Att fotografera utsatta människor?
- Trådstartare carllarsen
- Start datum
carllarsen
Aktiv medlem
Det är min uppfattning att man kan bara förnedra sig själv. Ingen annan kan göra det.
Lars E
Lars E
CreativeMind
Aktiv medlem
Lars - du startade denna tråd (efter en uppmaning från mig) för att lyfta den moraliska diskussionen ut från bildpoolerna.
Och jag har nu utförligt förklarat min ståndpunkt. Vore därför tacksam för din respons.
/johan e
Och jag har nu utförligt förklarat min ståndpunkt. Vore därför tacksam för din respons.
/johan e
Kijana
Aktiv medlem
För att ta ett inte helt urgammalt exempel. Helsingborgs Dagblad publicerade för några år sedan en bild på en 15-åring (tror jag att han var) som en morgon hittades ihjälslagen på en skolgård i Bjuv. Det var inte direkt lit de paráde, om man säger så. Ska jag tolka dig som att det varit okej för dig att avbildas i tryck i det "skicket"?
stoltz
Aktiv medlem
Det där blir skumt i ett generaliserat sammanhang - Ett brottsoffer som känner sig förnedrat gör det på grund av att man förnedrat sig själv?
Arvsynden ligger ju nära tillhands som begrepp om jag tolkar din syn på förnedring.
Jag blir samtidigt förvånad över några inlägg, där det det finns ett tydligt utifrån-perspektiv: "Du kan inte vara förnedrad om jag inte tycker att du är det".
Varför har inte de som eventuellt fotograferas i potentiellt utsatta situationer samma tolkningsföreträde: "Du får inte fotografera mig i den här situationen om jag inte tycker att du skall fotografera mig".
Visst finns det juridiska aspekter, men trådskaparen hade inget spår av sånt i sitt inledande inlägg. Jag kan också bestämt hävda juridiska rättigheter t ex i samband med bilkörning:
Jag får köra 70 km/tim på en 70-väg - Om jag ser en full man som vinglar mitt på 70-vägen (gående), skall jag då fortfarande blåsa förbi honom i 70 km/tim? Det är min juridiska rättighet (dessutom är ju han full), eller skall jag sakta ner för att inte riskera att köra ihjäl honom?
Att låsa den här diskussionen vid enbart juridik som sköld är, ur mitt perspetiv, ganska begränsande eftersom det bromsar en fortsatt diskussion kring vad som kan vara en bra eller dålig attityd kring olika typer av fotografering. Attityden hos en fotograf är kopplat till etik och moral och detta är INTE en helt annan diskussion. Det är etiken, moralen (attityden) som i mångt och mycket avgör hur du bemöter andra människor, inte juridiken.
Genom att ha olika attityder inför olika fotograferingssituationer, så kan man även bana vägen för andra fotografer som vill belysa samhälliga fenomen ur sina perspektiv. Att ha attityden "ingen kan känna sig kränkt när jag fotograferar, jag har lagen på min sida" hjälper ju inte andra fotografer. Paparazzis jobbar väl efter denna princip, eller hur?
Oavsett om det är gatu- eller dokumentärfotografi vi pratar om, så handlar det om att bygga upp ett förtroende. Många berömda fotografer har t ex bott i många år ibland personer som tillhör utsatta grupper (prostituerade, transvistiter m fl), Christer Strömholm är ett exempel. Utifrån denna fördjupning i den utsatta gruppen, så kommer förtroendet eftersom ambitionen och syftet med bilderna blir tydligare.
Min filosofi i dokumentära sammanhang är att jag FÅR bilder om jag ger något tillbaka, t ex ett samtal eller en blick - Gör jag detta tillräckligt ofta (och är ärlig) så får jag även ett förtroende. En dialog är viktig.
Jag ger och får, jag tar aldrig bilder - Detta är min attityd och den är oberoende av om jag har grundlagsskyddade rättigheter eller inte.
Photocon
Aktiv medlem
Människor känner sig alltid utsatta...
...är en läxa jag lärde mig ganska grundligt och brutalt under min första år som anställd pressfotograf.
Vi hade på redaktionen flera gånger Pressombudsmannen (PO) hos oss som gäst på de seminarier koncernen anordnade.
