Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Canon 40D 14 bitars AD-omv

Produkter
(logga in för att koppla)
niclash skrev:
Hej Mikael,
Jag saknar som sagt specifika uppgifter på Canons sensors DR, och någon officiell siffra har sannolikt aldrig publicerats. Uppskattningen om runt 80000 elektroner härstammar troligen från mätningar likt den som Roger Clark har gjort – se bl.a. http://www.clarkvision.com/imagedetail/evaluation-1d2/index.html

Men min poäng är inte att antalet elektroner är just 80000 – den siffran skulle lika gärna kunna vara 50000 eller 100000. Poängen är att antalet elektroner med nödvändighet är högre än det resulterande praktiska omfånget – annars skulle bruset vara obefintligt - och att en väg att öka sensorns dynamiska omfånget är att minska bruset. Och för att kunna utnyttja sensorns ökade DR så behövs en A/D-omvandlare med motsvarande högre upplösning, vilket skulle kunna vara en god bevekelsegrund för att byta från 12 till 14-bitars A/D.

Det är ingen som har sagt att man inte kan ha 14 bitar, eller varför inte 22 ? Vi har diskuterat ev nytta.

Läs Lars Kjellbergs svar tidigare.

Det är stor skilnad på att kunna hålla 10000 50000 eller 80000 elektroner innan utläsning.
Kodak med sin sensor som sitter i bla Hasselblads bakstycken kan hålla 60000 = 11.8 steg dynamiskt omfång.Jag vill gärna därför veta var får du 80000 ifrån.

Eller menar du också att Canons sensor har ett dynamiskt omfång av 14 steg, det menade Daniel och det var bla det jag ifrågasatte och även andra.



Mikael
 
Jag säger som du ser uttryckligen att jag inte vet om Canons sensor har ett dynamiskt omfång om 14 bitar – poängen med mitt inlägg är att förklara hur förbättringar av sensorn i form av lägre brus skulle kunna öka dess DR utan att det teoretiska maxomfånget i form av antalet elektroner har ökat.

Huruvida en sensor kan hålla 50000 eller 100000 elektroner är alltså bara halva svaret på vad sensorns DR är. Låt oss ta nämnda Kodak sensor som exempel. Den kan som du nämner hålla 60000 elektroner, men har trots detta ett dynamiskt omfång om ”endast” 11.9 steg, dvs långt under dess maximala teoretiska omfång om log2 av 60000 = 15,9 bitar. Var tar de 4 bitarna vägen som skiljer mellan uppmätt dynamiskt omfång och teoretiskt max? Jo, de motsvaras förstås av det bottenbrus på runt 16 (2^4) elektroner som just den här sensorn antas ha. Om Kodak lyckades få ner bruset till 8 elektroner så skulle det plötsligt vara en 12,9 stegs sensor – och om de lyckades få ner det till 4 elektroner en, just det, 13,9 stegs sensor, trots att den fortfarande maximalt kan hålla 60000 elektroner. Och då skulle man som sagt behöva en (minst) 14 bitars A/D för att inte gå miste om DR ut.

Samma resonemang kan följdaktligen tillämpas på 1Ds mark II och III - det är inte osannolikt att förbättringar av Canons sensors brusnivåer skulle kunna leda till att dess DR ökar utan att det maximala antalet elektroner ökar. På samma sätt kan en sensor med ett mindre maximalt antal elektroner än en annan sensor trots detta uppvisa högre DR pga lägre brusnivåer.

Och därmed har vi förhoppningsvis lyckats kasta ytterligare lite ljus över den här frågan, om uttrycket tillåts.
 
Jag har inget att erindra mot vad du skriver, men nu har Kodak sensorn det brus den har vilket medför 11.8 steg. Visst är det möjligt att Canon kan ha lyckats med att bemästra bruset ytterliggare, men eftersom varken du eller jag vet något om Canons sensordata så får väl tester visa om 1dmk3 har 14 stegs dynamiskt omfång eller ej.
Mikael
 
