Vandring vid min fars sida

I natt fick jag besök. Min far bjöd mig på promenad. Vi gick tysta brevid varandra längs en lätt solbelyst skogsväg.

Tittade på ditt ansikte och tänkte tacksamt att just så här vill jag minnas dig. Nöjt avslappnat, ett lite smått leende ansiktsutryck med glada vänliga ögon. Visste så väl att du inte finns hos oss längre. Livrädd att glömma dina vänliga ögon och de fina rynkorna, ditt ansikte, kom du på besök i min dröm.

Ett möte så speciell och ovärderligt tröstande.

Minns hur jag satt där vid sjukhusbädden ville så gärna tala med dig men inte vågade/inte kunde med/inte ville inte störa, röra vid din arm och panna.

Så när vi vandrade fram längst vägen. tänkte jag vad sjutton har jag att förlora -  la min hand lätt på din arm. Armen din var lika len och brunbränd som då - när du fanns bland oss - och där i sjukbädden.

 Tack, oändligt tack