Rubriken ovan är ett direkt citat från honom och lyder i sin helhet: "Människor känner sig alltid utsatta när de hittar sig själva på bild i tidningen"
Till och med människor som "bett" om att bli fotograferade genom att ta kontakt med tidningen för att klaga på någon sanitär olägenhet till exempel.
Okej, en bild tas på kvinnan ifråga när hon betraktar en olovlig soptipp hon upptäckt.
Dagen därpå blir hon ändå chockad av att se sig själv dragen på ettan i 4 spalt intill nämnda miljöbrottsobjekt.
"Trodde inte ni skulle göra något så stort av det", säger hon till nyhetschefen o ångrar att hon ställde upp på bild.
Vidare finns ett konkret fall där en tidning fälldes av PO: TROTS att personen ifråga blivit tillfrågad.
Reportaget handlade om en rehabiliteringsbässäng och en grupp människor som samlades för att träna upp sig. Kursledaren ville att tidningen skulle skriva om detta och hade upplyst deltagarna om detta. Ingen av dem hade något att invända.
Fotografen tog en översiktsbild med ledaren i förgrunden, en på två äldre damer som simmade tillsammans och en på en man som satt på bassängkanten. Han log mot fotografen som kunde ta ett antal alternativa bilder på honom. Självklart tog fotografen detta som ett klart medgivande.
Redigeraren och nattchefen tyckte att bilden på den sittande mannen var så illustrativ att den platsade på förstasidan och bilden drogs upp stort.
Karln blev alldeles förtvivlad när han fick se tidningen. Hans nakenhet (han bar badbyxor) som nu "alla" kunde beskåda gjorde honom förtvivlad. Han hade bara trott att det skulle bli en lite ansiktsbild på honom. Tidningen fälldes av PO!
Enl PO räckte det inte med att ledaren för gruppen upplyst och fått gruppens godkännande. Skribent eller fotograf skulle upplyst mannen om att bilden kunde publiceras och fått hans fulla godkännande, enl PO!
Nu kände han sig kränkt och fick rätt. Skribenten och fotografen tog det för självklart att han var med på noterna eftersom han dels varit medveten om att han fotograferades och dels eftersom skribenten frågade om hans namn och dessutom gjorde en liten intervju med mannen.
Vi på redaktionen satt helt förstummade av förvåning när vi hörde PO berätta om detta fall.
Han (inte PO) kanske tyckte han såg för fet ut i tryck. Jag vet inte. Men PO gav honom rätt!
"Varje fall är unikt och klagar någon till mig utan att blivit helt och korrekt upplyst så fälls tidningen om omständighetena är sådana att man kan anse att personen ifråga anser sig lidit skada" . Sagt av PO!
Nu ska vi inte debattera om översiktsbilder, eller när någon råkar synas på en bild när han/hon går över torget. Det handlar inte om sådant.
Men människan är sårbar framför kameran. Offentliga personer anses tåla närgångenhet (dock inte avplåtade på skithuset eller dyl).
Oops, tänkte både jag och kollegerna. Vi har alla skjutit först och ofta inte frågat efteråt då vi ansett att det rört sig om "bagatellbilder". Men så reagerar inte vardagsmänniskan när de ser sig i tidningen. Det är ingen bagatell för dem.
Så med tanke på hur många olyckor man plåtat genom åren, reportage från flyktingförläggningar, bilder inifrån vårdavdelningar, ålderdomshem och soliga badbilder så är det under att fler inte klagat.
Den här tråden är förvisso mycket intressant. Men jag anser den omöjlig att besvara. Vem är utsatt och vem är inte? Omöjligt att besvara, både ur etisk och juridisk vinkel, anser jag.
Själv är ff smått chockad att tidningen i exemplet ovan faktiskt fälldes.
Jag har tagit rent dokumentära bilder som både publicerats och hamnat på utställningar. De flesta motiven har innehållit människor. En del har varit av karaktären "socialpornografi" och jag anser att jag har rätt att fotografera fritt för privat bruk utan att någon ska lägga sig i det.
Men aspekten blir annorlunda så snart bilden visas, publiceras i press, tv eller på nätet.
S k papparazzifotografer hyser jag bara förakt för även om många är väldigt skickliga.
Jag vill inte bli kallad hyena så jag har blivit lite försiktigare med åren, men det är jävligt lätt att glömma sig när man full av adrenalin tycker sig fångat något dramatiskt på bild och det är kort tid kvar till deadline och nattchefen sägar; "Fan, nu är ettan räddad"
...är en läxa jag lärde mig ganska grundligt och brutalt under min första år som anställd pressfotograf.
