Annons

EISA Awards

Produkter
(logga in för att koppla)

Arell

Aktiv medlem
EISA Awards liknar allt mer en Grammisgala. Nikon blir bästa kamera, OM bästa M4/3, Canon bästa proffskamera, Sony bästa fullformatare, Fuji bästa köp och Lumix bästa foto/videokamera.
Alla vinner, alla blir nöjda och glada. Det är bara vi konsumenter som undrar vad som skiljer bästa fullformatare, bästa proffskamera och bästa kamera när alla tre är proffskameror i fullformat.
 
Samma slutsats för 15 år sedan:


Ett PR-jippo som förhoppningsvis ingen tar särskilt seriöst. Tidningarna ger tillverkarna en logo de kan använda när de betalar tidningarna för att marknadsföra sin produkt. Win/win. Förlorarna är väl konsumenterna.
 
Tyvärr är det så i de flesta branscher.
Företagen gör allt de kan för att få uppmärksamhet och vem kan klandra dem. Tidningar får något att skriva om och vi får något att läsa. Tyvärr är det inte så matnyttigt. Tycker bara denna trend blir värre och värre. Det är svårt att hitta nya infallsvinklar för journalister och tid är pengar. Tyvärr urholkar det intresset...
 
Grejen är, som jag förstått det, att tillverkarna som vinner pris får betala en avgift för att använda EISA-loggan i sin marknadsföring av produkten. Det förklarar det stora antalet klasser. Ju fler priser som EISA delar ut, desto mer pengar kan EISA potentiellt dra in, och desto fler tillverkare får uppmärksamhet. Ett bransch-spektakel utan egentligt värde för konsumenterna, enligt min mening.
 
Senast ändrad:
Som svensk representant för Sverige i EISA finns det lite faktafel här i tråden.

Det stämmer att ett företag som vill använda EISA-utmärkelsen i sin marknadsföring måste betala en licensavgift. Men det är inget krav för att få en utmärkelse. Det finns företag som får pris och som väljer att inte köpa licens.

Att kalla EISA för ett PR-jippo är intehelt rättvist även om PR- och reklamvärde är en aspekt. Det finns tydligar regler om att ett flertal tidningar måste ha testat produkten för att den ska få en utmärkelse. Det finns andra organisationer som ger priser till produkter som inte börjat tillverkas.

Det sägs ibland att alla märken får pris i EISA. Jag kan förstå den känslan när det gäller kameror, även om det inte stämmer. Där finns det ibland bara en matchande kandidat till en viss kategori, men jag har aldrig hört någon som sagt att EISA ger priser till dåliga produkter.

På objektivsidan är konkurrensen betydligt hårdare eftersom det kommer ut så många objektiv per år. Kan nämna att Nikon Z 24-120/4 inte fått pris trots att det allmänt anses som ett bra objektiv. Alla kan inte få pris.

Det finns en lätt flytande gräns för hur många kategorier EISA kan ha. Därför ser vi till exempel inga kategorier för mjukvara och tillbehör vissa år.
 
EISA tar en licensavgift av vinnarna för att de ska få använda EISA-loggan i annonser. EISA:s medlemstidningar får sälja annonser till vinnarna. Ett affärsmässigt smart upplägg, men det innebär också att det är vinnarna, alltså kameratillverkarna, som finansierar hela kalaset. EISA och dess medlemstidningar ökar alltså chanserna till egna intäkter om de utser vinnare som är kapitalstarka och som annonserar mycket. En uppenbar intressekonflikt om syftet är att utse de för köparna "bästa" produkterna.

Dessutom känns hela upplägget som gammaldags med sitt rena konsumtionsfokus. Jag skulle välkomna några nya klasser där tillverkare med miljövänlig och rättvis tillverkning av fotoprodukter uppmärksammas. Det tror jag skulle kunna hjälpa konsumenter att göra ett bättre och långsiktigare val.

/F
 
Som svensk representant för Sverige i EISA finns det lite faktafel här i tråden.

Det stämmer att ett företag som vill använda EISA-utmärkelsen i sin marknadsföring måste betala en licensavgift. Men det är inget krav för att få en utmärkelse. Det finns företag som får pris och som väljer att inte köpa licens.

Även om man bortser från den konspiratoriska tanken att det blir svårare i framtiden att få pris om man inte "gör sin licensplikt", så skapar upplägget ett incitament för att ha många och obegripligt konstruerade kategorier. Något som ju var en huvudkritik i trådstarten.

