Tyvärr är det så i de flesta branscher.
Företagen gör allt de kan för att få uppmärksamhet och vem kan klandra dem. Tidningar får något att skriva om och vi får något att läsa. Tyvärr är det inte så matnyttigt. Tycker bara denna trend blir värre och värre. Det är svårt att hitta nya infallsvinklar för journalister och tid är pengar. Tyvärr urholkar det intresset...
Det finns väl två sidor av myntet. De flesta vill förmodligen kunna få info om produkter vi är intresserade av men alla vill inte få den kastad i ansiktet jämt och ständigt eller nedtryckt i halsen så fort man öppnar en webbläsare.
I en del fall kan våra preferenser som de tolkats av Google som exempel säkert ge mer träffsäker riktad reklam men frågan är väl om det faktiskt är så det funkar för det borde ju rent logiskt vara så att den som betalat för att synas kommer ges företräde.
Du tycker att detta blivit värre och värre och så är det möjligen men det finns ju ofta en gräns trots allt för hur mycket reklam vi accepterar. När det blir mest reklam och inte mycket annat så kommer ytterligare reklam bara göra så att användare som jag helt spolar dessa infokällor och då upphäver reklamen till slut faktiskt fullständigt sitt syfte. Inga träd växer upp till himlen och det finns alltid modererande motkrafter även om de ofta är svåra att se - hela miljö- och antiglobaliseringsrörelsen är bra exempel på det.
Jag vet inte om ni kommer ihåg Gunnar Adler-Karlsson som lanserade tanken om
Köpfrid i boken ”Lärobok för 80-talet”. Ja det hände alltså redan på 80-talet. Begreppet innebär att ingen mot sin vilja skall utsättas för påträngande reklam.
Det var ju mycket man diskuterade då som idag kan kännas nästan exotiskt. Diskussionen om datoriseringens hot mot integriteten var mycket intensiv då och den var ett viktigt nummer i den folkbildningskurs man kunde läsa och studera ihop med parallella TV-program som gick under namnet "Datalära".
Författaren Ira Levin skrev en framtidsroman redan 1970 som hette "This perfect day" eller "En vacker dag" på svenska. Den pocket jag har trycktes 1983 och på baksidan står:
"En vacker dag ska du leva i ett samhälle utan friktion mellan individer och stater, utan aggressioner, utan ambitioner, utan svält utan bekymmer för framtiden. En vacker dag tar datorn hand om alla dina frågor och styr dig in i det väloljade samhällsmaskineriet".
Huvudpersonen Chip klarade dock inte att leva i detta samhälle där alla var förbundna med "The UniComp" som hade en plan för varje individ och som styrde varje individ in i minsta detaljbeslut genom att alla för att få göra minsta sak måste skanna sitt obligatoriska "övervakningsarmband" vid någon av alla otaliga "scanners". Då fick man "okej" eller "nej". Chip flydde perfektionen och integritetsövergreppen och beslöt att spränga the Unicomp.
Låter inte så långtifrån Kinas "Safe Cities" upplägg bara att det senare är mer praktiskt för individerna - nu behöver kineserna inte ens bry sig om scanners längre och några armband behövs ju inte heller. Det går ju lika bra med en ögoniris eller en ansiktsforms små egenheter.
Hur boken slutar? Chip tog sig verkligen in till the UniComp och precis när han och några kompisar kom fram för att förstöra Unicomp, så möts han av tre personer - Hitler, Stalin och möjligen Lenin - som hälsar dem hjärtligt. För Chip och hans kompisar är ju precis vad systemet behöver för att leva vidare och utvecklas. "Den perfekta världen" behövde en liten fritt tänkande grupp av människor som kunde bli morgondagens ledare för alla dresserade passiviserade medborgare.
Många av oss som är äldre idag och varit med om hela datoriserings- och kommersialiserings- och globaliseringsresan tycker nog att det nästan blev precis lika illa med både kommersialiseringen och integritetsövergreppen som man befarade under diskussionerna i "Datalära" och vi fick inte ens ett perfekt samhälle (eller hur?) som det ledarna i Ira Levins bok kunde peka på som en motivation till varför frihetsinskränkningarna och integritetsövergreppen behövde finnas - ovälkommen reklam är också ett integritetsövergrepp även om vi tvingats att vänja oss vid det under hela efterkrigstiden.
För många med mig blev Gunnar Adler-Karlsson en verklighetens Chip och han blev även en viktig inspiratör för många inom vänstern och mijörörelsen även om han även skälldes för att vara sosse - dock en väldigt väldigt annorlunda sosse än de flesta.
