Det fotografiska samtalet

[EGW]

Det finns just nu 38 inlägg i tråden. De flesta är ganska väl genomtänkta tycker jag, men vi är inte på väg mot någon samstämmighet. Så har jag efter tips i denna tråd läst lite i tråden ”Alienslem, giftalger och monsterflugor”. Den startades 2006-08-10 och samlade 824 inlägg innan den slocknade 2006-09-09, alltså nästan precis en månad senare.

Sista inlägget är från Eva Blixman, en fotograf jag beundrar mycket. Hej Eva, du tycks fortfarande följa vad som händer här på FS, även om du slutat ladda upp bilder! Kan det vara för att du inte tyckte att det gav så mycket i längden med bildkommentarer här, som du övergav FS till förmån för din egen fotoblogg?

Diskussionerna på ”Alienselm...” är väldigt lika de som förs här. Så uppfattningen av det fotografiska samtalet tycks inte ha mognat så mycket sedan 2006. Men det får man väl se som ett bevis för att detta behöver ventileras mer.

Personligen är jag professionell skribent sedan många år, fastän numer pensionär. Även om jag plåtat sedan 10-årsåldern, så har för mig bilden kommit i andra hand, efter texten. Fortfarande tycker jag att bilder och text i sammanhang är roligare än bara bilder. Därför är jag nästan mer road av bloggarna här på FS än av bildgallerierna. Ett stående inslag i min bildkritik är: ”Kom med mer bilddata!”

Men nu handlar det allstå om att jag med kameran i hand ska försöka utveckla mitt bildsinne. Be mig ”kritisera” en text, och du kan vara säker på att jag vet vad jag ska säga om den i alla avseenden. Det finns massor att säga om texter. Det ser man visserligen sällan i dagstidningarnas professionella litteraturkritik, som jag slutade läsa för många år sedan på grund av dess andefattigdom. Men kring litteratur förs i alla fall en levande debatt i samhället, på ett helt annat sätt än kring bilder. Och samtalet om annan bildkonst än foto tycks också var mer levande än samtalet om foto. Så jag trevar mig fram lite när det gäller att föra ett samtal om foto. Jag tycks vara i gott sällskap!

Det är klart att vissa debattörer i denna tråd har mer att säga till just mig än andra. Även om också denna tråd somnar av så småningom (någon gång i mitten på november? utan att vi enats om något manifest, så tar jag med mig en del användbara tankar och funderingar. Genom att delta här kanske jag blir lite bättre på att föra ett fotografiskt samtal i framtiden. (Hoppas detta duger som knorr på det här långa inlägget

 

[Tomasz]

Det finns just nu 38 inlägg i tråden. De flesta är ganska väl genomtänkta tycker jag, men vi är inte på väg mot någon samstämmighet.
...

Jag minns ett uttryck jag hört: "Där alla tänker lika tänks det inte mycket", så jag är bara glad att vi inte är samstämmiga. Jag har ingen förhoppning om att något koncensus ska nås, för vad kommer att hända då? -Ingenting tror jag. Därför tar jag tillfället i akt och vädrar mina tankar medan tillfälle ges, här och nu. Sedan får man väl blogga på och hoppas att det finns någon därute i den binära rymden.

 

[EGW]

Jag snubblade över en gammal bild. Det är Bernt Carlzon som tagit den. Den är lite originell på så sätt att den är en illustration till en dikt, som fotografen också publicerat:

En kärleksvisa
Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig var ej annan att få,
sjung vackert I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.
/Fröding

Här är bilden:
http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm/551056.htm

(Jag skulle helst ha laddat upp bilden i tråden, men jag är rädd att jag bryter mot någon av Fotosidans regler om jag gör det).

Jag passade på att överraska fotografen med en kommentar. Överraska? Bilden har legat ute sedan 2005, men det droppar fortfafande in kommentarer till den med jämna mellanrum. Här är i alla fall min kommentar, för den är egentligen ett inlägg för denna forumtråd:

Denna bild har ju legat ute i åratal, så det kanske är helt överspelat att kommentera den. Men en fråga slår mig när jag läser kommentarerna – hur många läser visan som bilden illustrerar? ... Så poänglöst att petigt syna den ena eller den andra detaljen i en sådan här bild! Den uppfyller högt ställda tekniska krav, oavsett om någon annan gjort den annorlunda. Och den är en träffande och vacker illustration till dikten, oavsett om en miljon andra illustrationer också skulle vara träffande och vackra (eller anstötliga eller vad man nu vill se i en sådan illustration).

