/ Ha, ha - underbart!
// "Ja min pappa var bra på mycket och var lite av ett gammalt bysnille. Han fixade det mesta, maskiner och motorer också men var egentligen en hopplös mekaniker . Han var alldeles för stark och hade ingen känsla för det utan hade vanan att sabba det mesta han skruvade ihop först, då han drog alla skruvar med alldeles för stor kraft. Bara dimensioner över M10 funkade hjälpligt.
Hans klassiska replik efter att han dragit sönder något han försökte montera var: "Jävla gjutgods". Till slut köpte jag några momentnycklar åt honom och då gick det väl lite bättre. Men han fick alltid ihop det till sist.
/ Visst är enkelhet det som ibland vinner, och framför allt mängden/volymen. Amerikanarna hade ju exakt samma teknik med sina tanks, som inte heller kunde mäta sig med Tiger I/II när det gällde 1:1 fajter. Däremot så var de billigare och enklare att bygga, så de vann precis som ryssarna på volymen.
// Men så var det ju med mycket under WW II om man jämför med idag. Det man slås av är ju vilka enorma volymer av stridsvagnar och inte minst flygplan man faktiskt vräkte ut ur fabrikerna under mycket svåra förhållanden och striderna skedde ju under några av de kallaste vintrarna vi haft på många år. Det var under -50 grader på Karelska-näset när ryssar och finnar krigade som värst, sade farsan. Bara ett transportplan som Douglas DC-3 Dakota gjordes tydligen i hela 16 000 exemplar (de flesta för militären).
Sagda T 34 producerades i enorma serier och Wikipedia skriver:
"Kostnaden för att producera en T-34-85-stridsvagn var 164 000 rubel, vilket inledningsvis var 30 % högre än en motsvarande modell 1943, men 1945 hade priset gått ner till 142 000.[4] Under krigets gång hade priset för en T-34 -stridsvagn nästan halverats medan dess rörlighet förblev nästan oförändrad. Samtidigt fördubblades nästan kanonens genomslagsförmåga och pansarets tjocklek.
Vid slutet av 1945 hade mer än 57 000 T-34 byggts"
En intressant sak på tal om high och low tech. I slaget om Kursk (historiens största pansarslag så slogs en del tyska Tiger-tanks sönder genom att man helt enkelt körde på dem från sidan med T-34
rna. Man skjöt inte ens sönder dem utan kvaddade dem genom att krascha in i dem fysiskt.
/ Ibland vinner kvantitet framför kvalitet. Inget snack om det.
// Ja Anthony Bevor skriver ju i "Berlin - slutstriden 1945" att ryssarna hade placerat ut kanoner och Stalin-orglar kilometer efter kilometer med bara 10 meters avstånd. Jag tänkte på det när jag läste DN:s genomgång av vad det svenska försvaret kunde mönstra och det var bl.a. fyra stycken haubitsar. Efter kriget på 50-talet och kanske 15-20 år framåt hade vi i Sverige ett av världens starkaste flygvapen med drygt 500 plan med Draken som ryggrad och idag har vi väl 100 där kanske hälften går att använda och de andra ska man tydligen plocka delar från för att ha råd med en ny generation.
/ Men rent vetenskapligt och när det gäller kreativitet/nytänk så tycker jag ändå att tyskarna var i topp gällande sofistikation på väldigt många områden (sedan var en del pinsamt dåligt hokus pokus som bara de fanatiskt partitrogna trodde på).
Sedan så fick de självklart konkurrens av både engelsmän och amerikanare (och kanske även ryssar och japanare, även om jag skulle placera bägge de lite efter Tyskland, England och USA när det gäller kreativitet och vetenskap i vapentillverkning).
// Håller med helt och för både ryssar och amerikaner var det ju en kapplöpning om att lägga rabarber på så många av den tyska krigsindustrins bästa hjärnor. Raketkonstruktörerna låg ju bakom både ryssars och amerikaners raketprogram där ryssarna verkar ha dragit det längsta strået. Det var ju ett antal amerikanska rymdraketer som välte eller smällde vid start innan de fick ordning på det.
En mindre känd del av den historien har Niclas Sennerteg skildrat i Hakkorset & Halvmånen - nazister i Mellanöstern. Där berättas historien om de tyska raketforskare och vapenkonstruktörer som tog anställning i Egypten och Syrien för att försöka utplåna Israel.
/ Man skall inte heller glömma det effektiva bombprogrammet som framförallt USA och UK lyckades med i Tyskland. Tog bort i princip alla produktionsresurser för vapentillverkning under de sista åren. Väldigt logistiskt smart taktik där (även om postumt fick mycket orättfärdig kritik för bombprogrammet emot Tyskland och de civila som tyvärr ofta drabbas av).
// När de slog ut exv. kullagerfabrikerna i Schweinfurt så fick de nog problem tyskarna.
/ Jodå, det fanns ju massor av innovationer. Här var ju WW2 klart mycket starkare och mer dramatiskt när det gällde vapenutveckling jämfört med WW2 och alla tidigare krig. Milsvid skillnad emellan WW1 och WW2 på de få åren.
Men av alla vapen, så tycker jag att stalinorgel och alla andra mindre innovationer (inklusive radar, jetflyg, raketer, etc, som i sig är mer avancerade än stalinorgel), inte har den blekaste chans emot det amerikanska atombombsprogrammet. Helt outstanding på både innovation, vetenskaplig nivå, satsade resurser, och även praktisk effekt/verkan i fält. Var trots allt det som praktiskt fick helt och snabbt stopp på WW2.
I det sammanhanget så rankar det mycket högre (i min bok iaf) än allt som både tyskarna och ryssarna under WW2 tog fram tillsammans - helt utan jämförelse. Då beundrar jag ändå väldigt mycket av den tyska vapentillverkningen och innovationsförmågan.
(Japanarna hade nog varit väldigt "glada" att möta ett par stalinorglar, eller annat relativt lågsofistikerat, i jämförelse med ett par av dessa bomber
// Visst och det var ju en massa européer inblandade i det Manhattan-projektet också och inte minst tyskar. Det jag undrar över så här efteråt är ju om man skulle släppt atombomber över Tyskland också om ryssarna och amerikanerna inte lyckats utplåna Berlin och fått tyskarna att ge upp för konventionella vapen.
Men det tog ju inte många år för både ryssar och kineser att få fram egna bomber och när ryssarna lyckades med att skjuta upp Sputnik 1957 så stod det ju klart att just ryssarnas försprång när det gällde långskjutande raketer helt rubbat maktbalansen.
