Den ofrivilliga båtägaren
För någon är en båt själva meningen med livet. För mig, trots att jag är en ö-bo, är det trots allt bara en båt.
Hopplös besvikelse?
Det kanske blir så när man inte själv styr över vilka riktningar livet tar. Min syster och jag blev ofrivillga båtägare när vår far hastigt och oväntat gick bort i somras.
För honom var båten en uppskattad del av hans liv och hobby. Varför känns båten nu så opersonlig själlös? Kanske är det för att det jag söker inte finns där och aldrig kommer att finnas där.
Förhoppningarna grusades när jag och min syster gick igenom båten. Hyste visst hopp om att hitta något spår, ett tecken - men där fanns ingenting. Jo, där fanns handskrivna noggranna och detaljerade anteckningar om vad som gjorts med båten och vad som skulle göras. Han månade verkligen om sin båt och skötte maskineriet som sig bör av en riktig mekaniker. Det fanns inga maskiner, motorer eller apparater som han inte kunde laga. Och det var inte bara snack utan verkligen så. Den gamla hederliga tidens mekaniker. Inga chip så långt ögat nådde.
Någon annans glädje?
Visst förtjänar pappas båt ett bättre öde än att hamna i okunniga döttrars sjöodugliga händer. En båt kräver mycket omsorg och kunskap. Vi har bara börjat få en glimt av inblick och insikt i det tack vare släkt och goda vänners råd och hjälp:
- Båtlyft
- Uppställningsplats
- Båtplats
- Vintertömning
- Vinterkonservering
- Täckning osv
Listan bara växer och kan göras hur lång som helst. Hur som helst står pappas båt nu säkert på land och väntar på våren. Vad som händer till våren vet bara framtiden.