Så ett meningsfullt samtal om en sådan här bild, det kan inte vara att komma med ”konstruktiv kritik” (Bra jobbat, det tar sig . Nej, ett sådant måste handla om vad bilden (och dikten) berättar om människan och samhället. Tycker jag. Ifall det behövs något samtal, säger inte dikten och bilden det som behöver sägas?​

 

[elbe]

"Det fotografiska samtalet"....

Vad jag kan förstå så är det en dialog som efterlyses. En dialog mellan bildskaparen och betraktaren. På FS handlar det bara om kommentarer, eller en kommentarjakt där FS vill premiera kommenterandet på nåt vis. Ett flitigt kommenterande av bilder som skapar få möjligheter till samtal/dialog.

Jag skulle vilja se en annan teknisk lösning här på FS som går ut på att uppmuntra dialogen mellan två personer, bildskaparen och betraktaren, genom att "tråda" en dialog där den som kommenterar (har synpunkter eller frågor) kan få ett "privat" svar där ingen annan kan komma in i "tråden". Har någon några andra synpunkter eller frågor om bilden startar han en egen "privat tråd" för en dialog om samma bild. Låter lite låst kanske men det går ju att öppna tråden efter en tid eller att det finns ett val om man vill att tråden ska vara öppen eller stängd för övriga betraktare.

Tyvärr så föredrar FS helst att den som får en bildkommentar svarar på kommentaren genom att kommentera en bild som kommenteraren lagt upp, istället för att tacka eller försöka upprätta en dialog om sin egen bild. Detta tycker jag är att direkt motarbeta "Det fotografiska samtalet".

 

[bam21]

...
Så ett meningsfullt samtal om en sådan här bild, det kan inte vara att komma med ”konstruktiv kritik” (Bra jobbat, det tar sig . Nej, ett sådant måste handla om vad bilden (och dikten) berättar om människan och samhället. Tycker jag. Ifall det behövs något samtal, säger inte dikten och bilden det som behöver sägas?[/INDENT]

Kloka ord och väl formulerat.

...
Tyvärr så föredrar FS helst att den som får en bildkommentar svarar på kommentaren genom att kommentera en bild som kommenteraren lagt upp, istället för att tacka eller försöka upprätta en dialog om sin egen bild. Detta tycker jag är att direkt motarbeta "Det fotografiska samtalet".

Instämmer även om jag tycker att en sådan dialog skall kunna ske mellan många parter. Kanske behövs det lite nya verktyg här på Fotosidan för att kunna få en mer kreativ diskussion om bilder?

 

[Ängsbacka]

Richard Avedon om Barthes.

The philosopher Roland Barthes once said a very wise thing about photography. He said, "Photography is a captive of two intolerable alibis. On the one hand, 'ennobled art pictures.' On the other hand, 'reportage' which derives its prestige from the object. Neither conception is entirely correct." He said,
"Photography is a Text, a complex meditation on meaning."
What Barthes recognized is that we need a new vocabulary to talk about photography. Not "art" versus "reality," "artifice" versus "candor," "subjective" versus "objective" - photography falls in between these classifications, and that's why it's so impossible to answer questions like "Is photography really art?" and "Is this an accurate picture of your friend?" As I have said on other occasions, "All photographs are accurate. None is the truth."
I don't think pictures have to justify their existence by calling themselves works of art or photographic portraits. They are memories of a man; they are contradictory facets of an instant of his life as a subject - and of our lives as viewers. They are, as Barthes said, texts, and as such they exist to be read, interpreted, and argued over - not categorized and judged.

http://www.richardavedon.com/

 

[Graal]

Det där var nog lite av det jag ville säga. Ganska slående likt mina egna tankar. Fotografisk bild är en slags "text" som bara behöver läsas/tolkas som den är, inte bedömas eller kategoriseras/förklaras.

 

[Tomasz]

"...
Tyvärr så föredrar FS helst att den som får en bildkommentar svarar på kommentaren genom att kommentera en bild som kommenteraren lagt upp, istället för att tacka eller försöka upprätta en dialog om sin egen bild. Detta tycker jag är att direkt motarbeta "Det fotografiska samtalet".

Ja, du har helt rätt! På det viset är FS något av Pokémon fast man samlar på kommentarer i stället för kort. Helt värdelöst system egentligen, men till FS försvar skall sägas att det en gång fanns en pool som hette "Diskutera bildbudskap" eller något liknande. Den fungerade snabbt ganska kasst och har nu lagts ned.

 

[Maverick]

Oklart vad du egentligen menar. Jag tycker du och Nils pratar förbi varandra. När Nils talar om att en bild väcker en känsla, är det inte förståelse, om än inte uttryckt i ord? Nils får väl svara för sig själv, men när han hävdar att en bild inte behöver förstås ifall man upplever den, då tror jag att han menar att man inte behöver babbla en massa ord kring den för att den ska vara meningsfull.

Jo, möjligen pratar vi lite förbi varandra. Om jag får känslor av en bild så har jag på nått plan förstått den och det kanske räcker med det. Men som fotograf och bildkommunikatör kan jag fortfarande inte lämna tolkandet åt slumpen. Jag kan inte göra en bild i tron att den ska väcka glädje och få ett motsatt resultat. Då har jag helt misslyckats i min kommunikation. Det var den förståelsen jag mer var ute efter.

Men här finns en liten skiljelinje mellan bildjournalistiken och konstfotografin t ex. I synnerhet om vi tittar på abstrakt konstfotografi.

/Maverick

 

[Maverick]

Personligen tycker jag att det förs ett fotografiskt samtal här på FS, ett som kommer till uttryck i bildkommentarer och bloggar. Problemet är att det ofta är lite för banalt. Gång på gång hör jag folk säga att enda skälet att ladda upp en bild är att få bekräftelse (vilket då anses vara dåligt!) inte för att bli en bättre fotograf (vilket då anses stå i strid med att få bekräftelse). Det där är påståenden, som lätt får en besserwisseratmosfär omkring sig. Visst stimuleras man av bekräftelse och beröm till att utvecklas. Man kan utvecklas också av utmaningen i en negativ kommentar, även om den är svårare att ta. Men den måste vara meningsfull. Att en viss annan männsiska inte gillar det jag gör är inte så utvecklande.

Jag gick en gång en kurs i psykologi för chefer. Där fick vi lära oss att det bästa sättet att ge feedback till en medarbetare är att först berömma, sedan ge ett gott råd. Att bara kritisera – det provocerar fram en försvarsreaktion. För så fungerar vi människor, påstå inte något annat! En mogen människa med stabilt självförtroende tar inte kritik så personligt, men om vi verkligen är ute efter att hjälpa varandra, då är det ingen mening med att vara onyanserat negativ. Alltför ofta kan inte den vi kritiserar göra så mycket åt den feedback man får då.

Fast det där känns som ett hopkok av feedback, kritik och det fotografiska samtalet. Sista stycket alltså.

På ett generellt plan så verkar folk ha lite svårt med vad konstruktiv kritik är. En del verkar tro att de måste hitta fel, alltid tekniska sådana, som de kan påpeka och föreslå åtgärder och att man genom detta har åstadkommit konstruktiv kritik. För om vi lägger oss på en nivå där vi anser att vi kan fotografera, rent praktiskt. Då blir påpekande av diverse artefakter som att rätta stavfel. Författaren/fotografen vet om att det är fel, möjligen kan man säga att vederbörande slarvar mycket i sin redigering. Det är antagligen mer hjälpfullt än att påpeka vad det nu är i bilden som är tok, på en teknisk nivå återigen.

När det gäller första stycket så blir det lätt svårt. Försöker man lyfta nivån och dessutom hävdar att man kan lite i ämnet så får man lufftwaffe-stämpeln rätt lätt. Det är ju en sak som inte direkt motiverar duktigt folk att engagera sig. Personligen anser jag inte att det förs något fotografisk samtal på FS, möjligen i bloggarna men det finns ingen jag orkat följa. På FS är det precis som du skriver för banalt, för mig förs samtalet på en del bloggar. Men annars är det i t ex FOTO, K&B till viss del, dokumentärer på tv, föreläsningar, fotoböcker(bild), vernissager osv. För samtalet är för mig, just nu, inte en diskussion där man försöker komma fram till hur vi alla ska se på fotografi. Utan det är när jag lyssnar på Paul Hansen om hur han arbetar och varför han arbetar på ett visst sätt. Då kan jag ta in det, värdera det och så småningom ta till mig delar av det göra det till något eget. Sedan går jag vidare och lyssnar på nästa... Sedan diskuterar jag det som sagts med lite polare och så maler kvarnarna så sakteliga. Med lite tur för egot så hittar jag nån som är intresserad av hur jag ser på fotografi.