Mer logiskt hade dessutom varit att proffskamerorna t ex fick silver och brons, men det är ju bättre att betala för att visa att man vunnit förstapris i en för kameran påhittad kategori. Det blir lite knattecup över det hela.

Det sägs ibland att alla märken får pris i EISA. Jag kan förstå den känslan när det gäller kameror, även om det inte stämmer. Där finns det ibland bara en matchande kandidat till en viss kategori, men jag har aldrig hört någon som sagt att EISA ger priser till dåliga produkter.

Förutom historisk nationalism för Årets bil har det väl inte varit uppsåtet heller, men särskilt förr hade man en förvånansvärt bra talang för att hitta framtida strul- och rostburkar. Som tur är så är sådant ovanligt i kameravärlden.
 
EISA och dess medlemstidningar ökar alltså chanserna till egna intäkter om de utser vinnare som är kapitalstarka och som annonserar mycket. En uppenbar intressekonflikt om syftet är att utse de för köparna "bästa" produkterna.

/F

Jag som affärschef skulle önska att det var så enkelt. Men tyvärr är inte ekvationen så. Du kan lätt se att det inte finns ett linjärt samband mellan annonsörer och pristagare.
 
Den största fördelen med att vara med i EISA är att alla tillverkare håller pressmöten med EISAs medlemmar och att vi den vägen snabbt får tillgång till recensionsex. Det är en perfekt väg för oss som liten tidning att få direktkontakt med tillverkarnas representanter, och tillverkarna får effektivt ut information om sina produkter. Win-win. Vi får ofta tag på testex långt före andra tidningar just för att vi är med i EISA.
 
Jag som affärschef skulle önska att det var så enkelt. Men tyvärr är inte ekvationen så. Du kan lätt se att det inte finns ett linjärt samband mellan annonsörer och pristagare.

Hej David,

Min slutledning om annonseringen kommer av att det i år var Nikon, OM-S, Canon, Sony, Fujifilm, Panasonic, Sigma, Tamron och Louwa som tillverkar årets bästa produkter. Dessa tillverkares varumärken förekommer uppenbarligen ofta i annonser riktade till kamerakonsumenter i europeiska fototidningars kanaler. För övrigt så räcker det väl med en annons från en vinnare för att det ska uppstå en intressekonflikt.

Jag har inga problem med EISA-upplägget i sig, men jag tycker EISA tydligare borde redovisa hur de finansierar sin verksamhet. Det sättet som man marknadsför EISA Awards mot konsumenter leder lätt till intrycket att utmärkelserna är kommersiellt neutrala och framtagna på teknisk basis.


/F
 
Jag har inga problem med EISA-upplägget i sig, men jag tycker EISA tydligare borde redovisa hur de finansierar sin verksamhet.

EISA försöker vara transparenta. Verksamhetens ekonomi bygger på licensavgifter. Det betalar för de möten tre gånger om året som EISA har. Dessa möten är utmärkta tillfällen att utbyta erfarenheter med utländska kollegor. Exempelvis har vårt test av Olympus OM-1 utförts av en norsk EISA-kollega.

Vid två av mötena närvarar även europeiska representanter för tillverkarna. På våren är det en konferens (oftast i Belgien) där märkena visar upp sina produkter och tekniker. Här ges god tid att samtala med s representanter på en högre nivå än vi normalt har tillfälle att prata med. Det ger ofta djupare kunskaper om produkterna.

Samma sak gäller på årets tredje träff som är prisutdelningen som hålls i samband med IFA i Berlin. I år ser dock denna träff ut att få hållas digitalt då ljus, ljus och catering med mera inte har kommit igång ordentligt efter pandemin. Vid minglet före och efter prisutdelningen har jag haft intressanta diskussioner med höga chefer från Europa och Japan.

Det sättet som man marknadsför EISA Awards mot konsumenter leder lätt till intrycket att utmärkelserna är kommersiellt neutrala och framtagna på teknisk basis.

Utmärkelserna är kommersiellt neutrala. Det finns inget krav på att tillverkarna köper licenser. Inom fotoområdet är det flera stora märken som inte köper licens. Produkterna som får utmärkelser måste ha testats av ett flertal tidningar.

Diskussionerna kring EISA handlar ofta om kategorierna eftersom de är många och ändras år från år. Det kan tyckas märkligt att ändra kategorier, men det är för att spegla utvecklingen. Vi har inte längre någon uppdelning i spegelreflex och spegelfritt, som ett exempel. En kategori kan tillfälligt försvinna ett år om det inte finns någon matchande produkt som anses tillräckligt bra.
 
