Fotografier som stjäl din själ
Med dataskyddsförordningen återuppväcks den gamla föreställningen om fotografiet som stöld.
Jag höjer min kamera och riktar den mot dig, jag trycker av och fryser ett ögonblick av det som är du. När spegeln fälls upp registreras ljusets absorption och reflektion på just dig av halvledare på min kamerasensor där informationen digitaliseras för vidare lagring på minneskortet. Och det är just där, när bilden av dig slutar vara flyktig och sparas för evig tid (eller kanske bara helt kort) som vi hamnar i en situation som skulle kunna kallas stöld. Ja, såvida du inte skriftligen har gett mig tillåtelse att registrera bilden av dig och låta den bli min – eller någon annans.
Tidigare har det varit publiceringen som varit grejen. Det har varit fritt att fotografera vem som helst (nästan) var som helst, bara bilderna används och presenteras i enlighet med lagar och förnuft. Men vårt allvetande digitala liv har satt fokus på lagringen och rätten till hur och var våra personuppgifter sparas. Och bilder räknas som identitetsbärare.
De flesta av oss är nog inte mer brydda om detta idag än vi var innan vi visste något om GDPR. Nu är det samhället som är bekymrat å våra vägnar och tänker att det vore bra att hjälpa oss hålla ordning på våra anleten och adressuppgifter. Och kanske gott så – även om det krånglar till mitt yrkesliv något djävulskt.
Det är förstås kopplingen till vår identitet och hur den kan användas utan vår vetskap som är det viktiga här, inte idén om att en bild är en förlust av en del av vårt innersta.
I folkloristiska föreställningar, däremot, har skräcken för fotografisk avbildning levat kvar. Bland vissa ursprungsfolk har speglar en övernaturlig förmåga att öppna portar till andra dimensioner och stjäla själar, något som tros ha påverkat hur de under historien sett på att få sitt porträtt taget med kamera.
Möjligtvis har tekniken med spegelfria kameror potential att överbrygga just den sortens vidskeplighet, men för oss i det moderna informationssamhället är det alltså GDPR som ska hjälpa oss att få kontroll över vårt jags förlängda förehavanden i världen.
Men visst kan man identifiera sig med känslan? En oväntad förnimmelse av tomhet eller en gnagande aning om att någon försöker bryta sig in i ens innersta.
När jag kom hem från en reportageresa för en vecka sedan stod jag mitt i natten i trappuppgången och letade efter nyckelknippan. Så fick jag plötsligt en ingivelse att känna på dörrhandtaget. Dörren var olåst, lite längre in i rummet stod balkongdörren på vid gavel. Min lilla lägenhet tycktes orörd, men där fanns ändå en olustig känsla av förlust.
Systematiskt gick jag igenom mina ägodelar. Kameror stod på sin plats, så även gitarren, högtalarna och några hårddiskar. Min smarta högtalarassistent Alexa Echo hade inte noterat att någon varit där, ändå fann jag mitt Yatzy-spel i badrummet och det fanns inte ett spår kvar av mina badrumsprodukter. Borta var också alla mina smycken, mina parfymer och en del av mina väskor, skor och kläder.
Någon har haft god tid på sig. Och det är klart, en snabb titt i sociala medier räcker för att konstatera att jag inte varit i närheten av mitt hem under veckan som gått. Jag har tagit selfies på en åker i Slovenien och på Polens högsta bergstopp bara dagar tidigare och utan vidare fundering publicerat dem i mina flöden med geotaggar och allt. Inte behöver man ha bråttom som inbrottstjuv när offret själv agerar vårdslöst med sina personuppgifter…
Man kan dock tycka att tjuvens prioriteringar var lite dimmiga. Trots möjligheten att ta dyr elektronik är det istället saker som bygger min personlighet som hamnade i fokus. Så också en del handlingar som kopplas till min identitet. Nu är det till exempel någon som har möjlighet att nyttja bonussystemen på brittiska Boots, Harrod’s och Liberty London och kan låna böcker på Stadsbiblioteket. Och för all del nyttja service på Canon-produkter.
Nu väntar jag bara på att mina sociala medier ska leva ett eget liv. För vem vet var alla bilder på mig befinner sig nu …
Läs mer
Artikeln är publicerad i Fotosidan Magasin 7/2018
SARA ARNALD
Sara Arnald är frilansfotograf och fotolärare i Stockholm. Hon har en masters från Fotohögskolan och en ingenjörsexamen från Chalmers.
Plusmedlemskap kostar 349 kr per år
5 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Inbrott kan verkligen ta vem som helst hårt. Vi fick ett fritidshus genomsökt. Nästan inget stals, men fast vi skurade huset uppifrån och ner och tvättade alla kläder så stals en bra bit av trivseln.
En utvikning av det resonemanget vore intressant.
Att vidskepelse om speglar skulle kunna kopplas till vidskepelse om kameror var lite för långsökt för att jag skulle hänga med på fortsättningen ...