Re: Vett o hyfs i debatten om 14 bitars DR

Vet inte vem du är Niclas mer än att du är en ”gammal fysiker”, men det är en intressant debut du gör i diskussionen. Först läxar du, i en mästrande ton, upp oss som ifrågasatt Daniels resonemang. Sedan får vi veta att vi är medlemmar som anser oss veta bättre. Man får väl förmoda att du själv anser dig tillhöra dem som verkligen vet bättre. Slutligen kommer en förklaring på dynamiskt omfång som vi redan tidigare presenterat i tråden, bortsett från att du satte en siffra på antalet elektroner som ”nämns ofta” för EOS 1 Ds Mk II.
En full frame CCD har en betydligt högre fill factor än en CMOS. Kodaks sensor har en pixelpitch på 6,8 och 1 Ds Mk II på 7,2. För mig förefaller det orimligt att en 6% större CMOS-pixel skulle kunna hålla 33% fler elektroner än en full frame CCD. När Canon tar steget till Mk III så minskar pixelstorleken till 6,4 µm och då borde rimligen även well capacity minska i motsvarande grad. Om Canon samtidigt skulle utöka DR från 12 till 14 EV så innebär detta en enorm minskning av bottenbruset. Låt oss hypotetiskt anta att Mk III har en well capacity på 50000 (något mindre än Kodaks full frame CCD som är 6% större). Då skall man ner i ett read out noise på 3 elektroner.
Jag fick tillfälle att prova en EOS 40D när jag var och undervisade ett gäng fotografelever nyligen. Jag jämförde då DR mellan denna och en 5D (8,2 µm) med min enkla metod som finns beskriven tidigare i denna tråd (innan den växlade ut i en egen tråd). 5D har 12 bitars signalbehandling och 40D 14 bitar. Resultatet blev att 40D fick cirka ett steg mindre omfång – trots 14 bitar.
Jag tror att Canon nu valt 14 bitar av flera skäl. De har möjlighet att göra det utan allt för höga kostnader (precis som du nämnde Niclas). De uppnår något bättre precision. De har en marknadsföringsfördel (som inte minst avslöjats i denna diskussion).
Det Daniel visade med sin fotografering av gråkilen var inte sensorns DR utan en kombination av kamerans DR för ett givet ISO-tal och ströljusnivån i objektivet. Detta är enkelt att verifiera genom att byta objektiv och finna att DR förändras.
 
Hej Lars,
Jo, min avsikt var förvisso just att ifrågasätta det sätt på vilket diskussionen har förts. Man skall inte behöva bli måltavla för förklenande omdömen och jämförelser - det är enligt min mening att förringa hela forumet och leder i längden endast till en snävare och mindre intressant diskussion.

Vad gäller själva sakdiskussionen så nöjer jag mig med att konstatera att du i ditt senaste inlägg på ett sakligt sätt har berättat varför du tvivlar på att 1Ds mark III har 14 bitars DR. Gott så - låt oss hoppas att kommande mätdata kommer att kasta ytterligare ljus över hur bra Canon har lyckats med sin nya sensor.
 
Lars Kjellberg skrev:
Vi vet att dynamiken blir sämre vid högre ISO-tal eftersom man helt enkelt sätter en analog förstärkare innan AD-omvandlaren och begränsar max-nivån genom att inte exponera sensorn lika mycket längre (med kortare tider vilket vi ju är ute efter med de högre ISO-talen)
Dynamiken blir lägre; inte med nödvändighet sämre. Dynamiken i en bild plåtad med högt ISO begränsas längst ner i skuggorna. Dynamiken i en bild plåtad med lågt ISO begränsas högst upp i högdagrarna. Högst dynamik har du i mitten, vid ISO 400.

Lars
Kan du utveckla ytterligare varför det skulle vara högst dynamik vid ISO400? Borde det inte vara vid ISO100 (förutsatt att högdagrarna inte är utfrätta)?
 
Senast ändrad:
Stig Gunnarsson skrev:

