Jag säger bara Tri-X och Rodinal.
Förvisso ganska långt från ämnet 7D. Allt handlar om vad man vant sig vid, temperatur, agiteringsintervaller mm. Rodinal i rekommenderad spädning + Tri-X var inte kul för mig. Kornen blev väldigt påtagliga.
Där gällde D-76 istället, men Rodinal hade en fördel med Tri-X vid metoden utjämningsframkallning, d v s man spädde ut Rodinal till halva koncentratet och förlängde framkallningstiden med nästan den dubbla.
Vad som hände var att bearbetningen av högdagrarna vid ett visst skede i processen stoppades upp mer eller mindre och framkallningen gav sig på att bearbeta skuggpartier och mörkare mellantoner. Därmed försvann en hel del hårda kontrastövergångar. Men också en del "sting" i bilden.
I övrigt tyckte jag om High Sensitive tillsammans med Tri-X när filmen var pressad till 800-1600 Asa.
Körde M-Leica en tid samt Leica R3-mot och R4 en tid på 80-talet och noterade att skillnader i kontrast förelåg med nämnda Kodakchrome jämfört med Nikon. Bytte till Nikon! Inte för kontrastens skull utan för att Lecas R3 och R4-series elektronik var så oerhört känslig för fukt och kondens. Vet inte hur många gånger min R3-mot lade av under hockeymatcher bara p g a kondensen som steg upp från isen.
Detta drabbade även kollegor på Växjöbaserade tidningen Kronobergaren i så hög grad att många av dessa R3-or byttes in på Nybro Fotomagasin mot helmekaniska Nikon FM med motor alternativt F3. På en del av de begagnade exemplaren av R3 hade någon frustrerad fotograf ristat in ord som "jävla Leica" och "skitkamera".
Hur fasiken Rodinal, D-76, Rodinal, Kodakchrome hamnade i en tråd om en dslr 7D kan ju verka mycket off topic, men ändå intressant att ta del av varandras erfarenheter från den tiden det begav sig.