Micro Four Thirds-världen forstätter att utvecklas, vi har kikat på två nya kompakta entusiastmodeller, Olympus Pen E-P5 och Panasonic Lumix GX7. Små, lätta kameror med mängder av finesser och bra bildkvalitet.

De spegelfria kamerorna fortsätter att utvecklas och förfinas. Olympus har följt upp framgången med sin OM-D-modell, E-M5, och tagit fram en ny toppmodell bland de kompakta Pen-kamerorna, E-P5. Panasonic har uppdaterat sin GX-modell, knappt två år efter GX1 kommer uppföljaren som lite oväntat heter GX7.

Både E-P5 och GX7 är påkostade entusiastkameror för runt tiotusen kronor. Bägge är kompakta, de väger ungefär lika mycket och har vinklingsbar pekskärm. Bägge har en sensor på 16 megapixel, inbyggd wifi och, lite överraskande, bägge har sensorbaserad stabilisering inbyggd i kamerahuset. För Olympus är det här inget nytt, E-P5 har fått samma fina 5-axliga stabilisering som E-M5. Men för Panasonic är GX7 deras första spegelfria kamera som inte enbart litar till optisk stabilisering. En annan uppenbar skillnad är att Panasonic byggt in en elektronisk sökare i GX7 medan du får köpa till en sådan som tillbehör till E-P5.

När Panasonic presenterade GX7 framgick det tydligt att den är tänkt för stillbildentusiaster. Panasonics spegelfria modeller har uppnått ett välförtjänt rykte för god video-kvalitet och att ha gott om videofinesser. Nu vill de visa att de inte glömt bort stillbildsfotograferna. Det tydligaste exemplet är just kompletteringen med sensorbaserad stabilisering. Panasonic hävdar fortfarande att optisk stabilisering generellt fungerar bättre, men baksidan är att inte alla objektiv är stabiliserade. I synnerhet inte äldre objektiv du kör via adapter, något som är mycket populärt bland Micro Four Thirds-entusiaster.

Monterar du ett stabiliserat objektiv stängs den sensorbaserade stabiliseringen av, vare sig du använder stabiliseringen i objektivet eller inte. Vid videofilmning med GX7 är det enbart optiskt stabilisering som används.

Ett område där Olympus och Panasonic har tänkt olika är sökare. E-P5 är en tusenlapp billigare, en del av skillnaden beror säkert på frånvaron av inbyggd sökare. Men att köpa till Olympus VF-4 kostar 2 500 kronor. Som sökare är VF-4 bättre än den inbyggda i GX7, den är ljusare och ger bättre förstoring. Plus att du har flexibiliteten att välja om du vill ha sökare eller inte. Men det sista argumentet känns lite tomt när man tänker på att sökaren i GX7 så kompakt att den inte märks när du inte använder den och den finns alltid där direkt när du vill ha den. Plus att VF-4 är rejält klumpig, med den monterad blir det bökigt att få ned E-P5 ens i en ganska rymlig jackficka.

I våra ögon har Panasonic valt en smartare kompromiss. Deras sökare är inte lika bra, men den finns alltid där, den ingår i priset och den tar nästan ingen plats alls. Sedan är det egentligen märkligt att GX7 blir först med den självklara idén att göra den inbyggda sökaren vinklingsbar. Efter att ha upplevt smidigheten med den känns tanken på en fast inbyggd EVF bara korkad.

Står sig bra mot APS-C

Bildkvaliteten skiljer i praktiken inte mycket mellan de här kamerorna, i synnerhet om du kör råformat. Kör du jpg så har E-P5 en aning träffsäkrare autovitbalans och verkar en aning oftare välja en lämpligare tonkurva. När vi kikar på råfiler tagna på högre känsligheter är skillnaderna fortfarande små, en liten aning mindre synligt färgbrus hos E-P5, men den skillnaden är subtil. Upp till iso 1600 är brus i praktiken inget problem, iso 3200 fungerar bra och efter det blir en smakfråga var gränsen går för okej bildkvalitet. (Panasonic över, Olympus under).

Skillnaderna i bildkvalitet mellan Olympus E-P5 och Panasonic GX7 är mycket små. Sensorerna har många likheter, de exponerar hyfsat lika, de använder liknande tonkurvor och bedömer färger och vitbalans på ungefär samma sätt. Kör du jpg sköter E-P5 vitbalans och tonkurvor en liten aning bättre. Bägge exponerar klokt, lägger sig hellre en aning åt det mörka håller så du inte i onödan bränner ut högdagrar. På basiso kan du lyfta skuggor ett par steg utan större problem vare sig med brus eller bandning.

E-P5 och GX7 står sig bra även mot kameror med aps-c-sensorer. De senare klarar höga känsligheter lite bättre, men skillnaderna är inte alls så tydliga som för några år sedan. Ser vi till detaljteckning är skillnaderna ännu mindre. När det gäller att lyfta lågdagrar på låga iso har som sig bör de bästa aps-c-sensorerna knappt ett stegs fördel, men inte mer.