Vi hade på redaktionen flera gånger Pressombudsmannen (PO) hos oss som gäst på de seminarier koncernen anordnade.
Rubriken ovan är ett direkt citat från honom och lyder i sin helhet: "Människor känner sig alltid utsatta när de hittar sig själva på bild i tidningen"
Till och med människor som "bett" om att bli fotograferade genom att ta kontakt med tidningen för att klaga på någon sanitär olägenhet till exempel.
Okej, en bild tas på kvinnan ifråga när hon betraktar en olovlig soptipp hon upptäckt.
Dagen därpå blir hon ändå chockad av att se sig själv dragen på ettan i 4 spalt intill nämnda miljöbrottsobjekt.
"Trodde inte ni skulle göra något så stort av det", säger hon till nyhetschefen o ångrar att hon ställde upp på bild.
Vidare finns ett konkret fall där en tidning fälldes av PO: TROTS att personen ifråga blivit tillfrågad.
Reportaget handlade om en rehabiliteringsbässäng och en grupp människor som samlades för att träna upp sig. Kursledaren ville att tidningen skulle skriva om detta och hade upplyst deltagarna om detta. Ingen av dem hade något att invända.
Fotografen tog en översiktsbild med ledaren i förgrunden, en på två äldre damer som simmade tillsammans och en på en man som satt på bassängkanten. Han log mot fotografen som kunde ta ett antal alternativa bilder på honom. Självklart tog fotografen detta som ett klart medgivande.
Redigeraren och nattchefen tyckte att bilden på den sittande mannen var så illustrativ att den platsade på förstasidan och bilden drogs upp stort.
Karln blev alldeles förtvivlad när han fick se tidningen. Hans nakenhet (han bar badbyxor) som nu "alla" kunde beskåda gjorde honom förtvivlad. Han hade bara trott att det skulle bli en lite ansiktsbild på honom. Tidningen fälldes av PO!
Enl PO räckte det inte med att ledaren för gruppen upplyst och fått gruppens godkännande. Skribent eller fotograf skulle upplyst mannen om att bilden kunde publiceras och fått hans fulla godkännande, enl PO!
Nu kände han sig kränkt och fick rätt. Skribenten och fotografen tog det för självklart att han var med på noterna eftersom han dels varit medveten om att han fotograferades och dels eftersom skribenten frågade om hans namn och dessutom gjorde en liten intervju med mannen.
Vi på redaktionen satt helt förstummade av förvåning när vi hörde PO berätta om detta fall.
Han (inte PO) kanske tyckte han såg för fet ut i tryck. Jag vet inte. Men PO gav honom rätt!
"Varje fall är unikt och klagar någon till mig utan att blivit helt och korrekt upplyst så fälls tidningen om omständighetena är sådana att man kan anse att personen ifråga anser sig lidit skada" . Sagt av PO!
Nu ska vi inte debattera om översiktsbilder, eller när någon råkar synas på en bild när han/hon går över torget. Det handlar inte om sådant.
Men människan är sårbar framför kameran. Offentliga personer anses tåla närgångenhet (dock inte avplåtade på skithuset eller dyl).
Oops, tänkte både jag och kollegerna. Vi har alla skjutit först och ofta inte frågat efteråt då vi ansett att det rört sig om "bagatellbilder". Men så reagerar inte vardagsmänniskan när de ser sig i tidningen. Det är ingen bagatell för dem.
Så med tanke på hur många olyckor man plåtat genom åren, reportage från flyktingförläggningar, bilder inifrån vårdavdelningar, ålderdomshem och soliga badbilder så är det under att fler inte klagat.
Den här tråden är förvisso mycket intressant. Men jag anser den omöjlig att besvara. Vem är utsatt och vem är inte? Omöjligt att besvara, både ur etisk och juridisk vinkel, anser jag.
Själv är ff smått chockad att tidningen i exemplet ovan faktiskt fälldes.
Jag har tagit rent dokumentära bilder som både publicerats och hamnat på utställningar. De flesta motiven har innehållit människor. En del har varit av karaktären "socialpornografi" och jag anser att jag har rätt att fotografera fritt för privat bruk utan att någon ska lägga sig i det.
