Den oroliga hobbyfotografen

[Flash Gordon]

En väl studerad och undersökt effekt av vår ängslan av att göra fel är att vi fortsätter oroas även efter vi tagit ett beslut.
De flesta säljare och marknadsförare vet att en majoritet läser på mer efter de köpt en pryl än innan de gick till affären. Något som säkert påverkar skyttekrigen som brukar finnas på olika forum. Ni vet Mac eller PC. Mercedes eller BMW. Fullformat eller APS-C. Oändliga debatter som inte har någon segrare. Varje läger måste försvara sitt val för annars kommer hela deras värld braka ihop. Undersökningarna kommer fram till samma resultat oavsett ras, land eller världsdel. Det är helt enkelt mänskligt att ha Ågren.

 

[J O Härnström]

En annan studie visar att det är känslorna som styr vilka beslut vi fattar. Det logiska tänkandet och förnuftet konstrueras några millisekunder efter fattat beslut. Det innebär att när du söker argument och vettig anledning till att köpa det alltför dyra objektivet så har du redan bestämt dig egentligen. Sedan inbillar du dig att du köper gluggen av rationella skäl.
Vi är inga robotar.

 

[acke]

En annan studie visar att det är känslorna som styr vilka beslut vi fattar. Det logiska tänkandet och förnuftet konstrueras några millisekunder efter fattat beslut. Det innebär att när du söker argument och vettig anledning till att köpa det alltför dyra objektivet så har du redan bestämt dig egentligen. Sedan inbillar du dig att du köper gluggen av rationella skäl.
Vi är inga robotar.

Detta gäller nog åsikter i största allmänhet, inte minst politiska, speciellt i dessa tider då var och en kan hitta ”sin egen sanning” på nätet och i sociala medier.

Först bestämmer man vad man tycker. Sedan googlar man selektivt fram information som styrker och bekräftar den åsikt man redan bestämt sig för. Källor som hävdar motsatt åsikt är enkla att välja bort.

Beslutet kommer först och argumenten efterkonstrueras, precis som du säger.

 

[Flash Gordon]

En annan studie visar att det är känslorna som styr vilka beslut vi fattar. Det logiska tänkandet och förnuftet konstrueras några millisekunder efter fattat beslut. Det innebär att när du söker argument och vettig anledning till att köpa det alltför dyra objektivet så har du redan bestämt dig egentligen. Sedan inbillar du dig att du köper gluggen av rationella skäl.
Vi är inga robotar.

Många tror att företag och deras inköpare fattar helt rationella beslut. Eller politiker när de köper tyska energiföretag, Beslutar sig om tågtunnlar och västlänkar. För att inte tala om deras IT-projekt som ofta går fullkomligt snett. Det är faktiskt samma personer som sitter och oroar sig för att deras privata beslut kanske var fel.

Putin och hans kompisar har säkert ordentlig Ågren nu när deras val verkar varit helt felaktigt. De köpte grisen i säcken och grisar i säckar vill man inte ha.

 

[apersson850]

Grisen var inte ens kvar i säcken...

 

[hampusm]

Grisen var inte ens kvar i säcken...

Det fanns inte ens någon säck…

 

[Erik Schalin]

Ja, kanske är det så. Men varför oroar vi oss så mycket? Är det inte dumt och onödigt? If it ain't broken, don't fix it, som Laha skrev här ovan.

Det har med hjärnans funktion att göra och vårt i grunden flyktbeteende.

 

[Terje H]

Är inte alls orolig vad gäller utrustningen, men har 3 saker jag oroas över:
1) Oro för brand/skada/virtuell attack så att hela bildarkivet förstörs eller försvinner…
2) Oro för vad som sker med mitt bildarkiv efter min bortgång…
3) Oro för synskada/blindhet så jag inte kan se och fotografera längre…

 

[Sten-Åke Sändh]

.........Putin och hans kompisar har säkert ordentlig Ågren nu när deras val verkar varit helt felaktigt. De köpte grisen i säcken och grisar i säckar vill man inte ha.