Kan du utveckla ytterligare varför det skulle vara högst dynamik vid ISO400? Borde det inte vara vid ISO100 (förutsatt att högdagrarna inte är utfrätta)?
Pixlarna i sensorn bryr sig inte dugg om olika ISO-tal. De har ett totalt DR mellan bottenbrus och full capacity. När du ställer din kameran på lägsta ISO (exvis 100) och exponerar ett motiv som bland annat innehåller en ljus högdager, så når du pixelns toppgräns. Om du skulle exponera ännu mer, öppna bländaren och/eller förlänga slutartiden, så skulle elektonerna i pixeln rinna över, utan att ge några ytterligare nyanser. Så ställer du om kameran till 1600 och plåtar samma motiv som även innehåller mörka skuggor. Antag att det var solljus och din exponering med ISO 100 hamnade på 1/125 sek och f16. För ISO 1600 får du då en exponering på 1/2000 sek f16, 4 EV mindre ljus. Högdagern är 3,5 EV ljusare och den mörka skuggan är exempelvis 3 EV mörkare än medelgrått. Du har nu på din sensor exponerat in ett omfång på 4+3,5+3=10,5 EV. Detta är ungefär vad en bra sensor klarar av i omfång. Du har nått ytterligheterna. Därför finns det inget utrymme för att hämta in ytterligare högdagrar vid ISO 100 eller ytterligare mörka skuggor vid ISO 1600. Om du däremot ställer kameran på ISO 400 så finns det, när du jobbar med RAW, utrymme både uppåt och neråt. Större DR vid ISO 400 alltså.
Lars
 
photodo skrev:
Därför finns det inget utrymme för att hämta in ytterligare högdagrar vid ISO 100 eller ytterligare mörka skuggor vid ISO 1600. Om du däremot ställer kameran på ISO 400 så finns det, när du jobbar med RAW, utrymme både uppåt och neråt. Större DR vid ISO 400 alltså.
Lars
Pixlarna i råfiler bryr sig inte ett dugg om olika ISO-tal. Vi har alltid samma max och min värdet i råfilen, oavsett ISO, du får alltså inte en större datamängd för att du väljer ett ISO-tal i mitten.

/Daniel
 
Tanken var nog det att vid en JPG så klipper du omfånget betydligt tidigare oavsett vilket sätt du använder. Men använder du RAW så kan du ha nytta av det lilla extra du får vid ISO 400 kontra högre/lägre ISO.
 
Re: Re: Vett o hyfs i debatten om 14 bitars DR

photodo skrev:
Det Daniel visade med sin fotografering av gråkilen var inte sensorns DR utan en kombination av kamerans DR för ett givet ISO-tal och ströljusnivån i objektivet. Detta är enkelt att verifiera genom att byta objektiv och finna att DR förändras.
Då får du först förklara hur ströljuset skulle kunna öka tonomfånget i bilden utöver vad du hävdar är möjligt att registrera.

För att tydliggöra exemplet har jag extraherat ut grönkanalerna separat för både 5D och 1D Mark III, bildfilerna finns att hämta här:

http://daniel.nordling.nu/foto/Stouffer/sw-5D-green-1048.jpg
http://daniel.nordling.nu/foto/Stouffer/sw-1D-MkIII-green-1106.jpg

En mätning av samtliga steg i gråkilen ger följande tabell:

Källkod:
Steg	 	5D		1D - Mark III
==================================================
1	0,05	3692	255	15280	255
2	0,15	3692	255	15279	255
3	0,24	3692	255	15280	255
4	0,34	3133	255	15034	255
5	0,45	2508	244	12200	243
6	0,54	2069	233	10168	229
7	0,63	1682	220	8334	215
8	0,76	1290	204	6495	197
9	0,86	1043	191	5347	185
10	0,95	875	180	4548	176
11	1,04	725	169	3828	166
12	1,15	596	158	3221	156
13	1,24	451	149	2778	149
14	1,34	424	140	2409	142
15	1,45	355	129	2090	134
16	1,57	301	120	1839	127
17	1,69	257	110	1636	120
18	1,79	229	102	1502	114
19	1,89	208	94	1405	108
20	1,98	193	88	1331	103
21	2,08	176	80	1265	95
22	2,16	170	74	1225	89
23	2,25	162	68	1187	83
24	2,36	153	59	1146	74
25	2,46	148	53	1122	68
26	2,58	143	47	1098	59
27	2,69	140	42	1082	51
28	2,78	137	37	1070	44
29	2,88	135	32	1062	39
30	2,97	134	27	1056	35
31	3,09	132	25	1049	29
32	3,21	131	19	1044	24
33	3,31	131	16	1040	21
34	3,42	130	13	1038	18
35	3,50	130	11	1036	15
36	3,59	130	10	1034	13
37	3,70	129	9	1032	11
38	3,80	129	9	1031	10
39	3,90	129	8	1030	9
40	4,00	128	6	1029	8
41	4,10	128	5	1027	6
Kolumnerna visar steg, uppmätt densitet för gråkilen, uppmätt medelvärde per tonsteg för grönkanalen samt motsvarande värde från Photoshop i 8-bitläge (bilden konverterad med Adobe Camera Raw).