Men aspekten blir annorlunda så snart bilden visas, publiceras i press, tv eller på nätet.
S k papparazzifotografer hyser jag bara förakt för även om många är väldigt skickliga.
Jag vill inte bli kallad hyena så jag har blivit lite försiktigare med åren, men det är jävligt lätt att glömma sig när man full av adrenalin tycker sig fångat något dramatiskt på bild och det är kort tid kvar till deadline och nattchefen sägar; "Fan, nu är ettan räddad"
carllarsen
Aktiv medlem
Om jag är död kan jag inte ha några invändningar, eller hur? Mina efterlevande hade förmodligen haft synpunkter på det men det var ju inte det som frågan gällde.
Vänl hälsn
Lars E
carllarsen
Aktiv medlem
Re: Re: Att fotografera utsatta människor?
Svar: Hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte se att du svarat på de frågor som jag ställer i början av denna tråd.
När jag tog mina bilder i Indien hade jag inte en tanke på att jag skulle publicera dem på Internet. Jag tog bilderna för att kunna visa hemma hur det såg ut i Indien. När jag publicerade mina bilder på Internet hade jag inte en tanke på att personerna på mina bilder skulle kunna uppfatta det som kränkade. Det var ju verkligheten som jag visade upp, som jag såg den. Hur kan verkligheten vara kränkade bara för att jag fotograferar den? Då måste ju verkligheten vara kränkande i sig själv och då måste ju personerna på mina bilder känna sig kränkta även om jag inte fotograferar dem och det tror jag inte dom gör. Sanningen kan inte vara kränkande anser jag. Däremot kan lögnen vara kränkande.
Vänl hälsn
Lars E
Svar: Hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte se att du svarat på de frågor som jag ställer i början av denna tråd.
När jag tog mina bilder i Indien hade jag inte en tanke på att jag skulle publicera dem på Internet. Jag tog bilderna för att kunna visa hemma hur det såg ut i Indien. När jag publicerade mina bilder på Internet hade jag inte en tanke på att personerna på mina bilder skulle kunna uppfatta det som kränkade. Det var ju verkligheten som jag visade upp, som jag såg den. Hur kan verkligheten vara kränkade bara för att jag fotograferar den? Då måste ju verkligheten vara kränkande i sig själv och då måste ju personerna på mina bilder känna sig kränkta även om jag inte fotograferar dem och det tror jag inte dom gör. Sanningen kan inte vara kränkande anser jag. Däremot kan lögnen vara kränkande.
Vänl hälsn
Lars E
jorgene
Aktiv medlem
Re: Människor känner sig alltid utsatta...
Jag har fortfarande väldigt svårt att förstå hur jag -- genom att, på allmän plats, fotografera det jag kan se med blotta ögat -- kan kränka en annan människa. Den logiska slutsatsen blir ju att alla som tittar på personen ifråga också kränker denne. Men, pratar vi om att *publicera*, så är det en helt annan fråga! Vilket också speglas av lagstiftningens bestämmelser om detta.
Äntligen någon som tycks förstå den stora skillnaden på att *fotografera* och att *publicera*, när det gäller frågan om eventuell kränkning av andra människor.
Jag har fortfarande väldigt svårt att förstå hur jag -- genom att, på allmän plats, fotografera det jag kan se med blotta ögat -- kan kränka en annan människa. Den logiska slutsatsen blir ju att alla som tittar på personen ifråga också kränker denne. Men, pratar vi om att *publicera*, så är det en helt annan fråga! Vilket också speglas av lagstiftningens bestämmelser om detta.
stoltz
Aktiv medlem
Re: Re: Människor känner sig alltid utsatta...
Då har du nog också svårt att förstå att en kränkning upplevs på olika sätt av den som utför den och den som blir utsatt. Människor upplever ju inte världen enbart på ditt och mitt sätt. Det är väl ganska naivt att tro att alla delar min eller din uppfattning kring vad som är en kränkning?
Om du fotograferar någon (ett tydligt personporträtt) på stan och den här personen känner sig kränkt av din fotografering, respekterar du när personen ber dig sluta eller börjar du rabbla upp en farlig massa lagparagrafer och brandtal om yttrandefriheten?