Har han eller hans närmaste kompisar köpt något överhuvudtaget de sista 15 åren? Högsta chefen i en kleptokrati?

Det jag dock har svårt att ta in och få ihop är väl snarare att en man som odlat en sådan grandios macho-bild av sig själv samtidigt tydligen lyckats sälja en parallell bild till ryska folket av en man som är fullständigt skräckslagen av fruktan för sina grannar. Är inte problemet bara att Putin inte vågar sova?? Folk som inte kan eller får sova under lång tid gör till slut helt obegripliga och ologiska saker. Kan ingen ge mannen ett sömnpiller. Det är nog den billigaste lösningen på samtidens problem.

 

[Flash Gordon]

Nej där har du fel. Både Putin och en stor det av ryska folket drömmer sig tillbaka till gamla sovjet, Jag har jobbat en hel del i Ryssland. Om man kan tycka amerikaner kan lite om Europa så blir man åndå mer skrämd av hur lite ryssar förstår av demokrati och västvärlden.

 

[Sten-Åke Sändh]

Nej där har du fel. Både Putin och en stor det av ryska folket drömmer sig tillbaka till gamla sovjet, Jag har jobbat en hel del i Ryssland. Om man kan tycka amerikaner kan lite om Europa så blir man åndå mer skrämd av hur lite ryssar förstår av demokrati och västvärlden.

Visst men det är ju inget konstigt då Sovjetunionen var väldigt isolerat i 70 år då utbytet med väst var minimalt efter att man misslyckades med att öppna Sovjetunionen för produkter och marknadsinflytande från väst i början på 20-talet.

Sedan fanns det inte ett Sovjetunionen - det var en union på pappret men ingen monolitisk kultur eller monolitiskt samhälle. Jag reste genom en del av Sovjet 1978 och slogs av den enorma skillnad det var mellan Ryska SSSR och exv. Azerbajdzjanska SSSR och den stora fattigdomen som då bet sig fast på landsbygden överallt jag reste (inte minst i Karelen) och fortfarande plågar större delen av landet, som ett arv efter kriget på landsbygden och fortfarande gör. Jag började resan i Helsingfors och åkte med tåg till Moskva. Från Baku åkte jag båt över Kaspiska Havet till Bandar Pahlevi i Iran. Folk brukar inte tro mig när jag berättar om den verklighet jag mötte då i Azerbajdzjan. Jag tror folk på den tiden hade det mycket bättre där än både i Ryska delen av Sovjet och i angränsande Iran. Det bodde ju delvis samma folk i Azerbajdzjan och Iran, så även de kunde ju jämföra. Så det fanns säkert en del fattiga iranier som drömde om det relativa välståndet då i Azerbajdzjan.

Ryssland idag är en liten hund med väldigt hög svansföring och precis som rädda små hundar skäller de och visar sin aggressivitet för att dölja sitt ryska samhälles totala murkenhet och misslyckande när det gäller att ge sitt folk ett drägligt liv. Har ni någonsin sett någon rysk industriprodukt på marknaden i väst som någon vill ha?? Ryssland är en bara än idag en simpel råvaruproducent som det U-land det är i stora stycken - råvaror är i princip allt de säljer om man undantar vapen. 1978 var Sovjet rena mönsterlandet i vissa avseenden - en svensk miljöpartist av idag skulle nog gått ned i spagat av lycka. Det fanns i likhet med Sverige idag inte ens plastpåsar att uppbringa i affärerna - allt var förpackat i papper i affärerna - dock inte av miljöskäl utan för att man då överhuvudtaget int KUNDE tillverka vare sig Glad Pack eller platspåsar, med följd att matsvinnet var enormt i landet. Utanför storstäderna i Ryssland är det fortfarande rena U-landet.

