Krister Kleréus började fotografera med en lådkamera 1956. I dag, nästan femtio år senare, jobbar han på gatan med en betydligt mindre digital kamera. Den hänger alltid synligt på hans bröst och låter omgivningen se att han tar bilder av dem.

Krister Kleréus gillar människor, att studera dem, möta dem och fotografera dem. Människan är helt enkelt spännande.

– Jag har aldrig upplevt att någon tyckt att det jag gör är negativt, säger Krister, som oftast fotograferar människor som är medvetna om vad han gör.

En del av bilderna är förvisso tagna i smyg enligt traditionell gatufotomodell, men oftast gör han sig synlig innan han tar bilden. Som i somras, när han noterat ungdomarna som gärna samlas vid Plattan i centrala Stockholm.

– Det finns en altan ovanför Plattan, precis vid uppgången mot Drottninggatan, där jag hade sett att ungdomarna samlades under sommarmånaderna. De hade ingen annan stans att ta vägen. En dag bestämde jag mig för att prata med dem.

Alltså sökte Krister upp dem. Han tog några bilder, åkte hem för att ta fram papperskopior och sökte dagen efter upp dem som han hade fotograferat.

– De fick sina egna bilder och efter det var det fritt fram att fotografera. En av tjejerna har senare berättat att hon satt upp sitt porträtt på väggen i sitt rum. Och jag märkte att de gillade att jag som äldre kom fram och pratade med dem.

Det är just det där mötet som Krister återkommer till när han berättar om sitt fotograferande. Eftersom han vill komma nära har han att välja på att interagera med de han fotograferar, eller att hålla sig på sin kant och fotografera på håll. Det är bara det att Krister inte gillar att använda teleobjektiv. Att han bryter mot förhållningsregeln att en gatufotograf inte bör ha kontakt med personerna som han fäster på bild bryr han sig inte om.

– Man ska inte begränsa sig tycker jag. Det viktigaste är ju ändå slutresultatet, bilden. Samtidigt är det ett visst motstånd som måste övervinnas, det där ovana att gå fram till främlingar för att fråga om man får fotografera dem.

– Jag har ju aldrig varit med om att någon blivit förbannad, men det tror jag beror på att jag fotograferar ärligt och inte smyger med det.

Ett arbetssätt som hjälpte Krister att våga fråga var att han började jobba i projektform. Just nu är han mitt uppe i ett fotofokus på tatuerare och piercare. I dag har han samlat ihop femton bilder, och fler ska det bli.

– När jag passerar en studio kan jag gå in, berätta vad jag gör och fråga om lov att ta några bilder på någon person som ser intressant ut.

Ger sig själv uppdrag

Projektformen växte fram under några år. Det började med att Krister tyckte att det var jobbigt att planlöst trampa omkring på Stockholms gator. Men i stället för att lägga kameran på hyllan eller byta genre gav han sig själv uppdrag.

– Man kan ju gå tillbaka till de gamla mästarna, gatufotografins föregångare, som ju egentligen var reportagefotografer. De enskilda bilderna som vi kan se i dag var ofta delar av ett större jobb.

Oftast jobbar Krister med ett projekt i taget, men jobbet med ungdomarna på Plattan och tatueringskonstnärerna har faktiskt överlappat varandra. Kanske beror det delvis på att gängen vid Plattan har varit Kristers sommarprojekt, medan tatuerarporträtten går att jobba med året om.  Givetvis har han alltid kameran med sig, och ser han en intressant situation under sina promenader passar han på att fånga den. För att snabbt kunna knäppa en bild låter han kameran hänga i en rem runt halsen.

– Dessutom känner jag att det passar min öppna stil, jag smyger inte med vad jag gör. Med Fujikameran på bröstet kan vem som helst se att jag fotograferar. Att han valde just en Fujikamera berodde mest på det smidiga formatet. Tidigare jobbade Krister med analoga Leicor.

– Om jag hade fortsatt fotografera analogt hade jag velat ha tillgång till ett eget mörkrum. Det digitala fungerar bra tycker jag. Och så hade det blivit en omväg att först framkalla i mörkrummet bara för att skanna in och få en digital fil.

Återkom som pensionär

Krister började fotografera redan som 12-åring med föräldrarnas lådkamera. Senare gick han i Stockholms stads yrkesskola för fotografer och startade en frilansverksamhet tillsammans med två andra killar. Under sex år gjorde de både tidningsjobb och reklamuppdrag.

