I finskåpet står en ... ja vad är det egentligen?

Min man har fått en kamera av sin far. Eftersom vi fick den mitt i  småbarnsperioden livet när det var som intensivast tänkte vi att det var en fin gammal pryl och ställde in den.

Går oftast förbi den utan att se den men då och då stannar jag till och tittar på den. Njuter av den i min smak fina designen. Vilket arbete. Älskar logon och att det känns kvalitet när man tar i den.

En kamera utan historia. Jag vet ingenting om den och inte min man heller.

Undrar om det på sin tid var en allemans kamera som fanns i var mans hus.
Hur gammal den är.
Vilken typ av bilden tog man med den?
Porträtt eller hade man med sig den på utflykter för att den var så liten och behändig.

Gåtfull och vacker står den där i sitt skåp med en konstig manick brevid som jag inte alls vet vad det är.

Vet du något som du kan berätta?

Minnen. Stolta ögonblick 2. Visst kan hästar göra snöänglar

Under hösten/vintern 2006 utlyste Landi en fotoävling bland sina medlemmar. Temat var givetvis islandshästen.

Till min stora förvåning och glädje kammade min bild "Visst kan islandshästar göra snöänglar" hem 1:a priset.

Nu är Landi visserligen inte rikstäckande klubb och juryn bestod inte av luttrade fotoproffs. Men inte desto mindre roligt för det.

Priset var en förstoring av bilden och 1 års medlemskap i klubben, och sist men inte minst äran!

Palt och höstpromenad

Både min och min systers familj var  i helgen hembjudan till mamma på paltmiddag. För en gångs skull var vi inte ute i sista minuten, utan istället en hel timma för tidiga så vi tog tillfället i akt och tog en höstpromenad.

Vi beslutade oss för att utforska den där vägen som gick bort och ut från bostadsområdet till ingenstans ...

Luften var hög och plöstligt spritter dottern ut i glada höststuts ...

... hukar mig ner och sätter foten rätt ner i en hundlort *isch* Det är ju f_n att inte folk kan plocka upp efter sig (och att inte jag kan se mig för ordentligt). Nåväl ingen skada skedd vandringen fortsätter in i skogssnåret och vid bäcken stannar vi till och leker lite med löv och vatten.

Vi följer stigen och efter en stund skymtar vattenspeglar genom grenverket och vi kommer fram till en sjö med en pytteliten sandstrand.

Här finns både vacker utsikt ett lugn och mycket prylar att titta på, särskilt med tanke på hur liten stranden är så ryms där en hel del. Vi njuter av stunden och lugnet - var och en på sitt sätt.

Det börjar bli höst och nästan alla båtar ligger uppdragna på land. Hösten är definitivt här.

Styr stegen "hemåt" igen och känner hur det kurrar i magen och vattnas i munnen vid bara tanken på vad som vankas i stugvärmen.

Den ofrivilliga båtägaren

För någon är en båt själva meningen med livet. För mig, trots att jag är en ö-bo, är det trots allt bara en båt.

Hopplös besvikelse?

Det kanske blir så när man inte själv styr över vilka riktningar livet tar. Min syster och jag blev ofrivillga båtägare när vår far hastigt och oväntat gick bort i somras.

För honom var båten en uppskattad del av hans liv och hobby. Varför känns båten nu så opersonlig själlös? Kanske är det för att det jag söker inte finns där och aldrig kommer att finnas där.

Förhoppningarna grusades när jag och min syster gick igenom båten. Hyste visst hopp om att hitta något spår, ett tecken - men där fanns ingenting. Jo, där fanns handskrivna noggranna och detaljerade anteckningar om vad som gjorts med båten och vad som skulle göras. Han månade verkligen om sin båt och skötte maskineriet som sig bör av en riktig mekaniker. Det fanns inga maskiner, motorer eller apparater som han inte kunde laga. Och det var inte bara snack utan verkligen så. Den gamla hederliga tidens mekaniker. Inga chip så långt ögat nådde.

Någon annans glädje?

Visst förtjänar pappas båt ett bättre öde än att hamna i okunniga döttrars sjöodugliga händer. En båt kräver mycket omsorg och kunskap. Vi har bara börjat få en glimt av inblick och insikt i det tack vare släkt och goda vänners råd och hjälp:

• Båtlyft
• Uppställningsplats
• Båtplats
• Vintertömning
• Vinterkonservering 
• Täckning osv

Listan bara växer och kan göras hur lång som helst. Hur som helst står pappas båt nu säkert på land och väntar på våren. Vad som händer till våren vet bara framtiden.

Min man, ett teknikfreak ...

... och det älskar jag honom för. Tyvärr är  han en försiktig gentleman som i mitt tycke undersöker i evighet innan han väl slår till. Det kan göra mig galen. Förstår inte hur kan vänta och vänta. Shopping och snabba beslut det är något som jag verkligen är bra på ;-)

Men så igår hände det!

En sprillans snygg, ny GPS trycktes under näsan så fort jag satt min fot innanför dörren. Blanksvart med grå-vita stilrena kartor och med helsnygg grafik låg den där i min makes hand. Som ett barn på julaftonen tindrade ögonen i kapp med ljuset från tv-apparaten och dom positiva adjektiv rann som den värsta vårfloden ur hans strupe.

Riktigt, riktigt snygg är den och vad det verkar, visst oerhört ömtålig :-o  Inte ens för en kort stund kan han släppa den ifrån sig på hela långa kvällen så att jag fick fotat underverket. Det blev istället den första kvällen, på sen jag vet inte när, som jag själv och envåldshärskande fått regera över tv'ns fjärrkontroll.

Måste motvilligt medge att det är lite tur att gubben lider av beslutsångest. Annars hade vi stått där med en (fes-)grå navigator med standardgröna kartor. Hade ångrat ihjäl oss båda två om vi för sent sett den är lilla svarta guldklimpen.

Löjligt förtjust i svart

Inget fel med grått och alla andra fäger egentligen - men när det ges ett svart alternativ är valet givet. Trillar alltid dit. Ser bara den/det svarta och VILL HA-känslan blir i det närmaste övermäktig.

En sån tur att så gott som alla systemkameror är svarta och kameraväskor, tv-apparater, mobiler, skor, stövlar osv. Livet är fullt av massor av fina svarta prylar.

Vad är det då som får mig att göra rubrikerna grå i min text ... inte undra på att gubben tycker att man är en konstig prick.

Jag begriper ju inte ens på mig själv.