För ett antal år sedan tyckte jag det var jättespännande att gå igenom listan över vinnarna... I dag bryr jag min ungefär (ganska exakt) noll...
 
Ordet "rättvis" brukar betyda ungefär vad avsändaren vill att det ska betyda så det är ett ord som inte fungerar så bra i en allmän diskussion.
 
Tyvärr är det så i de flesta branscher.
Företagen gör allt de kan för att få uppmärksamhet och vem kan klandra dem. Tidningar får något att skriva om och vi får något att läsa. Tyvärr är det inte så matnyttigt. Tycker bara denna trend blir värre och värre. Det är svårt att hitta nya infallsvinklar för journalister och tid är pengar. Tyvärr urholkar det intresset...

Det finns väl två sidor av myntet. De flesta vill förmodligen kunna få info om produkter vi är intresserade av men alla vill inte få den kastad i ansiktet jämt och ständigt eller nedtryckt i halsen så fort man öppnar en webbläsare.

I en del fall kan våra preferenser som de tolkats av Google som exempel säkert ge mer träffsäker riktad reklam men frågan är väl om det faktiskt är så det funkar för det borde ju rent logiskt vara så att den som betalat för att synas kommer ges företräde.

Du tycker att detta blivit värre och värre och så är det möjligen men det finns ju ofta en gräns trots allt för hur mycket reklam vi accepterar. När det blir mest reklam och inte mycket annat så kommer ytterligare reklam bara göra så att användare som jag helt spolar dessa infokällor och då upphäver reklamen till slut faktiskt fullständigt sitt syfte. Inga träd växer upp till himlen och det finns alltid modererande motkrafter även om de ofta är svåra att se - hela miljö- och antiglobaliseringsrörelsen är bra exempel på det.

Jag vet inte om ni kommer ihåg Gunnar Adler-Karlsson som lanserade tanken om Köpfrid i boken ”Lärobok för 80-talet”. Ja det hände alltså redan på 80-talet. Begreppet innebär att ingen mot sin vilja skall utsättas för påträngande reklam.

Det var ju mycket man diskuterade då som idag kan kännas nästan exotiskt. Diskussionen om datoriseringens hot mot integriteten var mycket intensiv då och den var ett viktigt nummer i den folkbildningskurs man kunde läsa och studera ihop med parallella TV-program som gick under namnet "Datalära".

Författaren Ira Levin skrev en framtidsroman redan 1970 som hette "This perfect day" eller "En vacker dag" på svenska. Den pocket jag har trycktes 1983 och på baksidan står:

"En vacker dag ska du leva i ett samhälle utan friktion mellan individer och stater, utan aggressioner, utan ambitioner, utan svält utan bekymmer för framtiden. En vacker dag tar datorn hand om alla dina frågor och styr dig in i det väloljade samhällsmaskineriet".

Huvudpersonen Chip klarade dock inte att leva i detta samhälle där alla var förbundna med "The UniComp" som hade en plan för varje individ och som styrde varje individ in i minsta detaljbeslut genom att alla för att få göra minsta sak måste skanna sitt obligatoriska "övervakningsarmband" vid någon av alla otaliga "scanners". Då fick man "okej" eller "nej". Chip flydde perfektionen och integritetsövergreppen och beslöt att spränga the Unicomp.

Låter inte så långtifrån Kinas "Safe Cities" upplägg bara att det senare är mer praktiskt för individerna - nu behöver kineserna inte ens bry sig om scanners längre och några armband behövs ju inte heller. Det går ju lika bra med en ögoniris eller en ansiktsforms små egenheter.

Hur boken slutar? Chip tog sig verkligen in till the UniComp och precis när han och några kompisar kom fram för att förstöra Unicomp, så möts han av tre personer - Hitler, Stalin och möjligen Lenin - som hälsar dem hjärtligt. För Chip och hans kompisar är ju precis vad systemet behöver för att leva vidare och utvecklas. "Den perfekta världen" behövde en liten fritt tänkande grupp av människor som kunde bli morgondagens ledare för alla dresserade passiviserade medborgare.

Många av oss som är äldre idag och varit med om hela datoriserings- och kommersialiserings- och globaliseringsresan tycker nog att det nästan blev precis lika illa med både kommersialiseringen och integritetsövergreppen som man befarade under diskussionerna i "Datalära" och vi fick inte ens ett perfekt samhälle (eller hur?) som det ledarna i Ira Levins bok kunde peka på som en motivation till varför frihetsinskränkningarna och integritetsövergreppen behövde finnas - ovälkommen reklam är också ett integritetsövergrepp även om vi tvingats att vänja oss vid det under hela efterkrigstiden.

