Antipodian
Aktiv medlem
Balansen sensor/objektiv
All respect för de många lärdas visdom i denna tråd; jag motsätter mig inte uträkningar som visar att ett objektiv bestående av en enkel lins vid en viss _enkel_ våglängd kan lösa upp cirka 500 linjer per mm, men sedan måste man ju göra ett fungerande objektiv av denna lins och då sjunker ju upplösningsförmågan p.g.a. motstridiga krav på egenskaper.
Eftersom jag inte har datormodeller av tänkbara objektiv så har jag kollat på MTF tabeller för verkliga objektiv på diverse ställen och försökt bilda mig en uppfattning om trovärdigheten för dessa; exempelvis tag det högst upplösande objektivet du hittar och se vid vilken sensor som antalet LP/mm inte ökar, och "on topic" för Nikon så ligger det mellan D700 och D3X. Allså har jag inte hittat ett verkligt objektiv som i DxOMarks (jag vet RAW) drar nytta av en sensor i FF på mer än 24Mpixel - det tycks i själva verket vara närmare 16Mpixel i FF.
Varför är detta intressant? Det är ju bra att framtidssäkra med en kapabel sensor, men som jag ser det så ligger objektiven efter. Så pass långt efter att jag har känt mig tvungen att köpa fasta brännvidder och inga zoomar (Sonys 16Mpixel APS-C sensor som har samma pixeldensitet som D800 verkar få). Jag har ju betalat (förlorat) 1,5EV j.fr. D700 och jag vill kompensera detta med potentiellt höjd upplösning (marknaden ger mig inga andra val!). Vidare så har en FF på 36Mpixel sensor en viss Nyqvist frekvens, går man över denna får man faltnings (viknings) artefakter. Man diskuterar att ta bort viss lågpassfiltering ur strålgången så som AA-filter. Det borde betyda att det kvarvarande systemet (bestående av objektiv och sensor) ligger på säkra sidan om vikningsfrekvensen. Det kan tyckas riskabelt att förlita sig på ett okänt/omatchat objektivs spatiala frekensegenenskaper - men slutsatsen måste vara att objektivet är den verkliga lågpass filtret (begränsningen) idag.
Slutligen är det så att ju mindre geometrier (som följer av högre upplösning), desto högre krav får man ju på hela systemet - till slut måste man matcha objektiv med sensor så att mikroprismor, strålgång, mekanisk upplinjering och hela faderullan stämmer så långt att man har fått en kamera med fast objektiv som man monterar på stativ och inte låter solen skina direkt på (värmeutvidgning) och framför allt inte släpper ur labbet till kund!
Men om den allmänna meningen är att man kan sälja högt specade fasta objektiv för att köpa någon plast-zoom istället så skulle ingen vara gladare än jag eller åtminstone gladare än min plånbok!
Vill du ha en vetenskaplig förklaring får du helt enkelt ta den långa vägen, och faktiskt läsa lite optik och signalteori. Jag kan inte förklara det om du inte har rätt bakgrundskunskap. Men jag kan visa, i verkligheten.
.......
Den begränsande faktorn av dessa tre är alltså grönt. Så, skriv om ekvationerna för Rayleigh på F8.0 - vilket ger 186lp/mm * sqrt(2) = 263 lp/mm = 526 linjer per mm.
F8.0 >>> 36mm * 263 * 24mm * 263 = 60MP.
......................
Men enligt "internetvisdom" ska ju bara F8 nästan vara katastrof på en 16MP APS-kamera... Hm.
......................
All respect för de många lärdas visdom i denna tråd; jag motsätter mig inte uträkningar som visar att ett objektiv bestående av en enkel lins vid en viss _enkel_ våglängd kan lösa upp cirka 500 linjer per mm, men sedan måste man ju göra ett fungerande objektiv av denna lins och då sjunker ju upplösningsförmågan p.g.a. motstridiga krav på egenskaper.
Eftersom jag inte har datormodeller av tänkbara objektiv så har jag kollat på MTF tabeller för verkliga objektiv på diverse ställen och försökt bilda mig en uppfattning om trovärdigheten för dessa; exempelvis tag det högst upplösande objektivet du hittar och se vid vilken sensor som antalet LP/mm inte ökar, och "on topic" för Nikon så ligger det mellan D700 och D3X. Allså har jag inte hittat ett verkligt objektiv som i DxOMarks (jag vet RAW) drar nytta av en sensor i FF på mer än 24Mpixel - det tycks i själva verket vara närmare 16Mpixel i FF.
Varför är detta intressant? Det är ju bra att framtidssäkra med en kapabel sensor, men som jag ser det så ligger objektiven efter. Så pass långt efter att jag har känt mig tvungen att köpa fasta brännvidder och inga zoomar (Sonys 16Mpixel APS-C sensor som har samma pixeldensitet som D800 verkar få). Jag har ju betalat (förlorat) 1,5EV j.fr. D700 och jag vill kompensera detta med potentiellt höjd upplösning (marknaden ger mig inga andra val!). Vidare så har en FF på 36Mpixel sensor en viss Nyqvist frekvens, går man över denna får man faltnings (viknings) artefakter. Man diskuterar att ta bort viss lågpassfiltering ur strålgången så som AA-filter. Det borde betyda att det kvarvarande systemet (bestående av objektiv och sensor) ligger på säkra sidan om vikningsfrekvensen. Det kan tyckas riskabelt att förlita sig på ett okänt/omatchat objektivs spatiala frekensegenenskaper - men slutsatsen måste vara att objektivet är den verkliga lågpass filtret (begränsningen) idag.
Slutligen är det så att ju mindre geometrier (som följer av högre upplösning), desto högre krav får man ju på hela systemet - till slut måste man matcha objektiv med sensor så att mikroprismor, strålgång, mekanisk upplinjering och hela faderullan stämmer så långt att man har fått en kamera med fast objektiv som man monterar på stativ och inte låter solen skina direkt på (värmeutvidgning) och framför allt inte släpper ur labbet till kund!
Men om den allmänna meningen är att man kan sälja högt specade fasta objektiv för att köpa någon plast-zoom istället så skulle ingen vara gladare än jag eller åtminstone gladare än min plånbok!