade man fått med kameran på stativ, och då saktar man ju ned sig en del och kan få bra resultat med färre bilder tagna.

Landskap, arkitektur och aktfoto m.m. tror jag vinner på att man tar sin tid och tänker efter, medan gatufoto, barn- och djurbilder i farten vinner på att man är snabb och tar många bilder, och även då kan man lära sig en del, som t.ex. hyperfokalinställningar och känsla för när det är rätt att trycka av.

 

[Abe Normal]

Det som lockar mig till analogt, Ulf, är min upplevelse av kamerorna.

Det är helt okay,,,'be kicked and happy'.. Att romantisera är viktigt, det jag bara initialt vände mig emot är tron att man värderar bilden mer genom att fota mindre eller färre bilder. Jag har läst det på andra håll också, men jag tror inte på det.

Just genom att få prova och göra FEL, så lär man sig otroligt mycket. Där var den analoga eran i mina ögon hämmande eftersom det fanns en kostnadsaspekt i det hela, det var helt enkelt dyrt. Idag kan jag fota på dagen och jobba med bilderna på kvällen och därmed få feedback på det jag har gjort och nästa dag ta med mig dom erfarenheterna till nästa fototillfälle.

/Ulf

 

[J. Patric]

Grejen är känslan av utrustningen, och det mer fysiska hantverket som för min del ger det som skapas än mer värdefullt. Lyssna bara på mig ... jag romantiserar som en tok redan innan jag tagit mitt första analoga foto

Jag romantiserar och drömmer om mitt Goerz Dogmar-objektiv från 1916, som jag dyrkar som tusan. Under de år jag haft det har jag gjort EN bild tagen med det!

Men här är känslan väldig viktig. Objektivet tillverkades mitt under första världskriget, överlevde weimarrepubliken, andra världskriget och det kalla kriget. 1916 var en annan tid, med andra modestilar och ideal. Man kan läsa om Goerz historia och om objektivdesignern Walter Zschokke, och vad man var ute efter när objektivet designades, dess fördelar och nackdelar jämfört med andra objektivtyper osv.

Sedan tillkommer känslan av kameran som används, filmen, filtrena och framkallaren, papperet osv, och historien bakom dem.

Just nu har jag en testrulle i en Rolleiflex från 1939 som jag köpte förra året. Den är i nyskick, som om den lämnade fabriken härom månaden. En Kodak Retina IIa (typ 150) från samma tidsperiod är i Nya Zeeland just nu för genomgång. Det är en modell som tillverkades i liten upplaga innan kriget kom emellan. Kameror med intressant historia bakom sig, och med minst lika intressanta objektiv.

Jag kanske testar Retinan senare med en rulle Tri-X - en klassisk film, som... Äsch, jag tror jag slutar där. :-D

Känsla är mycket viktigt ibland.

 

[Abe Normal]

Jag tror att det är både och. Att lära sig komponera, ljussätta, och hitta de bästa inställningarna för det resultat man vill få, får ju ta sin tid. Vill man testa olika slutar- eller bländarinställningar så kan man däremot ta flera bilder på raken, som man sedan utvärderar.

En risk med att "smattra på" med lite olika inställningar och välja ut den bästa bilden, är ju att man kanske inte ens funderar på varför just DEN bilden blev så bra.

Jag förstår hur du tänker men jag håller inte med, för min del så ser jag alltid i efterhand, därför att hjärnan hinner inte med, det finns inte en chans (iaf för mig)...

Den stora grejen (tror jag) är att få en koppling mellan det man faktiskt ser vid fototillfället och hur det sedan kommer te sig i kameran och det handlar också erfarenhet. Som ett exempel dom världsfotografer som fotar modellbilder tar ju inte en bild utan sannolikt ganska många som ger ett bra underlag för nästa steg, en del av talangen är att kunna skilja ut vad som faktiskt är bra. Allt man fotar är knappast bra utan många gånger ett försök.

/Ulf

 

[J. Patric]

Just genom att få prova och göra FEL, så lär man sig otroligt mycket. Där var den analoga eran i mina ögon hämmande eftersom det fanns en kostnadsaspekt i det hela, det var helt enkelt dyrt. Idag kan jag fota på dagen och jobba med bilderna på kvällen och därmed få feedback på det jag har gjort och nästa dag ta med mig dom erfarenheterna till nästa fototillfälle.

Jag undrar hur mycket dyrare det är egentligen, eller om det ens är det. Professionella digitalkameror är mycket dyra och blir snabbt utdaterade, och de flesta köper nya för att hänga med utvecklingen och istället för att serva sin gamla. Visst kan man gilla sin digitalkamera, men det liknar det man känner för sin mobiltelefon eller spelkonsoll.