Om jag inte vill bli sedd av någon på stan, så har jag möjligheten (kontrollen) att dra mig undan. Om jag blir fotograferad, så har jag ingen möjlighet att dra mig undan, ur bilden, i efterhand - Dvs jag har ingen kontroll. Det spelar ju ingen roll om bilden inte publiceras eller inte - Fotografen kan visa bilden för vem som helst hur ofta som helst.
Återigen - Diskussionen handlar inte enbart om "PULianska" och juridiska kopplingar till skillnaden mellan fotografering samt publicering, det är viktigare att diskutera vad handlingen "att fotografera någon som inte vill" innebär.
Juridiken är diskuterad till leda i andra trådar, en god attityd eller yrkeskodex är väl viktigare att diskutera än vad som står i lagboken?
Då har du nog också svårt att förstå att en kränkning upplevs på olika sätt av den som utför den och den som blir utsatt. Människor upplever ju inte världen enbart på ditt och mitt sätt. Det är väl ganska naivt att tro att alla delar min eller din uppfattning kring vad som är en kränkning?
Om du fotograferar någon (ett tydligt personporträtt) på stan och den här personen känner sig kränkt av din fotografering, respekterar du när personen ber dig sluta eller börjar du rabbla upp en farlig massa lagparagrafer och brandtal om yttrandefriheten?
Om jag inte vill bli sedd av någon på stan, så har jag möjligheten (kontrollen) att dra mig undan. Om jag blir fotograferad, så har jag ingen möjlighet att dra mig undan, ur bilden, i efterhand - Dvs jag har ingen kontroll. Det spelar ju ingen roll om bilden inte publiceras eller inte - Fotografen kan visa bilden för vem som helst hur ofta som helst.
Återigen - Diskussionen handlar inte enbart om "PULianska" och juridiska kopplingar till skillnaden mellan fotografering samt publicering, det är viktigare att diskutera vad handlingen "att fotografera någon som inte vill" innebär.
Juridiken är diskuterad till leda i andra trådar, en god attityd eller yrkeskodex är väl viktigare att diskutera än vad som står i lagboken?
jorgene
Aktiv medlem
Re: Re: Re: Människor känner sig alltid utsatta...
Är det "i tjänsten", som frilansfotograf, är det dock annorlunda. Jag skall ge dig ett verkligt fall som hände mig för inte så länge sedan. Linköping har en tid varit platsen för demonstrationer av det nazistiska NSF, Nationalsocialistisk Front. Pga det spända läget hade dessa blivit anvisade en plats av polisen, och detta råkade bli utanför skyltfönstret till en butik i city. Ägarens dotter(?) kände sig förtvivlad och arg (kränkt, kan man kanske säga) av att hon, föräldrarna och deras butik (riskerade) hamnade på samma foton som nazisterna. Varpå hon "krävde" att fotograferna inte skulle ta några bilder. Självklart kunde ingen gå med på detta (och någon av oss tog sig också tid att förklara varför).
Frågan inställer sig nu: skall man alltid ta hänsyn till att folk, av olika anledningar, "inte vill vara med på bild"? Finns det högre värden i att kunna spegla världen vi lever i, än att någon "inte vill vara med på bild"?
Nästa fråga: är det bra att lagen ger oss friheten att själva avgöra när vi anser det vara rätt att fotografera någon/något på allmän plats? Notera att pressfotografer jobbar under precis samma premisser som privatpersoner; pressen har, vad gäller själva fotograferingen, inga speciella regler, utan förlitar sig i sin yrkesutövning på precis samma yttrandefrihet som vilken privatperson som helst.
*Vill* vi verkligen ha inskränkningar i rätten att fotografera på allmän plats? Och om man nu inte vill det, vad har man då för rätt att sätta sig på moraliskt höga hästar om att olika människor har olika uppfattning om huruvida någon känner sig "kränkt" av att bli fotograferad?
Om fotograferingen är min privata, så respekterar jag nästan säkert personens önskan.
Är det "i tjänsten", som frilansfotograf, är det dock annorlunda. Jag skall ge dig ett verkligt fall som hände mig för inte så länge sedan. Linköping har en tid varit platsen för demonstrationer av det nazistiska NSF, Nationalsocialistisk Front. Pga det spända läget hade dessa blivit anvisade en plats av polisen, och detta råkade bli utanför skyltfönstret till en butik i city. Ägarens dotter(?) kände sig förtvivlad och arg (kränkt, kan man kanske säga) av att hon, föräldrarna och deras butik (riskerade) hamnade på samma foton som nazisterna. Varpå hon "krävde" att fotograferna inte skulle ta några bilder. Självklart kunde ingen gå med på detta (och någon av oss tog sig också tid att förklara varför).
