Det var inget fel på FD-fattningen. Problemet var snarare just det. Canon FD var en av marknadens mest komplicerade objektivfattningar, med mekanisk överföring av nedbländning, inställd bländare på optiken, av kameran inställd bländare, objektivets ljusstyrka, kompensation för fullöppningsmätning med optik med högre ljusstyrka än 2,8 och information om ifall optikens bländarring står i Autoläge. Allt detta i en fattning som inte roterar gentemot kameran, när optiken monteras eller tas bort. Inte ens i FDn, där själva ytterhöljet på objektivet roterar, men inte fattningen.
Dessutom hade man en rejäl diameter på objektivfattningen (48 mm), vilket möjliggjorde ljusstarka konstruktioner.
Dessutom var det förhållandevis enkelt att implementera bländarautomatik med fullöppningsmätning, något som blev avgörande för att min första kamera blev en Canon EF, inte en Nikkormat EL, som annars låg nära till hands på den tiden.
Men att i denna mekaniska snårskog dessutom få till en överföring av fokuseringen från kameran till objektivet, på ett bra sätt, det var naturligtvis inte lätt. Det skulle säkert gått, då en del konstruktörer som inte tittade lika långt framåt gjorde så (Nikon bland annat). Men det hade inte blivit lika optimalt som den nya fattningen, EF (Electro Focus) blev. I och med att man städade bort allt mekaniskt, och satte motorer i varje objektiv för sig, fick man ett mycket flexiblare system, där det dessutom gick att anpassa varje objektivs motordrift efter just det objektivets förutsättningar. Detta är en röd tråd som går inte bara runt de bättre objektiven, utan genom hela dagens EOS-program, inklusive stabiliseringen.
Nackdelen är naturligtvis att upp till fyra rörelser måste åstadkommas i varje objektiv.
När Canon lade ner utvecklingen av kameror till FD-fattningen hade den existerat i mer än 30 år, om man räknar alla objektiv med samma mekaniska fattning (R, FL, FD och FDn). En i högsta grad anständig livslängd på en objektivfattning, skulle jag vilja påstå.
