Ur verkliga livet: Känner på långt håll (tack o lov) en människa som köpte en 1DsMkIII plus ett gäng optiker i en prisparitet harmonierande med kamerahuset och 8 månader senare noterade att en vit, tung optik inte ville passa i bajonetten. Visade sig vara ett ljusstarkt tele med Sonyfattning ur Minoltas utmärkta och svindyra APO-serie.
Del 2 ur verkliga livet: Människan ifråga (vill inte avslöja könstillhörighet då bygden är liten) reagerade med att tycka att det var ju lite synd, men behöll objektivet eftersom det var så vackert.
Del 3 ur verkliga livet: Personen ifråga köpte sedermera en Sony A700 för att objektivet skulle få en passande partner. När jag som hastigast träffade denna varelse frågade jag hur gluggen fungerade. Svaret: "Jag har inte provat ännu".
Fast, det vete f-n om jag ville vara så bekymmerslös. Eftersom jag ligger långt under genomsnittet vad en "vanlig svensk" tjänar hade det dock varit kul att få prova känslan av den bekymmerslösheten en liten tid.
Men tror inte att det skulle innebära "lycka" i ordets rätta bemärkelse. Kanske t o m motsatsen (förhoppningsvis). Hur är det man säger? Är det inte "Hellre rik och frisk än fattig och sjuklig"?