After Work med båtlyft och sälsafari

Klockan tre stod han utanför mitt fönster. Det var bara att logga ut och ge sig iväg.

Min far hade bokat in den 4 oktober, kl 16.30. Står plötsligt inför något helt nytt. Vad innebär ett båtlyft? Var gör man av båten när den väl är på land? Tusen frågor virvlade runt i huvudet.

Andra besöket ombord

Det var en märklig känsla att stiga ombord. Första och sista gången jag var ombord var när flickorna var små och jag och min syster och hennes son fick följa med ut på en badtur till en av de närliggande öarna. Nu fick jag en stund där ensam på min fars båt. Övergiven och aldrig riktigt iordning för sommarturer stod den där. Där fanns verktyg och typiska mekargrejor. Inte en handduk, duk eller något annan ombonande intredning utöver dynorna. Det enda tecken på att han varit där var hans noggranna anteckningar på vad han gjort med båten i reparationshandboken och ett par badbyxor på en krok.

Anade han att denna sommaren inte skulle bli som andra eller brukade han alltid vara lite "sen" i starten? Vilka funderingar och tankar fanns i hans huvud när han satt där i båten? Får man en föraning om att något inte är riktigt som det ska? Det finns saker som tyder på det. Varför gjorde han inte en enda tur ensam denna vår/sommar som han brukat göra tidigare? Ville han inte vara ensam? Ett par turer i sällskap var allt han hann -  i år. Jag kan bara spekulera, sanningen lär förbli en gåta.

Vi hade förberett oss på att bogsera båten in till lyften, eftersom startmotorn låg nedplockad i minsta beståndsdelar i garaget. Döm av vår förvåning när motorn efter ett par envetna och idoga försök startade. Det visade sig att när de lyfte motorlocket så fanns där redan en startmotor. Vid närmare eftertanke är vi inte helt säkra på att det faktiskt är en startmotor i garaget.

Nu vet jag hur ett lyft går till och båten har fått en uppställningsplats. Nästa steg blir att ta hem dynor och tömma båten samt göra den klar för vinterförvaring.

När allt var på plats låg havet kav lugnt och en härlig höstro vilade över vattnet. Vi blev bjudna på en båttur på kvällskvisten som jag sent skall glömma. Det var så vackert. Så lungt. Så blått. En blåton som jag aldrig någonsin upplevt. Halva havet låg under täta moln där vattnet speglades mot molnen och de fick en fantastisk vacker ton där horisont nästan smälte samman och ändå var så tydlig. Andra halva av havet var också molnigt men här och var bröt den nedgående solen igenom och gjorde havet glittrande vackert just där. Men ljuset gjorde också att den molniga delen fick ett fantastiskt vackert ljus som trots molnigheten inte kändes ett dugg mörk.

Vi hade även den stora turen att se en säl simma nära vår båt. Nyfiken i stillheten vred den på huvudet och bevärdade oss med en blick simmade vidare en kort bit till innan den dök. Hann inte köra många meter förrän säl nummer två dök upp.

Tack kära vänner, för hjälpande händer. Vad skulle jag göra utan er.

Inte hade jag kameran med mig inte - jag skulle ju bara se till att en båt kom på land.

Blek höstdag - en i mängden

Borde ta tag i det där hemmafixarprojektet. Tapeterna handlade vi för ett halvår sedan, taktvättmedel är inhandlat liksom takfärg. Vad väntar jag på?

Istället sitter jag här och surfar runt bland bloggar och bilder och försöker hitta inspiration. Längtar ut med kameran idag när jag lyxigt nog har en hästfri dag. (Har lånat ut vår islandshäst till en blott femårig ung dam för tävling. De har avlagt rapport om att allt gick över förväntan och de är nöjda både häst och den lilla ryttarinnan och inte minst medföljande föräldrar och fan-club.)

När jag tittar ut genom fönstret ser jag ut mot en gråtrist, odramatisk och fisblek höstdag. Ger mig inte ett uns inspiration eller lust att gå ut och leta motiv.

Kanske lika bra att ta tag i den där köksrenoveringen. Vi får se - kanske borde jag fota åtminstone det. Den som lever får se ...

Hösthyllning i hästhage

Strosar runt, ganska oengagerad och ofokuserad. Noterar höstens intåg.

Har just varit ute och hämtat hästarna tillsammans med min dotter och plötsligt står dom där ...

... och delar med sig av sin livslust.

Visst kan även hösten vara så vacker att livsglädjen plötsligt bubblar över. 

Visst minns man? Visst längtar man, efter den känslan? Visst smittar den åtminstone litegrann?

Vandring vid min fars sida

I natt fick jag besök. Min far bjöd mig på promenad. Vi gick tysta brevid varandra längs en lätt solbelyst skogsväg.

Tittade på ditt ansikte och tänkte tacksamt att just så här vill jag minnas dig. Nöjt avslappnat, ett lite smått leende ansiktsutryck med glada vänliga ögon. Visste så väl att du inte finns hos oss längre. Livrädd att glömma dina vänliga ögon och de fina rynkorna, ditt ansikte, kom du på besök i min dröm.

Ett möte så speciell och ovärderligt tröstande.

Minns hur jag satt där vid sjukhusbädden ville så gärna tala med dig men inte vågade/inte kunde med/inte ville inte störa, röra vid din arm och panna.

Så när vi vandrade fram längst vägen. tänkte jag vad sjutton har jag att förlora -  la min hand lätt på din arm. Armen din var lika len och brunbränd som då - när du fanns bland oss - och där i sjukbädden.

 Tack, oändligt tack

Av hjärtat saknas det en bit

Har idag begravt min far. En vacker tillställning med mycken värme från hans nära och vänner.

Det har regnat varje dag sedan pappa hastigt och oväntat insjuknade på midsommaraftonsmorgon.

Så idag på morgonen strålar solen, friska och varma vindar blåser. På kyrkbacken slås vi av en häpnadsväckande vacker utsikt över samhälle och ett glittrande hav.

Cermonin var ljus, vacker med värme. Vad mer kan man begära. Saknaden är stor men visst orkar vi gå vidare. Allt annat är otänkbart och skulle göra pappa så besviken.

Inte var det väl regn som föll, alla dessa dagar?