Både E-P5 och GX7 är rappa, kvicka kameror som reagerar direkt när du gör saker. Bägge har snabb och exakt AF för alla vanliga motiv som rör sig måttligt eller står stilla. Men i synnerhet E-P5 missar en hel del när den försöker följa mer snabbrörliga motiv. Vid normal fotografering är det här i praktiken trots allt bara sällan en begränsning.

Små knappar

I små kompakta kameror blir förstås även knapparna små, annars får de helt enkelt inte plats. Men både Olympus och Panasonic kunde kosta på sig tydligare knappar, som sticker ut mer och till exempel känns genom ett par tunna handskar. Panasonic har väldigt släta knappar som är lätta att missa, du tror att du trycker, men inget händer. Olympus har delvis samma problem, medan några knappar sticker ut och är tydligare. Varför just förstoringsknappen gjorts extra tydlig är lite svårt att förstå. Plus att knappen för att fälla upp blixten är så övertydlig att du ofta fäller ut blixten av misstag när du tar tag i kameran.

Ett annat gemensamt drag hos E-P5 och GX7 är att många knappar och reglage kan konfigureras om. Det här är riktigt trevligt, du kan i stort sett få kameran så som du vill ha den. Bägge kamerorna har pekskärmar som ger ytterligare fler sätt att ställa om kameran. I övrigt har bägge kamerorna en enkel och traditionell hantering med två inställningshjul, ett fram, ett bak. Bägge har ett helt ok grepp för att vara så små, även om GX7 känns lite rejälare.

Parkour i Stockholm. Både Olympus E-P5 och Panasonic GX7 är mycket smidiga kameror för det vi lite luddigt brukar kalla gatufoto. Bägge är små och lätta att bära runt på plus att det går att arbeta snabbt med dem, också om du väljer att köra manuellt. Här är sökaren en stor hjälp. Även om ingen av de två kan ses som utpräglade actionkameror så har bägge snabb och säker autofokus som fungerar i ganska svagt ljus. Olympus E-P5 är generellt snabbare, medan autofokusen är träffsäkrare hos Panasonic GX7.

En gemensam finess hos E-P5 och GX7 är inbyggd intervalltagning, time lapse. Men här har Olympus byggt in en obegripligt korkad begränsning. Du kan bara ta 99 bilder i en intervallserie vilket gör att nyttan med funktionen blir rätt begränsad. Men även GX7 har korkade begränsningar, en av de mest obegripliga är att du inte kan använda auto-iso ihop med manuell exponering.

GX7 har både en vanlig mekanisk slutare och möjlighet att köra en elektronisk. Det senare kan i teorin ge lite bildmässiga problem, ungefär som jello vid filmning, men det var inget vi kunde se när vi testade. Fördelarna är uppenbara, kameran blir till exempel helt tyst. Du kan dessutom få en serietagningshastighet på 40 bilder per sekund. Men då bara med små jpg-filer vilket känns lite vekt jämfört med Nikons 1-kameror som kan fota i 30 eller 60 bilder/sekund med fullstora råfiler. Men skall du fotografera ljudlöst är det här en suverän finess.

E-P5 har en enkel och lättjobbad inbyggd wifi, du kan skicka bilder till appen OI.Share. Väl i appen kan du anpassa bilderna med filter, lägga in gps-data och du kan fjärrstyra kameran, men bara med full automatik. Inte så funktionsrikt, men enkelt att använda.
GX7 har wifi med nfc, det senare gör anslutningen till en telefon eller surfplatta barnsligt enkel. Om man nu har en sådan enhet som stöder nfc förstås. Att ansluta manuellt är inte direkt svårt heller, men lite mer steg än hos E-P5. Men det borde gå att ta bort den fåniga ljudsignalen som bekräftar en lyckad anslutning. Funktionerna är de vanliga; bläddra bilder, ladda ned dem direkt eller från minneskortet, lägga in gps-data och fjärrstyra kameran. Största skillnaden mot E-P5 är att Lumix-appen ger dig rejält med kontroll över kamerans inställningar.

SLUTSATS

Redan Olympus E-P1 var en bra kamera och sedan har P-modellerna bara blivit bättre och bättre för varje generation. Jämför vi med Panasonic GX7 så är E-P5 en aning bättre på några punkter och en aning sämre på några. Överlag är skillnaderna små och de enda riktigt tydliga skillnaderna är att sökaren till E-P5 kostar extra och är mycket klumpigare. Plus att videokvaliteten är lägre. För oss känns Panasonic GX7 som det aningen smartare valet, med sin inbyggda sökare, men skillnaderna är så små att det i huvudsak handlar om tycke och smak.

Av Martin Agfors

Publicerad 2014-01-13.

Läs mer om

Fujifilm Olympus systemkameror test

Läs mer

Fotosidan testar

Test: Olympus E-M10 Mark III

Fotosidan testar

TEST: Sony A6500 och Olympus E-M1 Mark II

Fotosidan testar

TEST: Olympus E-M10 Mark II