Det stora problemet med at ton-mappa från en rå-bild (förutom att man blir begränsad till en mycket lägre DR) är att man då blandar tre olika framkallningskurvor... Detta ställer till ett h-e för färgåtergivningen som blir väldigt förvirrad i alla mixade bildytor.
Tonkurvan som de flesta råkonverterare använder mättar (och vrider) färgtonenerna i skuggorna och dämpar/vrider färgtonerna i ljusare partier. När man sedan mixar ihop detta får man en generell utplattning av färgåtergivningen som kan vara svår att återställa i efterbehandlingen.
Ska man mappa från samma råfil bör man använda linjär tonkurva, noll kontrast, noll brightness och ingen färgpåverkan (saturation och vibrance) i framkallningen av filerna. Egentligen är det bäst att hålla sig till TVÅ varianter från samma råfil - resultatet blir snarare bättre än sämre, och det är mindre arbete. Färgstyrkor får man då korrigera efter mix/mappning är gjord.
Äkta mappning gjord i en mjukvara som är gjord för ändamålet har fördelen att mixningen görs i linjärt läge, tonkurvan appliceras efter att de (tre?) råfilerna "blandats". Sen är det en mindre konstart i sig själv att få till färgstyrkebalansen mellan ljusa/mörka avsnitt i bilden...