Frågan inställer sig nu: skall man alltid ta hänsyn till att folk, av olika anledningar, "inte vill vara med på bild"? Finns det högre värden i att kunna spegla världen vi lever i, än att någon "inte vill vara med på bild"?
Nästa fråga: är det bra att lagen ger oss friheten att själva avgöra när vi anser det vara rätt att fotografera någon/något på allmän plats? Notera att pressfotografer jobbar under precis samma premisser som privatpersoner; pressen har, vad gäller själva fotograferingen, inga speciella regler, utan förlitar sig i sin yrkesutövning på precis samma yttrandefrihet som vilken privatperson som helst.
*Vill* vi verkligen ha inskränkningar i rätten att fotografera på allmän plats? Och om man nu inte vill det, vad har man då för rätt att sätta sig på moraliskt höga hästar om att olika människor har olika uppfattning om huruvida någon känner sig "kränkt" av att bli fotograferad?
Senast ändrad:
stoltz
Aktiv medlem
Re: Re: Re: Re: Människor känner sig alltid utsatta...
Skönt att höra - Jag tycker också att det är viktigt att särskilja yrkesmässiga och privata syften.
Både ja och nej, syftet med fotograferingen bör också tas med som en dimension.
Bra exempel - Vem tar ansvaret när AFA sprejmålar "Nazistfitta" eller "Nazisthora" över butikens skyltfönster? Stod det i bildtexten i tidningen att butiksägaren inte hade några kopplingar till nazism och annat otyg? Togs bilderna för ett högre syfte, ett patos, eller enbart för att uppdragsgivaren betalade för att få spännande bilder till sin lösnummerförsäljning?
Som sagt ingen fotograf i världen kan förutse alla konskvenser, men att t ex säga att butiken inte kan gå i konkurs pga något sådant hade t ex bara varit naivt.
Fanns det absolut inga andra platser man kunde få bilderna på?
Visst finns det alltid högre värden, det hävdar alltid den som definierar dessa högre värden (även jag själv). Sk sinnelagsetik och sk konsekvensetik har tillämpats ett otal gånger igenom världshistorien: "För att uppnå någonting gott, måste vi offra någon" (krig, korståg, journalistisk fotografering) Det är samtidigt märkligt att t ex fotografer eller journalister, forfattare osv alltid sitter inne med den ultimata och absoluta sanningen och att man därmed har också rätten att bestämma vad som skall offras för att denna sanning skall komma ut.
Visst är det bra att vi har friheter - Men dom kommer inte utan skyldigheter som bör följas av diskussion, reflektion och eftertanke. Sen är det ju faktiskt inte upp till varje person att avgöra vad man får göra, det är därför vi har domstolar, som avgör när din eller min bedömning har varit felaktig vid ett fotograferingstillfälle.
Nja, som journalist har jag lite större friheter att ta bilder som eventuellt är av journalistiskt intresse, men visst grundprinciperna är de samma. Dock så är jag faktiskt lite mer "fri" som privatperson eftersom jag inte behöver ta hänsyn till PO eller det pressetiska rådet, men då är vi som sagt över på publiceringen, som är en del av diskussionen - Men inte hela diskussionen.
Nej...Inga juridiska restriktioner, men lite mer eftertanke och respekt kring de konsekvenser som en fotografering kan innebära.
Tja min häst är lika hög som hästen "journalistisk frihet/demokratiska principer" som galopperar med fradga runt munnen och skygglappar för ögonen.
Om man nu anser att det är att sätta sig på "höga hästar" när man efterlyser mer eftertanke när man tar bilder, så har missat något i diskussionen. Själv har jag aldrig förespråkat någon form av förbud eller frihetsinskränkning, men tycker man att det är jobbigt att diskutera moral, etik, medmänsklig respekt, yrkeskod osv - Då har man ju bara visat på att det fotfarande finns fotografer som bara vill "ta bilder - Kosta vad det kosta vill"
Tycker du inte själv att det kanske är en olämplig attityd i längden - Vilket förtroende ger det för en fotografkår och vad skiljer isf en paparazzi från en journalistisk fotograf?
Skönt att höra - Jag tycker också att det är viktigt att särskilja yrkesmässiga och privata syften.
Både ja och nej, syftet med fotograferingen bör också tas med som en dimension.
Bra exempel - Vem tar ansvaret när AFA sprejmålar "Nazistfitta" eller "Nazisthora" över butikens skyltfönster? Stod det i bildtexten i tidningen att butiksägaren inte hade några kopplingar till nazism och annat otyg? Togs bilderna för ett högre syfte, ett patos, eller enbart för att uppdragsgivaren betalade för att få spännande bilder till sin lösnummerförsäljning?
Som sagt ingen fotograf i världen kan förutse alla konskvenser, men att t ex säga att butiken inte kan gå i konkurs pga något sådant hade t ex bara varit naivt.
Fanns det absolut inga andra platser man kunde få bilderna på?
Diskuterade ni också, fotografer emellan, vilka risker det fanns för tjejen/butiksägaren?
Visst finns det alltid högre värden, det hävdar alltid den som definierar dessa högre värden (även jag själv). Sk sinnelagsetik och sk konsekvensetik har tillämpats ett otal gånger igenom världshistorien: "För att uppnå någonting gott, måste vi offra någon" (krig, korståg, journalistisk fotografering) Det är samtidigt märkligt att t ex fotografer eller journalister, forfattare osv alltid sitter inne med den ultimata och absoluta sanningen och att man därmed har också rätten att bestämma vad som skall offras för att denna sanning skall komma ut.
Visst är det bra att vi har friheter - Men dom kommer inte utan skyldigheter som bör följas av diskussion, reflektion och eftertanke. Sen är det ju faktiskt inte upp till varje person att avgöra vad man får göra, det är därför vi har domstolar, som avgör när din eller min bedömning har varit felaktig vid ett fotograferingstillfälle.
Nja, som journalist har jag lite större friheter att ta bilder som eventuellt är av journalistiskt intresse, men visst grundprinciperna är de samma. Dock så är jag faktiskt lite mer "fri" som privatperson eftersom jag inte behöver ta hänsyn till PO eller det pressetiska rådet, men då är vi som sagt över på publiceringen, som är en del av diskussionen - Men inte hela diskussionen.
Nej...Inga juridiska restriktioner, men lite mer eftertanke och respekt kring de konsekvenser som en fotografering kan innebära.
Tja min häst är lika hög som hästen "journalistisk frihet/demokratiska principer" som galopperar med fradga runt munnen och skygglappar för ögonen.
Om man nu anser att det är att sätta sig på "höga hästar" när man efterlyser mer eftertanke när man tar bilder, så har missat något i diskussionen. Själv har jag aldrig förespråkat någon form av förbud eller frihetsinskränkning, men tycker man att det är jobbigt att diskutera moral, etik, medmänsklig respekt, yrkeskod osv - Då har man ju bara visat på att det fotfarande finns fotografer som bara vill "ta bilder - Kosta vad det kosta vill"
Tycker du inte själv att det kanske är en olämplig attityd i längden - Vilket förtroende ger det för en fotografkår och vad skiljer isf en paparazzi från en journalistisk fotograf?
jorgene
Aktiv medlem
Självklart är diskussionen bra; den skall självklart föras. Eftertanke kring svåra frågor är alltid bra! Och bara för att ingen skall missförstå helt: Jag tar ju i denna diskussion lite på mig rollen som "Djävulens Advokat", genom att påpeka att även diskussioner om något så eftersträvansvärt som god moral och etik, faktiskt kan få oönskade konsekvenser det med. Vägen till Helvetet är, som bekant, ofta stensatt med de bästa av intentioner...
Vi är säkert, i grund och botten, tämligen överens om det mesta...
En sak vill jag dock invända mot. Jag tror du kraftfullt överdriver riskerna att AFA eller någon annan skulle agera som du beskriver, eller hotet om konkurs, bara för att butiken fanns med i bakgrunden. Den risken måste varit extremt liten, för riktigt så korkade är inte ens den mest militanta vänstern.
