Min analys till Leif Fryle.
Människan och naturen, människan i naturen.
Jag ser i denna bild mänskliga egenskaper i naturen. Människans olika rörelser.
Med fantasi kanske uppleva längtan, vara nära, vara intill, trots stora olikheter,
En självklarhet här att tillåta och erkänna sina olikheter. Går inte ens att diskutera detta. Ibland kan känslan finnas att man lever parallella liv, men just här är det minst sagt parallellt. Kunna växa var och en trots ibland en stor påverkan på varandra. Vi tillsammans påverkas av årstidsväxlingarna och de stora miljöfrågorna.
Vi vill skydda varandra från yttre påfrestningar så mycket det någonsin går. Ibland bara nudda, ibland följa samma linje, komplettera varandra,
ibland gå i motsatt riktning för att sedan sammanstråla igen.
Vara på samma plats vid samma tid eller all-tid.
Så mycket vi kan lära oss av naturen.