Jag tycker att digitalkameror känns så anonyma, och jag aldrig känna samma sak för en elektronisk sensor som för mina favoritfilmer. Kit-zoomar är praktiska men saknar känsla av personlighet. Visst finns det fina objektiv från Zeiss och Leica till digitalkameror, men de är mycket dyra, och eftersom kameran bara har en anonym sensor så skulle jag inte få rätt känsla ändå.

Med en Rolleiflex för någon tusenlapp så får jag känslan av historia och kvalitet, zeissobjektiv och kan använda filmsorter jag har känslor för. Så jag tycker att det är värt pengarna att köpa lite film, papper och kemi ibland. Det blir inte så dyrt om man prioriterar, så man får valuta för pengarna. Och det utesluter ju inte att jag fotar digitalt.

 

[J. Patric]

Jag förstår hur du tänker men jag håller inte med, för min del så ser jag alltid i efterhand, därför att hjärnan hinner inte med, det finns inte en chans (iaf för mig)...

Den stora grejen (tror jag) är att få en koppling mellan det man faktiskt ser vid fototillfället och hur det sedan kommer te sig i kameran och det handlar också erfarenhet. Som ett exempel dom världsfotografer som fotar modellbilder tar ju inte en bild utan sannolikt ganska många som ger ett bra underlag för nästa steg, en del av talangen är att kunna skilja ut vad som faktiskt är bra. Allt man fotar är knappast bra utan många gånger ett försök.

Jo, du har dina poänger. Det är nog så att vi vill använda/behöver olika arbetssätt för att nå våra mål, eller i alla fall delmål.

Många säger ju att det är resultatet som är det viktiga, bilden. Inte vägen till den, såsom utrustning eller om man använt kemiskt papper eller skrivare. Jag kan både hålla med och inte. För mig är vägen dit och känslorna minst lika viktiga, men jag kan ju inte kräva att andra skall känna likadant inför mina bilder. De kan ju bara utgå från resultatet och sin subjektiva tolkning.

 

[Abe Normal]

.

Med en Rolleiflex för någon tusenlapp så får jag känslan av historia och kvalitet, zeissobjektiv och kan använda filmsorter jag har känslor för. Så jag tycker att det är värt pengarna att köpa lite film, papper och kemi ibland. Det blir inte så dyrt om man prioriterar, så man får valuta för pengarna. Och det utesluter ju inte att jag fotar digitalt.

En analog kamera är självklart mer tekniskt trög än en digitalkamera där nya modeller kommer hela tiden med bättre prestanda, en bra modern lins är fortfarande bra fast kamerahusen snabbt blir 'gamla'.

Jag har också analoga kameror MEN jag gav alltid upp ganska omgående, så dom står där i skåpet hemma, en fin Canon F1 (hette den så) en Mamiya 6x5 (tagit en rulle med den) och någon annan fin Canon, så jag gav upp DÅ....

/Ulf

 

[Dantin]

De som fotar analogt verkar dela just detta; att det inte är målet -bilden- som är det viktigaste, det är vägen dit, resan, som är målet. Precis som ni andra skriver så tycker jag också att en digital kamera saknar personlighet, även om tillverkarna verkligen anstränger sig -jag tänker till exempel på X100S- så känns det inte likadant, det är något som inte finns där.

När det gäller vilken typ av fotografi som är mest lärorik så är det enda rationella svaret att det beror på individen; att ta förre bilder, med rätt känsla för utrustningen, med tålamod och omtanke, kan funka för somliga. Att ta fler bilder och kunna bedöma resultatet snabbt är bättre för somliga. Rent praktiskt skulle det senare kunna gå fortare eftersom det helt enkelt går fortare att fota digitalt. Men det kan likaväl vara på andra hållet ...

 

[riknik]

Jo, du har dina poänger. Det är nog så att vi vill använda/behöver olika arbetssätt för att nå våra mål, eller i alla fall delmål.

Många säger ju att det är resultatet som är det viktiga, bilden. Inte vägen till den, såsom utrustning eller om man använt kemiskt papper eller skrivare. Jag kan både hålla med och inte. För mig är vägen dit och känslorna minst lika viktiga, men jag kan ju inte kräva att andra skall känna likadant inför mina bilder. De kan ju bara utgå från resultatet och sin subjektiva tolkning.

Håller med till 100%.
Själv gick jag från film till digitalt för att sedan återvända till film, och numera fotar jag i princip bara film. Glädjen och motivationen att fota är sedan dess återigen på topp.
Att den långsamma processen till printad bild inte tilltalar alla har jag full förståelse för, och jag skulle aldrig hävda att ena tekniken är bättre än den andra.