För många med mig blev Gunnar Adler-Karlsson en verklighetens Chip och han blev även en viktig inspiratör för många inom vänstern och mijörörelsen även om han även skälldes för att vara sosse - dock en väldigt väldigt annorlunda sosse än de flesta.
 
Senast ändrad:
Hej David,

Min slutledning om annonseringen kommer av att det i år var Nikon, OM-S, Canon, Sony, Fujifilm, Panasonic, Sigma, Tamron och Louwa som tillverkar årets bästa produkter. Dessa tillverkares varumärken förekommer uppenbarligen ofta i annonser riktade till kamerakonsumenter i europeiska fototidningars kanaler. För övrigt så räcker det väl med en annons från en vinnare för att det ska uppstå en intressekonflikt.

/F

Hej! Det finns inget sådant samband när det gäller annonsering vilket du lätt kan se när du ser annonser hos oss. Att det ändå syns annonser från vissa av tillverkarna är inte konstigare än att de vet att Fotosidan är en den bästa kanalen att nå ut till sina målgrupper.
 
EISA försöker vara transparenta. Verksamhetens ekonomi bygger på licensavgifter. Det betalar för de möten tre gånger om året som EISA har. Dessa möten är utmärkta tillfällen att utbyta erfarenheter med utländska kollegor. Exempelvis har vårt test av Olympus OM-1 utförts av en norsk EISA-kollega.

Vid två av mötena närvarar även europeiska representanter för tillverkarna. På våren är det en konferens (oftast i Belgien) där märkena visar upp sina produkter och tekniker. Här ges god tid att samtala med s representanter på en högre nivå än vi normalt har tillfälle att prata med. Det ger ofta djupare kunskaper om produkterna.

Samma sak gäller på årets tredje träff som är prisutdelningen som hålls i samband med IFA i Berlin. I år ser dock denna träff ut att få hållas digitalt då ljus, ljus och catering med mera inte har kommit igång ordentligt efter pandemin. Vid minglet före och efter prisutdelningen har jag haft intressanta diskussioner med höga chefer från Europa och Japan.



Utmärkelserna är kommersiellt neutrala. Det finns inget krav på att tillverkarna köper licenser. Inom fotoområdet är det flera stora märken som inte köper licens. Produkterna som får utmärkelser måste ha testats av ett flertal tidningar.

Diskussionerna kring EISA handlar ofta om kategorierna eftersom de är många och ändras år från år. Det kan tyckas märkligt att ändra kategorier, men det är för att spegla utvecklingen. Vi har inte längre någon uppdelning i spegelreflex och spegelfritt, som ett exempel. En kategori kan tillfälligt försvinna ett år om det inte finns någon matchande produkt som anses tillräckligt bra.

Hej Magnus,

Tack för utförligt svar. Jag betvivlar inte att EISA-mötena är produktiva och värdefulla för er som fackjournalister. Som du beskriver får ni en chans att träffas och diskutera som säkert är mycket utvecklande för er och som också leder till nytta för läsarna av era respektive tidningar. Ju bättre ”koll” ni har på produkter och industri, desto mer får vi som tidningsläsare också veta. Att representanter från tillverkarna också är med på några av mötena ökar chansen till kunskapsutbyte och informationsutbyte ännu mera.

Jag vill vara tydlig med att jag inte är ute efter att misstänkliggöra dig och dina kolleger. Det är tydligt att du gillar fototeknik och du vill hjälpa konsumenter att göra bra val och köp. Detta gäller säkert dina kolleger också.

Men med allt detta sagt så ser jag likväl en intressekonflikt när en organisation ger rekommendationer till konsumenter och utser ”bästa produkter” i ett antal kategorier med journalistisk integritet som bas, samtidigt som man är finansierad inte bara av branschen utan av de tillverkare som faktiskt vinner utmärkelserna.
Att vinnarna inte behöver köpa licensen förstärker väl snarare intressekonflikten. Om många av vinnarna inte köper licensen påverkar det EISAs ekonomi negativt. Jag vill inte säga att någon medvetet har ekonomin i bakhuvudet när man väljer ”bästa produkt”. Det har jag inget belägg för. Det jag vill peka på är att det finns en tydlig intressekonflikt inbyggt i upplägget. En intressekonflikt som jag som konsument måste väga in när jag läser EISA:S rekommendationer. Men så länge det finns en öppenhet kring upplägget så behöver det inte vara ett problem.

/F
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar