Den oroliga hobbyfotografen
- Trådstartare acke
- Start datum
PMD
Aktiv medlem
Dom har mält ut sig alldeles själva.
PMD
Aktiv medlem
Jag tror att det är en sanning med modifikation. Min mätpunkt som kan bidra till det kunskapsläget med är att jag ett tag har närt en önskan att köpa ett långt teleobjektiv. Svårigheten är att välja vilket. Det finns några att välja på. Jag fattar förhoppningsvis ett bra beslut genom att jämföra priser, specifikationer och prestanda ett tag innan jag fattar ett beslut. Jag har inte bråttom.
Å andra sidan kanske jag vinglar en del med vilka parametrar som är viktiga.
PMD
Aktiv medlem
Ännu hellre ett tjog sömnpiller.
PMD
Aktiv medlem
Nej, den imperialistiska ryska kulturen har traditioner från minst 700 år bakåt i tiden. Vi har i den fria världen en tendens att tänka kortsiktigt medan ryssar (åtminstone ryssar i statsapparaten) tänker långsiktigt.
Man varför ska vi oroa oss för det? ;-)
acke
Avslutat medlemskap
Nix, det finns ingen oro. Det är en plan som håller i alla lägen. Kontrollen blinkar blå.Vi blir tränade av av massmedia och politiker att oroa oss för allt möjligt som aldrig kommer att inträffa, eller som vi ändå inte kan göra något åt. Det spiller nog över till den egna vardagen.
Det låter som en bra plan. Har du funderat över hur den planen kan fallera?
Det är bara vi själva som kan bestämma hur mycket vi vill oroa oss. Vi äger vår ängslighet, var och en av oss. Med vilja och logiskt tänkande kan man komma långt i att hantera och minska sin oro, och det gäller inte bara foto, förstås.
Senast ändrad:
fotobollfoto
Aktiv medlem
En bra sammanfattning om 75% av diskussionen på FS!Jag har hängt på Fotosidan till och från i mer än tjugo år. Tänkte delge en spaning som jag har haft under en lång tid. En spaning som gäller både på FS och i verkliga livet. Spaningen kan vara ogrundad eller t.o.m. helt fel. Låt oss prata om det.
Jag har känslan att många hobbyfotografer går omkring och oroar sig. Oftast handlar oron om tekniska saker. Man oroar sig över eventualiteter, saker som eventuellt skulle kunna vara sanna, men man har inga bevis för att de är sanna. Man bara oroar sig, utan faktisk anledning.
Här är några enkla, uppdiktade exempel (men baserade på sådant jag sett och hört bland hobbyfotografer genom åren):
Alltså, personligen tycker jag att det verkar jobbigt att gå omkring och oroa sig. Nästan allt det man oroar sig för kommer aldrig att hända. Då har man oroat sig helt i onödan. Om jag oroade mig över alla tänkbara eventualiteter, ja då skulle jag ha svårt att hitta riktig glädje i fotohobbyn.
- Jag ser ett litet dammkorn inne i mitt objektiv! Hjääälp! Det syns inget på mina bilder, men orolig är jag ändå.
- Tänk om min kamera felfokuserar? Borde jag kolla? Bilderna blir visserligen skarpa, men ändå, tänk om det kan bli ännu bättre?
- Tänk om jag har smuts på sensorn? Inte för att jag har märkt något, men det gnager i mig ändå.
- Duger min gamla kamera fortfarande? Tänk om den inte håller måttet? Jag gillar mina bilder, men tänk om kameran är dålig ändå? Säg att den duger!
- Mitt objektiv är inte skarpt i hörnen på full öppning! Visserligen fotar jag aldrig på full bländare, men blotta tanken är jobbig.
- Tänk om min kamera blir stulen? Den har visserligen aldrig blivit stulen, men tänk om...
- Det kommer ett litet ljud från mitt objektiv när jag fokuserar. Ljudet har alltid funnits där och objektivet funkar jättebra, men tänk om det ändå är trasigt?
- Jag läste om någon någonstans i världen som hade fått svamp inne i ett objektiv. Borde jag skaffa ett ventilerat förvaringsskåp?
- Min kamera har gått snart 100000 exponeringar. Tänk om den pajar snart? Ska jag sälja den medan tid är?
Är det inte bättre att gå ut och ha roligt med kameran? Att bara slappna av, fokusera på att ta bilder och strunta i inbillade tekniska problem? Är det inte bättre att ta tag i problemen först när de blir verkliga? Så tänker jag.
Min spaning är alltså att det finns ganska många fotografer som oroar sig över inbillade problem. Hobbyfotografer är måhända ett oroligt släkte. Rätt eller fel?
Kanske är detta bara en fråga om personlighet? Kanske är det tvärtom bra och nyttigt att oroa sig? Vad tycker ni?
Vad som skiljer amatören från proffset är att proffset har ett objektivt mätverktyg för att avgöra ifall utrustningen duger eller inte: Så länge hans yrkesutövning ger gröt på bordet är prylarna tillräckligt bra.
Den stackar amatören däremot har bara pixelpippande och teoretiska diskussioner med andra nojiga fotografer.
Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Ja och tänk vilket liv det blev bland en del Canon-fotografer när Micke Riesedal och Lennart Aspman visade att bl.a. Mickes 5D mk II felfokuserade och t.o.m. intermittent. De hade de inte behövt bli upprörda över eftersom precis alla hade exakt samma problem som alla andra som tillverkade DSLR-kameror.
Mikrojusteringen funkade faktiskt för primes men zoomarna klarade man inte med det utan att kalibrera dem på i upp till åtta punkter efter zoom-spannet. Mickes stora bidrag var ju att genom dessa empiriskt väl underbyggda studier tvinga Canon att ställa upp på gratis kalibrering - i en del fall t.o.m. efter att garantin gått ut.
Trots detta att detta fasdetekt-AF -moras faktiskt plågat oss enormt så kramade en del denna teknik ända in i kaklet. Det är väl det som förundrat mig mest att konservatismen så länge trumfat det faktum att de spegellösa löste detta.
Sedan kan vi ju säga att mikrojusteringen trots allt var bättre än ingen mikrojustering alls för från börjar var det bara "one size fits all". Kalibrerades huset så var det bara mot ett enda objektiv.
Graylingman
Aktiv medlem
Jepp, och sen kunde iofs Canon kalibrera ytterligare canonobjektiv mot detta hus. Givetvis inte gratis. Och hade man även ett eller flera hus till... Ja, jösses!
Jag hade dessutom en del sigmaobjektiv. Canon tog inte i grejor som hette Sigma och Sigma tog inte i grejor som hette Canon.
Fy tusan!!
apersson850
Aktiv medlem
Mikrojusteringen erbjöd i alla fall två inställningar, en i varje ände. Det räckte åtminstone för mig.
Ingvar
Aktiv medlem
Väldigt rolig spaning och kul att du lyfte det här! Detta handlar väl om personlighetsdrag, som kanske blommar ut extra mycket när det är något komplicerat eller något man är väldigt engagerad i. Det finns ju minst en trist konsekvens av detta och det är att folk håller på och köper och säljer fotoprylar, läser tester, uppgraderar utan att någonsin bli helt nöjda och över huvud taget pular med utrustningsfrågor mera än vad man är ute och fotograferar. Det blir dyrt, stressigt och föga kreativt, jag har ofta frågat mig vad som är drivkraften och glädjen i hobbyn, när det blir så. Foto handlar som jag ser det om att skapa bilder och att lära sig att betrakta sin omgivning på ett nytt och mera bildinriktat och kreativt sätt. Prylarna är av underordnad betydelse, även om det givetvis hjälper med bra prylar. Men det viktiga är att lära sig behärska de prylar man har och även lära känna deras möjligheter och begränsningar. Oj, nu blev jag kanske litet pretentiös i mitt svar, men så får det bli! Kul diskussion!
lonian
Aktiv medlem
Jag blir mer oroad över när jag upptäcker att bilden inte fokuserat rätt, då jag i efterhand ser det på datorn. Då oroar jag mig över om det är jag som gjort fel eller kameran. Om det sedan gäller kameran det är fel på så försöker jag komma på hur jag skall undvika att det uppstår igen. Men jag har märkt att jag ibland råkar vidröra fokuserings ringen, så kanske bäst att av aktivera den ibland.
Senast ändrad:
acke
Avslutat medlemskap
Kul att du gillar min spaning! Det behövs sådana här filosofiska trådar i forumet. Ibland är det bra att bromsa det fotografiska ekorrhjulet, stanna upp och reflektera lite.
Om man ser hobbyfotografens ängslighet i ett längre perspektiv, då tror jag också att internet och sociala medier spelar en stor roll. Backa 20-30 år - då jämförde sig hobbyfotografen bara med fotovännerna på hemorten och kanske i den lokala fotoklubben. Det räckte att platsa i de lokala fotogängen för att vara tillfreds med tillvaron. Man läste fototidningar på papper en gång i månaden för att hålla sig uppdaterad om den tekniska utvecklingen.
Idag är situationen helt annorlunda. Hobbyfotografen har hela världen som spelfält via sociala medier och nätfora, och översköljs dagligen av nyheter och reklam om ny fototeknik. De fotografiska intrycken har mångdubblats. Allt detta ökar stressen, ängsligheten och nojan. Man jämför sig med andra fotografer och oroar sig ständigt för att något är ”fel”, att man ”ligger efter”, att man inte har ”det senaste” i fotoprylar som utmålas som absolut nödvändiga.
