likadana förorter runt hela jorden
vad trist allt blir
är det här vad människan kan åstadkomma

Riktigt snygga bilder! Men det som stör mig lite är att många av personerna i bilderna känns väldigt regisserade. Det är ju knappast något Assur är ensam om att göra, men jag tycker ändå det stör den dokumentära aspekten. Tyvärr, för annars tycker jag verkligen om bilderna.

I morse fick man en bilaga/annons med DN inför utställningen på Liljevalchs. Hoppas kunna gå nästa vecka.

Mycket intressanta bilder!

Jens har sitt kontor i en glasad lokal bottenvåningen på det mässingsblänkande huset i Vasaparken i Stockholm, som bl. annat inhyser Sven-Harrys (Konstmuseum) och den högkvalitativa möbelfirman, Gärsnäs. (Och vårt kontor, en trappa upp...) En helt annan placering är kollegernas anonyma källarlokaler eller okända adresser.

Alltnog, Jens bilder har, enligt min mening, sin stora styrka i de monumentala kompositionerna. I den arkitektoniska uppbyggnaden av motivet. I det stora anslaget, formatet.

Vem kan passera den ensamma, oavslutade betongpelaren, viadukten som aldrig blev av mot en fond av metallskrot, lastbilar och lastbilsvrak i Nigeria?
Vem kan vara oberörd i bilden "entrance" från Joburg, med sin massiva plåtvägg med en liten människa, närmast svårupptäckt, i bildens nederdel? Eller flygplatsens centralperspektiv.

Man småler åt ironin i titeln, "Africa is a great country", åt vår tendens att klumpa ihop alla vitt skilda länder och kulturer till det ointresserade samlingsbegreppet Afrika.

Det får mig att tänka på taxichauffören i Tobago 1979, som frågade mig var jag kom ifrån. Naivt svarade jag "Sweden" och såg hans tomma blick i backspegeln. Jag fyllde i "Scandinavia" och blixtsnabbt "Europe". Nu förstod han och utbrast "Aaah! Russia!" Eller amerikanernas ständiga förväxling av Sverige och Schweiz...

Förutom det mästerliga handlaget med kompositionerna finner jag en märklig känsla av stillastående i bilderna, möjligen en regisserad stillhet, men något som skänker ett kontemplativt lugn.

Dock måste jag invända mot jämförelserna med Henri Cartier-Bresson. I hans fall får man snarare en känsla av reportaget, det frusna skeendet, det fångade ögonblicket. Hans teknik med småbildsformatet, det sotiga svart-vita fotot, ofta med liv och rörelse, spontana ansiktsuttryck och miner förstärker den inneboende naturen av snapshotet, något som blir snarast extremt i den världsberömda bilden med mannen som hoppar över en vattenpöl. Möjligen regisserade HCB sina bilder, men utan att han i så fall ville visa att de var regisserade. Hans språk var fotoreporterns.

Också Jens Assur vill rapportera, men språket är extremt övervägande, esteticerande, ja till den milda grad att han bearbetar bildernas färgsättning på ett påtagligt sett.

Och här ser jag ett av de mest problematiska inslageni hans arbete; genom att lägga ett så tydligt gulfilter över sina bilder tar han paradoxalt bort något av "sanningen", manipulationen blir "ett konstverk är ett hörn av skapelsen, sett genom ett temperament", för att tala genom Émil Zola.
Tyvärr ger denna påtagliga färgbearbetning mig en association till reklamfotografin, till modefotots manér, till dess vilja att kraftfullt påtvinga betraktaren en stämning. Det kommer en onödig association till det bleknade 60-talsbildernas färgskala, till en i sammanhanget meningslös nostalgi...

I detta fallet flimrar en misstanke förbi: litar Assur inte till bildernas egen kraft? Måste han "samla" de olika bilderna till en gemensam färgton, räds han att materialet skulle vara för "spretigt", på en stor utställning, med bildernas respektive färg- och ljusförhållanden? Det är i så fall en onödig oro; fotografierna är så starka och självbärande att de borde kunna redovisa sina egna färgvärldar, var och en för sig. Bonusen skulle kunna bli att det finns ytterligare en dimension att uppleva från dessa olika miljöer, dessa olika länder - precis som Assur påpekar i utställningens ironiska titel.

Man is born photographer or not. I had many students through the times and noticed who have it within themselves. And I'm not talking about students in some school, but about the category Masterclass.
One of them is Ingrid P (http://www.flickriver.com/photos/Ingrid+friis+photo/), the woman who was born photographer. In a year, I taught her to master the camera, composition, choice of time, all about light. And she became a real master in just one year. Many of her images are pure masterpiece. Too bad she does not have the same opportunities as Jens
Some of my students were so good that I was a little jealous sometimes.. Others have maintained their level or even lower level when they tried to manipulate the images.

I follow Jens for quite some time .. about his filming and documentaries I would not say anything .. but regarding photography, yes, it can arouse feelings of some people, but I know what I'm talking about - Jens is an aristocratic talkers, politicians almost but very bad photographer.
His compositions are lousy, almost childish, choice of time and space is right fun . I apologize for that, but he should undergo a few more powerful photography courses if he is not too proud for that.

Cheers