Vad vi kan läsa ur tabellen är att grönkanalen slår i taket de 3 första tonstegen, varför vi här har råfilens maxvärden. Vid steg 4 börjar kamerorna registrera ett värde som avviker från max, det mätbara omfånget kan sägas börja här. Hade vi tittat på röd- eller blå-kanalen hade det sett annorlunda ut, då dessa vanligen inte är lika känsliga som grönkanalen. Där finns alltså teckning också i de fyra första stegen.

Därefter följer mätvärdena den förväntade kurvan hos linjärt kodat data, det vill säga vart tredje steg motsvarar en halvering av mätvärdet. (Observera att vi först måste räkna av minvärdet från mätvärdet eftersom skalan inte går ned till noll.) Ända tills vi når botten för 1D Mark-III (bilden), 5D börjar dock plana ut efter steg 30. Redan utifrån detta data kan vi se att 1D Mark III kan teckna ett större tonomfång än 5D.

Vi kan även se att det fortfarande finns mätbara skillnader mellan stegen även efter konvertering till gammakorrigerat data och 8-bitar.

Det som nu vore intressant att disktutera, och som inte går att utläsa ur rådatat direkt, är var bottenbruset stoppar oss i praktiken. Fotograferar vi en helt svart bild med 1D Mark III får vi ett genomsnittsvärde på 1024, max 1052 och min 999. Det vill säga bottenbruset breder ut sig upp till cirka steg 31. Är det då där vi skall dra gränsen? Betraktar jag gråkilen visuellt tycker jag nog att det är ganska tydliga skillnader mellan tonstegen ned till cirka steg 34, är de då gränsen?

Vad som dock är väldigt tydligt om vi jämför gråkilarna är att bottenbruset för 5D är mycket högre, medelvärdet är 127, max 187 och min 118 (svartbild). Bottenbruset breder alltså ut sig ända upp till tonsteg 21. Men tittar vi visuellt är skillnaden inte fullt så farlig, snarare ett exponeringssteg sämre än 1D Mark-III (synbara skillnader ned till steg 31).

Men om vi ljusar upp skuggorna maximalt med exempelvis ACR Fyllnadsljus framträder möjligen ytterligare ett eller ett par steg. Det väcker frågan om hur små skillnader i absolut ljusstyrka som vi kan uppfatta.

Det är viktigt att komma ihåg att den relativa skillnaden mellan steg 33 och 34 faktiskt är lika stor som skillnaden mellan steg 5 och 6 även om våra ögon inte uppfattar det riktigt så. Är skillnaderna i mätvärden för små tolkar våra ögon tonstegen som lika, frågan är hur små dessa skillnader får vara?

Tittar vi på det gammakorrigerade datat så är skillnaden mellan ett exponeringssteg normalt (i mitten av tonomfånget) c:a 15-20 nivåer, men i skuggorna är den mätbara skillnaden bara 1 eller 2 vilket inte tycks räcka för att vi skall uppfatta de separata tonstegen. Finns det en absolut gräns som säger att skillnaden måste vara minst 3 nivåer för att kunna uppfattas?

Många frågor, men jag tycker nog att trådens grundfråga trots allt är besvarad. Ja det är skillnad mellan 14 bitar (1D Mark-III) och 12 bitar (5D). Hur stor är upp till personliga preferenser, men själv skattar jag det till minst 1 EV skillnad. Om 40D klarar sig lika bra i en jämförelse hoppas jag kunna svara på om ett par veckor.

/Daniel
 

Bilagor

  • mk-iii.gif
    mk-iii.gif
    3 KB · Visningar: 519
Damocles skrev:
Tanken var nog det att vid en JPG så klipper du omfånget betydligt tidigare oavsett vilket sätt du använder. Men använder du RAW så kan du ha nytta av det lilla extra du får vid ISO 400 kontra högre/lägre ISO.
Men jag påpekade just att det inte finns något "extra" att hämta i råfilen vid ISO 400, det är alltid samma max och min värde vi har att arbeta med oavsett ISO. Så vad skulle det där extra vara för något?