– Men så blev jag mer intresserad av marknadsföring och gick en ny utbildning. Därefter jobbade jag fram till pensionen för åtta år sedan som marknads- och kommunikationschef.

När all tid gick åt arbete och familjen fotograferade Krister i huvudsak barnen och andra minnesbilder. Först när han blev pensionär fick fotograferingen ett större utrymme igen.

– Jag har alltid gillat gatufoto. Jag är en typisk stadsbo och rör mig mycket på gatorna, så det var ett motivval som kom naturligt. Visst kan jag uppskatta andra motiv som natur- eller djurbilder, men det är inte för mig. Med gatufotot kändes det som att jag hittade hem.

Initialt kom Kristian oftast hem med smygbilder av människor, fotograferade i den mån han såg någon intressant händelse eller spännande människa på avstånd. Så tröttnade han på det planlösa vandrandet för fyra år sedan och började jobba med reportage.

– Då var jag ju tvungen att närma mig folk.  Eftersom Krister alltid har gillat gatufotoporträtt var det sådana bilder han oftast koncentrerade sig på, pang på, rakt upp och ner.

– Jag vill inte krångla till det. Dessutom tycker jag att den första bilden oftast blir bäst, den man tar innan personen hunnit räta till anletsdragen.  Krister regisserar ytterst sparsamt.

Ofta nöjer han sig med att be den andre att titta in i kameran eftersom hans mål är att få avbilden att kännas naturlig. Gällande bildkomposition finns det inga bestämda regler som Krister rättar sig efter, varken det gyllene snittet eller tredjedelsregeln.

– Jag gör som jag känner för: komponerar bilden i sökaren vilket brukar fungera bra.

När Krister fotograferar är han alltid ensam

– Jag tror inte att en grupp på flera fotografer skulle kunna röra sig i stan utan att dra till sig mer uppmärksamhet än vad som skulle vara bra för bilderna. Vi skulle väcka alltför mycket uppmärksamhet. Och så tror jag att det skulle verka avskräckande om fem gubbar kom fram och bad om lov att fotografera någon förbipasserande.

Efteråt, när Krister har tagit bilderna han känner sig nöjd med, beger sig han hem och för över bildfilerna till datorn. Han fotograferar alltid i rå-format och plockar upp bilderna han är nöjd med i Lightroom. Där justerar han hög- och lågdagrar för att lyfta fram bildens detaljer och konverterar färgbilden till svartvitt i Silver Efex.

– Men jag vill inte pula för mycket. Arbetssättet jag hittat nu är inte så tidskrävande. Oftast tar det inte längre än mellan fem och tio minuter att bli klar med en bild. Kort sammanfattat bearbetar han inte bilderna mer än vad han skulle göra i ett mörkrum.

– När man börjar manipulera är man ute på farliga vägar, jag gör ju reportage och dokumentärfotografier. När bilden är klar sparar han den antingen i en projektmapp, eller i en mapp med liknande bilder som är fotograferade i ett inte alltför långt tidsspann. Behöver han en viss bild kan han söka fram den snabbt.

Regelbundna fotosammankomster

Sedan tre till fyra år tillbaka samlas en klick fotografer på fiket Tårtan på Hornsgatan varannan onsdag i månaden.

– Från början var vi fyra stycken som lärde känna varandra på Fotosidan och som bestämde sig för att fika ihop. Vi håller fortfarande på, och fikat är öppet för alla. Under sammankomsterna diskuteras allt möjligt. Någon kan ta med sig fotografier, en annan några fotoböcker medan en tredje och fjärde plockar med sig några kameror eller annan fotoutrustning.

– Vi ventilerar allt mellan himmel och jord. Kärngruppen är fortfarande kvar, och Bengt Björkbom brukar annonsera om tid och dag på sin blogg. Snittåldern är visserligen närmare sextio än fyrtio, och det är bara gubbar av någon anledning, men vi skulle välkomna kvinnor. Alla är välkomna.

Sammankomsterna är stunder som Krister varmt uppskattar.

– Det är trevligt att träffas så här nu när jag är pensionär, och diskussionerna är ofta både givande och intressanta.

Av Amy Lagerman

Publicerad 2013-12-12.

Läs mer om

gatufoto

Läs mer

Prylnytt

Fujifilm X100V – skarpare och vädertätad

Hallå där

Fotosidan-skribenter håller workshop i gatufoto

Fotosidan Poddradio

Kom igång med gatufoto