/Maverick

 

[ganska]

Denna bild har ju legat ute i åratal, så det kanske är helt överspelat att kommentera den. Men en fråga slår mig när jag läser kommentarerna – hur många läser visan som bilden illustrerar? ... Så poänglöst att petigt syna den ena eller den andra detaljen i en sådan här bild! Den uppfyller högt ställda tekniska krav, oavsett om någon annan gjort den annorlunda. Och den är en träffande och vacker illustration till dikten, oavsett om en miljon andra illustrationer också skulle vara träffande och vackra (eller anstötliga eller vad man nu vill se i en sådan illustration).

Så ett meningsfullt samtal om en sådan här bild, det kan inte vara att komma med ”konstruktiv kritik” (Bra jobbat, det tar sig . Nej, ett sådant måste handla om vad bilden (och dikten) berättar om människan och samhället. Tycker jag. Ifall det behövs något samtal, säger inte dikten och bilden det som behöver sägas?​

[/QUOTE]

Varför kommenterar du tidigare kommentarer? Varför startar du inte bara ett samtal om bilden? Man kanske kan ana ett försök i slutet av kommentaren, där du skjuter dig själv lite i foten och pratar om att det fotografiska samtalet är onödigt då bilder talar sitt tydliga språk.

 

[Grimmer]

Förr, nu och då

Förr, när bildflödet var mycket mindre, så hann man reflektera mycket längre över varje fotografi. Bilden hann mogna, liksom ens uppfattning om den. Då fanns det tid för det fotografiska samtalet innan nästa dök upp. Dessutom så kunde samma bild drabba flera personer samtidigt och debatten kunde därmed få fart. Man gladdes, förfärades och förargades i flock och det är ju en förutsättning för att ett samtal ska komma till stånd.

Nu kommer bild på bild i en aldrig sinande ström, och många är faktiskt bra. Det sorgliga är bara att om man vill starta en disskution om en bild så har redan en annan hunnit dyka upp som engagerar ens tilltänkta samtalspartner. Att försöka att ens bli ihågkommen för sin bild i den strida strömmen bara för bildens egen skull är oerhört svårt. Vad man måste göra är att med alla medel göra reklam för den eller sig själv så att folk får upp ögonen. På det viset så är det inte de bästa bilderna som lyfts fram utan de med mest driven fotograf. De bästa bilderna får därför stå tillbaka och man påstår att de inte längre finns, "det var bättre (bilder) förr" säger man. Vi dödar våran egen genre genom att fylla den till bredden!

För att råda bot på detta måste vi själva lyfta fram godbitarna, ge dem uppmärksamhet. Inte då våra egna utan andras. Inte genom att ge fotografen beröm, utan genom att berömma fotot inför andra, hjälpa samtalet på traven med att lyfta fram bra bilder. Gör vi inte detta så kommer vi tappa gobitarna och konstfotografin kommer leva en tynande tillvaro i mediabruset. Har vi inga stora/gemensamma förebilder så kommer samtalet att tystna. Det har redan börjat...

 

[Maverick]

Jag tror inte flödet är ett problem egentligen, det har alltid funnits. Men det ligger något i att det underlättar att ifall vi enas om att diskutera en fotografs bild/bilder. Men det är också vad som händer om man går på vernissage t ex. Även om yrkeskretsarna är slutna för de flesta så är det inget som hindrar att man går ihop ett gäng och går på vernissage och diskuterar dessa bilder.

Det skulle kunna funka på FS också till viss del men blir problematiskt i många fall. Många, kanske de flesta bilder, kommer till mer eller mindre slumpartat här. Frågar man fotografen här varför han eller hon plåtat just den här bilden så är det allt som oftast ett ganska tomt svar. Man hade kameran med sig men ingen tanke och bilden är mer en slump av vad man råkade hitta på dagens tur. Kan vara hur vackra som helst, men de lämnar lite utrymme till ett fotografisk samtal. Det blir typ att alla håller med om att det var en vacker bild, nästa!

Jag håller också med om att bra fotografi inte kommer fram. Men det tror jag beror på att det finns ingen marknad för det riktigt. Få fotoböcker går med vinst idag och i de flesta fall är det fotografen som blir utan de pengar som ändå kommer in. Folk tittar hellre på internet, grattis är gott. Men på inet så drunknar alla bilderna i varandra och ställer höga krav på betraktaren att sortera ut det som är bra. För många fotografer är det heller inte intressant att använda internet som medium, i synnerhet inte sajter som FS och liknande.