/Daniel
 
Jag skall inte svara för Lars, men grundfrågan var/är för min del att du påstod att 1dmk3 hade ett dynamiskt omfång av 14 steg.
Mikael
 
dano skrev:
Men jag påpekade just att det inte finns något "extra" att hämta i råfilen vid ISO 400, det är alltid samma max och min värde vi har att arbeta med oavsett ISO. Så vad skulle det där extra vara för något?

/Daniel
Enligt det skulle ju då alltså inte DR förändras alls oavsett ISO, och det köper jag inte. Strunta i filformatet och ner till ren sensoroutput efter förstärkning så hamnar du mer rätt. Filformatet var ju högst sekundärt i frågan annat än att vissa format inte ens går att använda om du vill utnyttja kameran fullt ut.
 
dano skrev:
Pixlarna i råfiler bryr sig inte ett dugg om olika ISO-tal. Vi har alltid samma max och min värdet i råfilen, oavsett ISO, du får alltså inte en större datamängd för att du väljer ett ISO-tal i mitten.

/Daniel
Låt oss backa några steg i processen och betrakta pixeln som en hink med elektroner. Vi använder en sensor med hinkar som rymmer 50000 elektroner. Även om jag exponerar i en timme i solljus så kan hinken inte hålla mer än 50000 elektroner. Jag exponerar mitt motiv, exempelvis en gråkil på ett ljusbord, och räknar elektroner i pixelhinkarna vid respektive kilsteg.
ISO 100: Jag väljer en exponering så att de sju ljusaste kilstegen fyller sina hinkar med 50000 elektroner. Vid steg 8 når jag gränsen; här finns det färre elektroner i hinken och jag kan urskilja en nyans som skiljer sig från helt vitt i bilden.
ISO 400: Nu exponeras gråkilen med 2 EV mindre ljus. Vad blir resultatet? Jo, gränsen för nyanser flyttas sex kilsteg upp (varje kilsteg motsvarar 1/3 EV). Kilsteg 1 har 50000 elektroner, men redan vid kilsteg 2 har jag nått gränsen för nyanser. Detta syns inte på bilden som kommer ur kameran, eftersom kamerans processande av sensordata tagit med mitt val av ISO när den visar upp resultatet. Bilderna från ISO 100 och ISO 400 ser identiska ut. Om vi nu har ställt in kameran på jpeg så kan vi inte göra något åt detta. Om vi däremot använder RAW så finns det dolda resurser i den bildfil som exponerades efter ISO 400.
I andra ändan av skalan fungerar det ungefär på samma sätt men med den skillnaden att det är svårare att definiera nyansgränsen som här är brusrelaterad och inte klipprelaterad som i högdagrarna.
För att återknyta till Stigs ursprungliga fråga om DR vid ISO 100 med högdagrar som inte är utfrätta, så är svaret nej, DR blir inte högre vid ISO 100 än vid 400, även om högdagrarna inte är utfrätta. DR för bilderna med de olika ISO-talen i jpeg-läget kan vara detsamma. Men, med RAW och ISO 400 har vi möjlighet att manuellt utöka DR både på högdager- och skuggsidan.
För att avslutningsvis citera Niclas fyndiga formulering: hoppas att detta kastat ytterligare ljus över DR-frågan.
 