Det är ju inget konstigt att ryssarna drömmer sig tillbaka till Sovjetunionen efter de årtionden av "chockdoktrinbehandling" som landet utsattes för efter kommunismens fall, även med hjälp även av en del svenska experter och rådgivare. Marknadskrafter och kleptomaner fick härja mer eller mindre fritt i årtionden. Folk såg hela landet plundras på allmän egendom och en del blev raskt omåttligt rika och de flesta andra fick inte ens ut sina pensioner. Så jag har en viss förståelse för att en del ryssar idag ser tillbaka på tiden under kommunismen som en guldålder - för trots allt rådde det någons slags jäkla ordning.

I många ryssars ögon så var det ju trots allt Putin som synbart fick stopp på den värsta "vilda östern orgien" men allt detta har satt väldigt djupa spår idag och Putin är en man präglad av djupa mindervärdeskomplex inför den utveckling som skett i väst under efterkrigstiden. Han vet att han går omkring i kejsarens nya kläder och han vet att väst vet det nu. Till och med landets vapen har visat sig simpla och undermåliga även om man väger upp det med drivor av dem. Putin är en mycket rädd liten man som nu ser att Ukraina synat bluffen och dragit ned brallorna som nu exponerar förljugenheten och murkenheten helt inför öppen ridå och det gör honom än mer ursinnig. Hade Mao Tse Tung levt idag så hade han säkert kallat Ryssland för en "papperstiger" som man då sade om fiender som blåste upp sig men egentligen mest blåste upp sig.

Jag tror nog f.ö. att ryssarna vet mer om väst än vad vi i väst vet om Ryssland. Vi har alltid fullkomligt negligerat Ryssland och det är väl även det som transformerat vansinnet i landet till nya nivåer. ... och ryssarna och Putin har åtminstone äntligen nått ett mål - nu om inte förr så måste väst åtminstone förhålla sig till Ryssland för det går helt enkelt inte längre att helt negligera det.

 

[JoakimS]

Det som också är intressant är att hobbyfotografens oro nästan alltid tycks handla om hårda saker, alltså teknik och prylar. Ytterst få verkar vara bekymrade över upplevda problem med mjuka faktorer, t.ex. bildseende eller kompositionsförmåga.

Jag oroar mig sällan, men om jag tvingar mig själv till oro, då är jag lite bekymrad över att mina bilder inte är i samma klass som Ansel Adams, Richard Avedon och Robert Capa. Vad sjutton kan det bero på? (ironi)

Det måste väl bero på att de aldrig nådde upp till din nivå. Med andra ord, inget att oroa sig för.

 

[acke]

Själv är jag inte speciellt orolig över de saker som TS listade, men jag stötte på en väldigt orolig själ när jag skulle sälja ett objektiv.
Objektivet hade ett par minimala märken på frontlinsen, inte i mitten utan ute i kanten. Jag har aldrig sett några spår av det i de bilder jag tagit med objektivet.
…

Jag känner igen detta. Det finns många super-ängsliga begagnat-köpare. De kräver att ett begagnat objektiv ska se heeelt oanvänt ut. ”Mint condition” ska de’ va’! Minsta skavmärke eller skråma på utsidan ger dem kalla kårar, även om det inte på minsta vis påverkar objektivets funktion och prestanda. Är man så orolig så är det kanske bättre att köpa nytt?

Eller så är ängsligheten spelad, som ett försök att pruta? Vad vet jag…

 

[pysse]

Jag har hängt på Fotosidan till och från i mer än tjugo år. Tänkte delge en spaning som jag har haft under en lång tid. En spaning som gäller både på FS och i verkliga livet. Spaningen kan vara ogrundad eller t.o.m. helt fel. Låt oss prata om det.

Jag har känslan att många hobbyfotografer går omkring och oroar sig. Oftast handlar oron om tekniska saker. Man oroar sig över eventualiteter, saker som eventuellt skulle kunna vara sanna, men man har inga bevis för att de är sanna. Man bara oroar sig, utan faktisk anledning.

Här är några enkla, uppdiktade exempel (men baserade på sådant jag sett och hört bland hobbyfotografer genom åren):

1. Jag ser ett litet dammkorn inne i mitt objektiv! Hjääälp! Det syns inget på mina bilder, men orolig är jag ändå.
2. Tänk om min kamera felfokuserar? Borde jag kolla? Bilderna blir visserligen skarpa, men ändå, tänk om det kan bli ännu bättre?
3. Tänk om jag har smuts på sensorn? Inte för att jag har märkt något, men det gnager i mig ändå.
4. Duger min gamla kamera fortfarande? Tänk om den inte håller måttet? Jag gillar mina bilder, men tänk om kameran är dålig ändå? Säg att den duger!
5. Mitt objektiv är inte skarpt i hörnen på full öppning! Visserligen fotar jag aldrig på full bländare, men blotta tanken är jobbig.
6. Tänk om min kamera blir stulen? Den har visserligen aldrig blivit stulen, men tänk om...
7. Det kommer ett litet ljud från mitt objektiv när jag fokuserar. Ljudet har alltid funnits där och objektivet funkar jättebra, men tänk om det ändå är trasigt?
8. Jag läste om någon någonstans i världen som hade fått svamp inne i ett objektiv. Borde jag skaffa ett ventilerat förvaringsskåp?
9. Min kamera har gått snart 100000 exponeringar. Tänk om den pajar snart? Ska jag sälja den medan tid är?

Alltså, personligen tycker jag att det verkar jobbigt att gå omkring och oroa sig. Nästan allt det man oroar sig för kommer aldrig att hända. Då har man oroat sig helt i onödan. Om jag oroade mig över alla tänkbara eventualiteter, ja då skulle jag ha svårt att hitta riktig glädje i fotohobbyn.

Är det inte bättre att gå ut och ha roligt med kameran? Att bara slappna av, fokusera på att ta bilder och strunta i inbillade tekniska problem? Är det inte bättre att ta tag i problemen först när de blir verkliga? Så tänker jag.

Min spaning är alltså att det finns ganska många fotografer som oroar sig över inbillade problem. Hobbyfotografer är måhända ett oroligt släkte. Rätt eller fel?
Kanske är detta bara en fråga om personlighet? Kanske är det tvärtom bra och nyttigt att oroa sig? Vad tycker ni?

så med andra ord så är DU oroad av att folk är oroade

 

[acke]

så med andra ord så är DU oroad av att folk är oroade

Ja, helt klart är jag lite bekymrad över att en del av mina fotovänner går omkring och oroar sig. Speciellt när oron i många fall är helt obefogad. Man vill ju att folk ska vara lyckliga.

”Kontrollen blinkar blå
En signal för det säkra
Kontrollen blinkar blå
Då är allt som det ska
Om skärmen är normal
Finns inga skäl att tveka
När kontrollen blinkar blå
Då är allt som det ska”
(Adolphson&Falk)

 

[PressPlayOnTape]

Jag tror att det i många stycken är så enkelt att det just är en hobby. Man vill vara med i gänget även om det inte är ens yrke och levebröd. Man vill ha samma prylar som yrkesutövarna för då får man vara med i den exklusiva skaran som satsar på riktigt, som proffsen gör.

Hobbyfotograferna köper de dyra prylarna för att visa att de är på riktigt, och vårdar de ömt och mycket. Sedan kanske det blir någon bild eller två emellanåt men det är av underordnad betydelse, bara man är redo med grejerna när det gäller.

Timell-hantverkarna köper de dyra verktygen, hänger upp de snyggt i det överbelamrade garaget. För man vet aldrig när man behöver hänga upp en tavla eller skruva ihop en blomlåda.

Fordons entusiasten köper delar på nätet från när och fjärran och skruvar i garaget i flera år och vårdar fordonet för att behålla mint condition. Inte för att man har någonstans att åka utan för att få vara med i gänget.

Och missköter man sina prylar kanske man inte får vara med i gänget, i alla fall inte i den exklusiva inre kretsen. Och rädslan att bli utstött ur gruppen är så djupt rotad i människan att det är fullt normalt att oroa sig för prylarna som visar att man är med.

Proffsen behöver inte oroa sig. De har ett visitkort med en titel som betyder att de är med i klubben.

Jag är också medskyldig till vill-höver resonemanget, men kanske egentligen inte så orolig till vardags.

 

[Graylingman]

Ja, fy tusan... Jag minns fortfarande med ångest hur jag var djupt nere i felfokuseringsträsket. Det var dessutom innan kamerahusen fick inbyggd mikrojustering så man var tvungen att skicka prylarna till verkstad för kalibrering. Att få två canonhus, några canonobjektiv och några sigmaobjektiv att lira ihop var ingen barnlek. Ryser fortfarande vid tanken

 

[J O Härnström]

Ja, fy tusan... Jag minns fortfarande med ångest hur jag var djupt nere i felfokuseringsträsket. Det var dessutom innan kamerahusen fick inbyggd mikrojustering så man var tvungen att skicka prylarna till verkstad för kalibrering. Att få två canonhus, några canonobjektiv och några sigmaobjektiv att lira ihop var ingen barnlek. Ryser fortfarande vid tanken

Skönt att slippa den sk*ten med dagens kameror och optik. Tyvärr var oron riktigt befogad och ofta kunde fokuseringen vara helt åt skogen. Microjusteringen kom men korrigerade endast för mindre fel.
Det framkallar en del bittra minnen om hur illa behandlad och bemött jag blev av Canons service.
Sedan tog det lång tid att bli kvitt oron för felfokus som spökade länge men till slut blev obefogad.
Jag minns lättnaden när min första spegellösa systemkamera satte fokus perfekt även om AF var långsam. Det måste ha varit EOS M.

 

[LGNLGN]

Ja, fy tusan... Jag minns fortfarande med ångest hur jag var djupt nere i felfokuseringsträsket. Det var dessutom innan kamerahusen fick inbyggd mikrojustering så man var tvungen att skicka prylarna till verkstad för kalibrering. Att få två canonhus, några canonobjektiv och några sigmaobjektiv att lira ihop var ingen barnlek. Ryser fortfarande vid tanken

Ja, man har nästan glömt bort. Så man höll på med detta. Blixten och den lutande skalan som gjorde att man i alla fall kunde se åt vilket håll det var. Men man var ändå mycket osäker. Svajigt. Krångel och mer krångel. Så mycket tid man pillade med detta. Det hände ju också att man inte kom ihåg att byta inne i kameran när man bytte objektiv. Hade en gång en Canon D7 och det syntes tydligt att speciellt ett objektiv fel fokuserade. Det kom tillbaka efter inskick med exakt samma "fel". Bytte till Nikon senare. Kunde mikrojustera själv i D800 men... D500:an och 200-500 mm telet upplevde jag nog var ganska rätt från början.

Precis denna aspekt gjorde att jag var ganska snabb med att köpa den spegelfria när den kom.

 

[PMD]

Alltså, personligen tycker jag att det verkar jobbigt att gå omkring och oroa sig. Nästan allt det man oroar sig för kommer aldrig att hända. Då har man oroat sig helt i onödan.

Vi blir tränade av av massmedia och politiker att oroa oss för allt möjligt som aldrig kommer att inträffa, eller som vi ändå inte kan göra något åt. Det spiller nog över till den egna vardagen.

Är det inte bättre att gå ut och ha roligt med kameran? Att bara slappna av, fokusera på att ta bilder och strunta i inbillade tekniska problem? Är det inte bättre att ta tag i problemen först när de blir verkliga? Så tänker jag.

Det låter som en bra plan. Har du funderat över hur den planen kan fallera?