/Maverick

 

[Grimmer]

Att diskutera över ett vernissage kan nog vara riktigt kul. Då ser man ju bilderna på det viset som fotografen vill. Har han även skrivit en tillhörande text så är ju samtalet så gott som startat. Ingen skrivkramp hindrar heller och kroppsspråket får fullt utrymme.
Tråkigt nog så har vi av någon anledning inte fotoutställningar så ofta i Örebro.
Att föra dialogen via internet tycker jag däremot hämmar. Inget kroppsspråk samt att allt man säger finns kvar, oavsett om man ändrar sig och tycker annorlunda. Det gör att man drar sig för att skriva negativt och då dör lätt debatten. Fördelen är väl att man når ut till så många. Kan uttrycket kvantitet före kvalité passa?

Även om bilder tillkommer slumpartat så måste det väl ändå finnas något i bilden som fotografen vill förmedla. Lätt att klargöra med en tillhörande text under. Tyvärr missas den detaljen alltför ofta. Är det kanske för att fotografen inte ser annat än just en vacker bild?

 

[Maverick]

Nä, jag tror faktiskt att majoriteten av alla hobbyfotografer endast vill förmedla en vacker bild och inget mer. Vykortsbilder man ibland kallar dem.

När det kommer till förklarande texter så missas det kanske av vissa medan det är självklart att inte ha dem för andra. På skolan fick vi aldrig förklara våra bilder eller säga nånting om dem innan klasskamraterna var klara med analysen/kritiken. Analysen måste, eller bör iaf, ske förutsättningslöst. Annars kommer den som utför analysen att väva in en massa saker som egentligen inte visas av bilden, men som man tack vara texten tror sig se.

/Maverick

 

[Ängsbacka]

ett intressant samtal kan vara - Vad är en bild? Varför är bilden tagen? Varför tittar jag på den? Och vad betyder bilden i vårt samhälle?

Dessa frågor snurrar ständigt i mitt huvud iaf. Jag går runt i verkligheten, stannar till inför en vacker blomma, tar en bild på den och sitter sedan och tycker att bilden på blomman är fantastiskt vacker med sina mustiga färger och naturliga former. Lägger ut den på FB och många tycker att - Fantastiskt fångat! Underbar bild! Jag vill ha den inramad! osv.

Denna process eller vad man ska kalla det, är jag ju inte ensam om. Blomman finns kvar där ute, vajande i vinden så riktig, levande och äkta som något någonsin kan vara. Här sitter jag med en torr och stilla bild av blomman framför mig. Vad är det på den bilden? Det ÄR ju inte blomman iaf.

MVH Christer

 

[Graal]

......Även om bilder tillkommer slumpartat så måste det väl ändå finnas något i bilden som fotografen vill förmedla. Lätt att klargöra med en tillhörande text under. Tyvärr missas den detaljen alltför ofta. Är det kanske för att fotografen inte ser annat än just en vacker bild?

Förklarande texter till bilder från fotografen är oftast helt ointressanta som jag ser det. Det räcker med en titel, ibland är även det för mycket (om den blir någon slags bildförklaring) och kan ta udden från det som jag personligen tycker är det mest intressanta med fotografi, bildens inneboende uttryck och mystik. Där ska man inte som fotograf gå in och styra betraktarens tankar och upplevelser för mycket.

En av de bästa fotoböcker jag har är Gerry Johanssons SVERIGE. Jag tror t.om att det är den bästa svenska fotobok som getts ut efter millenieskiftet. Det är en bok med små kvadratiska svartvita bilder, fotograferade på olika platser i Sverige. Den enda texten i boken är ortnamnet under bilderna, Halmstad, Roberstfors, osv. I övrigt lämnas fältet öppet för tolkningar, och det tycker jag är bra. Dessa bilder har detaljer, former och andra attribut som sätter fantasin i rörelse. Vid en hastig anblick ser bilderna väldigt enkla och banala ut, men när man tar sig tid med dom öppnar sig sinnet alltmer och då visar de sig innehålla mer än man kan ana. Om fotografen vid varje bild skulle gjort en förklarande text, hade det blivit helt fel. Kanske hade fotografen inte heller någon bestämd tanke med bilden/bilderna som kan förklaras med ord? Kanske kände han bara något intuitivt och tog bilden som han såg den?

För min egen del tar jag de flesta bilder rent intuitivt och de kommer oftast till genom slumpen, inte genom planerade fotosessioner med exakta mål. Motiven är i princip helt betydelselösa. Det är bilderna jag ser som är det intressanta. Att försöka förklara inför varje bild vad jag menar eller känner är övermäktigt, i varje fall för mig. Bildernas språk räcker bra och det är så mångfasseterat och mystiskt att orden ofta inte räcker till.

Nu förstår jag mycket väl att t.ex en yrkesarbetande sportfotograf, reklamfotograf, eller tidningsjournalist har helt andra målsättningar med sin fotografi. Där ska bilder och texter samverka och verka mot bestämda mål. Den typen av fotografi intresserar mig inte speciellt mycket, så det får andra ta upp och vädra sina tankar om. Det mina synpunkter gäller är den fria fotografin, som inte har någon annan uppdragsgivare än mig själv, och som inte har till huvudsyfte att generera pengar för brödfödan.

 

[Grimmer]

Förklarande texter till bilder från fotografen är oftast helt ointressanta som jag ser det. Det räcker med en titel, ibland är även det för mycket (om den blir någon slags bildförklaring) och kan ta udden från det som jag personligen tycker är det mest intressanta med fotografi, bildens inneboende uttryck och mystik. Där ska man inte som fotograf gå in och styra betraktarens tankar och upplevelser för mycket.....

Ok, förklarande text är väl nog egentligen inte det jag menade när jag skrev tillhörande text. Berättande text är nog mer riktigt, där text och bild handlar om samma känsla men inte förklarar varandra i detalj. Jag ser hellre att texten och bilden berättar om samma grundtanke men på var sitt sätt, från olika håll. Det var inte text som "Älg i dimma" eller "Biljettpanik på centralstation vid ett strömavbrott" jag hade i åtanke.
Mer som när en illustration samverkar med en dikt. (även om jag personligen tycker dikter kan vara lite väl svävande ibland.)

Helt textfria bilder har även de en charm men själv tycker jag att med en bra text till så höjs bilden ännu ett snäpp.
Det blir även mer naturligt att få igång det fotografiska samtalet när man har en anfallsvinkel.

 

[EGW]

ett intressant samtal kan vara - Vad är en bild? Varför är bilden tagen? Varför tittar jag på den? Och vad betyder bilden i vårt samhälle?

Dessa frågor snurrar ständigt i mitt huvud iaf. Jag går runt i verkligheten, stannar till inför en vacker blomma, tar en bild på den och sitter sedan och tycker att bilden på blomman är fantastiskt vacker med sina mustiga färger och naturliga former. Lägger ut den på FB och många tycker att - Fantastiskt fångat! Underbar bild! Jag vill ha den inramad! osv.

Denna process eller vad man ska kalla det, är jag ju inte ensam om. Blomman finns kvar där ute, vajande i vinden så riktig, levande och äkta som något någonsin kan vara. Här sitter jag med en torr och stilla bild av blomman framför mig. Vad är det på den bilden? Det ÄR ju inte blomman iaf.

MVH Christer

I sin sång ”Sommarmålning” kommenterar Evert Taube den här frågan. Den handlar om konstnären Rönnerdahl:

Rönnerdahl sitter på berget och målar
ås bortom ås bortom ås bortom hägg och syren​

Så dyker handelsman Flink upp på scenen. Han beundrar Rönnerdahls målning, men tycker att den ändå inte kan jämföras med senaste nyheten, som är TV. För där ser man ju inte bara det vackra landskapet, man hör göken också.

Vad säger Rönnerdahl om den kritiken? Jo:

Sommarens verklighet flyr med sekunden
men finns i tavlan som inspiration​

För mig har det blivit ett slags definition på bild. Verkligheten flyr med sekunden, men finns i bilden som inspiration.

 

[EGW]

Förklarande texter till bilder från fotografen är oftast helt ointressanta som jag ser det.

Tänk så olika man kan uppleva det! Själv blir jag allra mest berikad när text och bild bildar en enhet. Jag tycker att all relevant info runt bilden är givande. Tekniken? Ja, absolut. Och fototillfället. Fotografens idé med bilden (om han hade någon). Platsen, tiden på dagen... ja, vad du vill.

Att se en bild utan text är för mig som att titta på en scen ur verkligheten och samtidigt ha öronproppar.