Re: Re: Re: Vett o hyfs i debatten om 14 bitars DR

dano skrev:
Då får du först förklara hur ströljuset skulle kunna öka tonomfånget i bilden utöver vad du hävdar är möjligt att registrera.
/Daniel
I den idealiska objektivvärlden projiceras motivet på sensorn med identiska EV-värden. Tyvärr finns inga idealiska objektiv. En liten del av det ljus som passerar mellan luft och glas kommer att spridas "vind för våg" i objektivet och i kamerahuset. Tack vare Zeiss uppfinning med antireflexbehandling från 1939 har man lyckats begränsa ströljusnivån markant. Innan 1939 var det omöjligt att konstruera objektiv med många linselement eftersom kontrasten i objektiven då p.g.a. ströljus sjönk dramatiskt.
Låt oss titta på hur ströljuset inverkar på den projicerade bilden. Vi utgår från ett motiv med nio stegs omfång. Låt oss anta att det finns 1 ljusenhet i det mörkaste steget. då blir det 2 i nästa, följt av 4, 8, 16, 32, 64, 128 ,256 och 512 ljusenheter. Ett steg är ju en fördubbling av ljusmängden.
En del av detta ljus blir till ströljus när det passerar luft-glas och glas-luft genom objektivet. Låt oss räkna på 2% ströljus. 2% av 512 är 10,2, av 2% 256 är 5,1 o.s.v. Sammanslaget utgör då ströljuset 20,5 ljusenheter. Den minsta mängden ljus som träffar sensorn blir då 20,5 + 1 från motivets mörkaste del. Skillnaden blir alltså dramatisk i skuggorna och obetydlig i högdagrarna där vi går från 512 till 532,5 ljusenheter.
Jag räknade på 0%, 1%, 2% och 3% ströljus och ritade kurvor över detta. Blå linje är det idealiska objektivet. Röd kurva är 1%, gul 2% och grön 3% ströljus. Känner du igen kurvformen från din bild av gråkilen Daniel?
Alltså, när man fotograferar av en gråkil så som du gjort Daniel, så transformeras kilens steg via objektivet med ströljusets kontrastsänkande inverkan. Det är således inte gråkilens exakta värden du betraktar i dina bildfiler, utan ditt objektivs tolkning av värdena.
 

Bilagor

  • bild 10.png
    bild 10.png
    20.3 KB · Visningar: 478
Så här ser Daniels mätningar av gråkilarna från D III (blå) och D5 (röd). ut.
 

Bilagor

  • bild 12.png
    bild 12.png
    16.4 KB · Visningar: 478
Jag besvarade nog inte frågan direkt.
"Då får du först förklara hur ströljuset skulle kunna öka tonomfånget i bilden utöver vad du hävdar är möjligt att registrera."
Nu är vi åter inne på det här med x- och y-axlarna i det sensitometriska diagrammet. X-axeln representerar motivets luminansomfång. Luminansomfånget påverkas varken av sensor eller ströljus. Y-axeln representerar bildens omfång. Vi kan kalla det tonomfång, bara vi tydligt skiljer det från luminansomfång och sensorns dynamiska omfång. Ströljuset komprimerar tonomfånget. Ju mer ströljus, desto högre komprimering.
Så har vi sensorns dynamiska omfång, som inte påverkas av vare sig motiv, ISO-inställning, vald exponering eller ströljus i objektivet.
Ströljuset minskar alltså den projicerade bildens tonomfång så att ett motiv med högt luminansomfång kan inrymmas på en sensor med begränsat dynamiskt omfång.

Det vore kul med en kommentar som bekräftar att du hänger med på dessa resonemang Daniel.
 
Som pragmatiker,dvs en person som har utfört en hel del tester på ett sådant sätt att testerna skall kunna återupprepas tycker jag det är mycket intressant att också förstå exv ströljus/olika objektivs inverkan vad det gäller bildens omfång . Vi måste därför veta vad vi diskuterar, diskuterar vi sensorns dynamiska omfång eller en kombination av kamera och objektiv , motiv.
Tydligtvis har 1dmk3 något mindre brus än exv 5d och kan därmed gå något djupare i det mörka/skuggor/lågdager.
Jag har inte själv testat 1dmk3 mot 5d men tittat på 40d och jämfört med 30d.

Här ses något mer brus i skugorna och 40d, inte mycket men noterbart om en detalj granskas i stor förstoring.
Kan detta ses i en färdig bild-knappast. Fotopapper , skrivare sätter sin begränsning.

Viktigare är då att titta på resultatet och högre iso och olika kameror, här kan skilnaderna verkligen ses pga av brusbild vilket jag har visat ett antal gånger, exv d2x mot 5d och 1600iso + ett antal andra kameror som är jämförda mot varandra. Ett isotal som 1600iso fungerar mycket bra med 5d och de flesta motiv men betydligt sämre med d2x där detaljer försvinner pga lägre signal och mer brus. D2x har också ett mindre dynamiskt omfång än 5d om man frångår lägre iso pga av brus äter upp detaljnivån i skuggorna.

Jag har räknat upp ett antal bilder från 40d och 30d i 16 bitarsläge, jag ser ingen skilnad alls från de två kamerorna , dvs där den ena skulle vara bättre än den andra. (förutom lite högre brus i botten hos 40d och samma motiv på 1600iso)

Mikael
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar