Hur många av er har inte hört "Det var en häftig kamera du har. Den måste ta bra bilder!"?
Jag vill påstå att åtminstone bland den del av befolkningen som anser sig ha något vettigare att göra än att hänga på detta forum dagarna i ända finns det en utbredd uppfattning att stor, svart kamera, gärna med långt objektiv på, är en grundpelare i den konstruktion som kallas "bra bild".
De som däremot som en del av oss, undertecknad minst lika skyldig, som läser och skriver flitigt här, har till större del insett både att man kan ta bra bilder även med enklare kameror, men att bra kameror definitivit inte gör det svårare. Däremot ofta roligare.
Själv är jag ju amatör i den bemärkelsen att det inte är kamerorna som ser till att det finns mat i kylskåpet. Men jag tycker det är roligt att fotografera, och då speciellt sånt som rör på sig. Jag har vant mig vid kameror som Canon EF, F-1 och T90 på den tiden, alltså kameror som var bland de mer, ibland mest, avancerade man kunde få tag i då.
Likaledes konstaterade jag att den sorts digitalkameror som jag tyckte låg inom rimligt ekonomiskt räckhåll för en del år sedan, alltså diverse obskyra kompakter, näppeligen levererade resultat som jag annars kunde åstadkomma med mina äldre kameror för film. Till detta var de patetiskt långsamma. En av dem hade dessutom en tolkning av motivets färger som möjligen skulle kunna karakteriseras som "konstnärlig", men knappt ens Ken Rockwell skulle kunnat förnedra sig till att berömma den som naturtrogen. Inte ens för att generera trafik till sin websida.
När Canon släppte ut EOS 400D tyckte jag att nu hade de kommit såpass långt, till såpass rimligt pris, att det var dags att testa en sån digitalkamera. Så jag köpte en, med ett plastigt paketobjektiv, för att se hur det blev. Jag hade dessutom en EOS 30 (för film) med något EF-objektiv också, så det var ganska naturligt att det blev en Canon.
Raskt kunde jag konstatera att kamerans sensor levererade bilder som jag tyckte var helt acceptabla. Kameran i sig självt var hyfsad, men bortskämd som jag var med tidigare modeller ville jag helst ha något högre upp i näringskedjan. När 1D Mark III kom tyckte jag den såg trevlig ut, bortsett från prislappen, så jag nöjde mig med lillebror 40D. Sen ledde det ena till det andra, och när jag sedan reducerade utgiftsmassan i mitt privatliv (hustrun stack) spenderade jag de pengarna på kamerautrustning som i mindre grad lade sordin på mina fotografiska intentioner.
Jag är som sagt inte yrkesfotograf, men om jag är intresserad av att fotografera, och har råd till det, kan jag inte inse varför jag skulle ha sämre grejor än de som är yrkesfotografer? Även om jag inte brukar sälja mina bilder till någon annan, kan jag ju ändå ställa samma krav på mig själv som en ev. kund skulle gjort. Jag behöver inte sånt i mitt yrkesliv, men jag har rätt många verktyg i källaren också, för när jag ska mixtra med någonting vill jag inte vara mer begränsad där heller, än vad yrkesmannen skulle varit. Däremot kan jag köpa lite enklare grejor, för jag sliter dem inte lika hårt. Ungefär som jag nu använder en 7D och inte en 1D Mark IV, för då spar jag en hel del pengar till något annat och kommer ändå bra nära i prestanda.
Nu ska jag gå och sota pannan. Att elda med ved i polarkylan minskar också driftkostnaderna, så jag får mer pengar över till fotoprylar!
Tradera och ebay har varit lösningen. Lite tekniknörd är jag allt, så att läsa recensioner och bilda mig en uppfattning om utrustning hör liksom till. Dessutom lär jag mig hela tiden om hur saker funkar, det är också roligt. Men ganska lite av detta har med bildseendet att göra.