Samtidigt har kamerorna digitaliserats och blivit alltmer komplexa vad gäller funktionalitet. För trettio år sedan hade inga kameror manualer på 900 sidor, vilket förekommer idag. Det är också en stressfaktor som skapar nojiga användare - oron över att inte ha full koll på alla teknikaliteter i kameran.
För mig verkar all denna ängslighet jobbig och onödig, men andra kanske gillar att oroa sig? Vad vet jag? Kan oro vara en drivkraft i livet?
Senast ändrad:
PMD
Aktiv medlem
20 år räcker inte, men 30 gör det nog. För 20 år sen fanns Fotosidan, och 1997 startade Michal Reichmann The Luminous Landscape. Dpreview startade 1998.
Först och främst läste man väl radannonserna och annonsuppslagen från de stora återförsäljarna?
Jag läste fototidningar inte bara för att hålla mig uppdaterad om den tekniska utvecklingen utan även för att hålla mig uppdaterad om den fotografiska utvecklingen.
FOTO hade en stor bredd och det fanns alltid mycket intressant att läsa, tyckte jag.
"Vi" har väl alltid jämfört oss med andra och ängslats över det, men sen internets genombrott för cirka 20 år sen har vi nu många miljoner människor att jämföra oss med istället för några dussin. Det är förstås mer ansträngande att hinna med.
Men framförallt har internets genombrott (i Sverige) gjort att fototerminologin har förslappats med alla engelska uttryck som har "direktöversatts" till svenska med följd att det ibland blir lätt komiskt att läsa det folk skriver om foto. Jag kan inte komma på ett enda importerat uttryck som inte redan hade en sen länge väletablerad svensk motsvarighet.
Som sagt så har nog ängsligheten alltid funnits, men inte kunnat ta lika stor plats som nu.För mig verkar all denna ängslighet jobbig och onödig, men andra kanske gillar att oroa sig? Vad vet jag? Kan oro vara en drivkraft i livet?
[Tillägg: rättat stafvel]
Senast ändrad:
acke
Avslutat medlemskap
Javisst. FOTO var en högklassig tidskrift, med god blandning av fotoämnen. Dessutom var den svenskproducerad med originalartiklar, istället för inköpta, översatta dito. Jag läste den också med stort nöje. Det är sorgligt att Aller Media valde att lägga ner FOTO 2015. Såvitt jag minns så var det (åtminstone delvis) av andra skäl än ekonomiska, även om otillräcklig lönsamhet framfördes som ett huvudargument. Krille som var teknisk redaktör på FOTO vet säkert mer…Först och främst läste man väl radannonserna och annonsuppslagen från de stora återförsäljarna?
Jag läste fototidningar inte bara för att hålla mig uppdaterad om den tekniska utvecklingen utan även för att hålla mig uppdaterad om den fotografiska utvecklingen.
FOTO hade en stor bredd och det fanns alltid mycket intressant att läsa, tyckte jag.
Senast ändrad:
Ingvar
Aktiv medlem
För mig verkar all denna ängslighet jobbig och onödig, men andra kanske gillar att oroa sig? Vad vet jag? Kan oro vara en drivkraft i livet?
Det finns mycket skrivet om detta. En ofta återkommande förklaring är att vi har samma hårdvara (hjärna) idag som för 200 000 år sedan, och att den är byggd för kortsiktiga handlingsstrategier för överlevnad, men att människan under det senaste 500 åren, och med kraftig acceleration de senaste 100, har utvecklat en tillvaro som i stor utsträckning bygger mera på långsiktighet. Detta är vi inte biologiskt anpassade för. Här är två snabbt utvalda artiklar på temat:
Excessive worrying may have co-evolved with intelligence
Worrying may have evolved along with intelligence as a beneficial trait, according to scientists who found that high intelligence and worry both correlate with brain activity measured by the depletion of the nutrient choline in the subcortical white matter of the brain. According to the...
www.sciencedaily.com
Humans can’t quit worrying because we are built that way
Our brains are continually imagining futures that will meet our needs and things that could stand in the way.
scroll.in
J O Härnström
Aktiv medlem
Killar tänker fortfarande med en helt annan kroppsdel än hjärnan. Tjejer tycker att de kan ha flera bollar i luften samtidigt, vilket är svårt att förstå när man ser dem fickparkera.
Erik Schalin
Aktiv medlem
Det är en myt.
Men.... prova att använda den till din fördel, djävlar vilket liv det kan bli.
Då gäller den plötsligt inte alls.