Och med tanke på det engagemang och den oro som dessa demonstrationer/konfrontationer medfört bland Linköpingsborna, så råder det inget tvivel om att bilder från denna händelse hade ett *stort och berättigat* journalistiskt värde. Sedan får man väga in den oro och kränkning "varenda en" i hela city kände över NSF:s demonstration, hatformuleringar och fotograferande av "vanligt folk". Kränkningar "vanligt folk" får stå ut med, just pga demonstrations- och yttrandefriheten (för att inte tala om invandrare, homosexuella och andra i NSF:s ögon "mindervärdiga"). Flertalet av medborgarna vill/kräver att pressen rapporterar om händelser som denna, något som också motiverar att den enskildes obehag fick "stå tillbaka" denna gång. Att upplysa om detta samhällsproblem bedömdes viktigare än den enskildes obehag -- ett obehag som delades av tusentals personer, men inte av samma anledning...
(F.ö. blev inga bilder publicerade från just platsen utanför butiken, då "inget speciellt hände" där. Men det kan man ju inte veta på förhand).
Vi är säkert, i grund och botten, tämligen överens om det mesta...
En sak vill jag dock invända mot. Jag tror du kraftfullt överdriver riskerna att AFA eller någon annan skulle agera som du beskriver, eller hotet om konkurs, bara för att butiken fanns med i bakgrunden. Den risken måste varit extremt liten, för riktigt så korkade är inte ens den mest militanta vänstern.
Och med tanke på det engagemang och den oro som dessa demonstrationer/konfrontationer medfört bland Linköpingsborna, så råder det inget tvivel om att bilder från denna händelse hade ett *stort och berättigat* journalistiskt värde. Sedan får man väga in den oro och kränkning "varenda en" i hela city kände över NSF:s demonstration, hatformuleringar och fotograferande av "vanligt folk". Kränkningar "vanligt folk" får stå ut med, just pga demonstrations- och yttrandefriheten (för att inte tala om invandrare, homosexuella och andra i NSF:s ögon "mindervärdiga"). Flertalet av medborgarna vill/kräver att pressen rapporterar om händelser som denna, något som också motiverar att den enskildes obehag fick "stå tillbaka" denna gång. Att upplysa om detta samhällsproblem bedömdes viktigare än den enskildes obehag -- ett obehag som delades av tusentals personer, men inte av samma anledning...
(F.ö. blev inga bilder publicerade från just platsen utanför butiken, då "inget speciellt hände" där. Men det kan man ju inte veta på förhand).
carllarsen
Aktiv medlem
Mina efterlevande???
Det där förstår jag inte alls. Är det mina efterlevande som blir fotograferade? Jag trodde att det var jag, som låg död på skolgården.
Lars E
Fläsk-Tarzan
Aktiv medlem
Om man inte är beredd att göra moraliska och etiska bedömningar är denna diskussion helt meningslös. Läs lagen i stället så kan vi stänga denna tråd.
Kijana
Aktiv medlem
Re: Re: Re: Att fotografera utsatta människor?
Oj, här öppnar sig en avgrundsdjup skillnad mellan Lars E och svenska domstolar, åtminstone när det gäller stämning för förtal. Då handlar det om syftet att sprida en uppgift, sann eller inte är lägre prioriterat.
Med påståendet om sanningen inte kränker kommer vi också in på nästa fråga: Vems sanning är det du sprider? Din sanning eller den fotograferades? Dessa två olika versioner kan också vara minst sagt avgrundsdjup.
Publicerade bilder har också den egenskapen att de lever vidare och kan spridas igen. En bild på en individ som lever under miserabla förhållanden sett till levnadsstandard och livskvalité (lång omskrivning för en utslagen person) kan ju 20 år senare för denne ha förbytts till en stabil tillvaro med fru, villa, Volvo och vovve. Skulle det inte skada om bilderna dök upp igen?
Oj, här öppnar sig en avgrundsdjup skillnad mellan Lars E och svenska domstolar, åtminstone när det gäller stämning för förtal. Då handlar det om syftet att sprida en uppgift, sann eller inte är lägre prioriterat.
Med påståendet om sanningen inte kränker kommer vi också in på nästa fråga: Vems sanning är det du sprider? Din sanning eller den fotograferades? Dessa två olika versioner kan också vara minst sagt avgrundsdjup.
Publicerade bilder har också den egenskapen att de lever vidare och kan spridas igen. En bild på en individ som lever under miserabla förhållanden sett till levnadsstandard och livskvalité (lång omskrivning för en utslagen person) kan ju 20 år senare för denne ha förbytts till en stabil tillvaro med fru, villa, Volvo och vovve. Skulle det inte skada om bilderna dök upp igen?
