Hybriden
När ambitioner inte håller söker jag nya prylar.
Det hör kanske skulle passa bättre i forumet, men då det är lika mycket en tanke som en fråga så blir det ett inlägg från hjärnan istället.
Min ambition har alltid varit att skapa media i form av foto och film, så spretigt och yvigt att jag knappt kallar mig hobbyfotograf eller hobbyfilmare. Resan till mediat och redigeringen av den har t.o.m ibland större värde än resultatet.
I Mars 2020 kom jag hem efter 9 månader av in och ut på sjukhus pga cancer och hade all tid i världen att läsa på och utöka min önskelista, som i Juni -21 resulterade i en begagnad A7s iii. Ett komplement till min ganska nyköpta A7r IV. Jag hade då förverkligat 2 kameradrömmar.
Så nu står jag inför spretiga val...kroppen klarar inte riktigt av filmningen så som jag vill och då även astrofoto/timelapse är en trevlig syssla jag ägnar mig åt så går tankarna att byta ut s3:an mot t, ex en A7 4:a istället. Idealet hade varit att utöka med ett 3:e hus men det är ju en hygglig peng extra att lägga ut. Och S3:an begagnad kan finansiera en helt ny 4:a.
...eller...här kommer självbedrägeriet in, jag har en väl utvecklad förmåga att hitta på köpargument.
Borde inte både min R4:a OCH S3:an kunna finansiera en begagnad eller gråimporterad A1:a? Den verkar vara lite av "gyllene snittet" av kompromisser för mig! Jag tappar de sköna ytterligheterna men kanske kan leva med ett enda hus? Och sedan låta självbedrägeriet leda mig mot ett 600/f4 🙂...eller så slutar det med att jag står med en A1:a OCH en A7 4:a i allafall.
Jag är i allra högsta grad medveten om att en majoritet av medlemmarna här får mycket bättre resultat med välldigt mycket enklare grejjer och jag hämtar inspiration från er alla varje dag.
Men jag "villhöver" mycket och både engageras och inspireras av ytterligheter långt över min förmåga...jag gillar takhöjden och det ÄR en del av mitt skapande. Dessutom smakar kaffet extra gott när jag sitter och pixelpeepar osynliga defekter...att sen åka 30 mil enkel för att ta om bilden är en del av nöjjet...då har jag ursäkter till Egg McMuffin i bilen igen🙂
Så jag har lyxproblem såklart, men jag gissar också att jag inte är ensam i detta.
Jag har skitbra grejjer och möjligheter långt över kapacitet och förmåga...men har jag ändå ett värde i att byta bort en ytterlighet mot en medelväg?
Han en bra dag alla!
Klaus Tiedge
Om man "ska" veta vem han är, så har jag missat honom fram tills idag. Och om hans identitet utåt då ligger i hans fotografering så är den egenskapen sekundär för mig nu när jag sett hans film.
Jag är hobbyfotograf på aspirerande hobbynivå och har haft foto som intresse i flera år. Men tre händelses har påverkat mitt fotande mer än något annat, både i tänk och kvalitet. För det första, jag träffade min underbara flickvän Madeleine som delar mitt fotointresse och tillsammans har vi åkt till platser jag aldrig skulle ha sett eller åkt till...vi pratar inte episka fotosafaris i Afrika nu utan mer att komma på kl 22 på kvällen att Jättegrytene i Norge ser ju riktigt häftigt ut och kl 23 sitter vi i bilen och käkar sheeseburgare väg dit. Eller att köpa en Multivan att sova i när vi utan plan irrar omkring i Nordnorge i 11 dygn. Det andra är när jag slutade lyssna på hobbyister som ser sig som elit-fotografer högre upp i näringskedjan och deras ständiga käbbel om att "det är inte kameran som gör bilden, det är fotografen" och "vad saknar du i det du har idag"...herregud så tröttsamt strunt..Det tredje är cancer, ingenting öppnar dina sinnen på gott och ont som ett besked om att du är på väg mot smärtsam död om vi inte göra något drastiskt med en gång...och halva kuren är din egna inställning.
Har således gjort en hyggligt tuff cancerbehandling och har idag fotografering som rehabilitering de dagar jag orkar, och de dagar jag inte orkar kollar jag på youtube ämnet fotografering..."learning by doing" har fått en bror i "learning by watching".
Så idag när jag sökte "wildlife photography" snubblade jag på denna. Och man kan vara helt ointresserad av foto och man kommer ändå va tacksam för allt man har och att man lever.
Hans inställning och tankar är samma som jag haft under behandling, och fortfarande har nu när livet skall byggas upp igen. Absolut sevärd både ur fotoperspektiv och livsperspektiv.
Canon R5, alltså jäklar! Varför nu? Är min kamera dålig nu :-)
Till att börja med, mina blogginlägg är inget annat än reflektioner, reaktioner samt erfarenheter, och föds ur tristessen i att fastna inomhus och fightas med cancern. Så perioder jag inte tar mig ut och fotar blir perioder jag har tokmycket tid till att googla, youtuba och reagera...och webshoppa ;-) Kalla det tankeoverflow och jag söker definetivt inte debatt :-) Det är tankar som spiller ut i text kort och gott.
Om ni läst tidigare inlägg så vet ni att jag gick länge och väntade på att Canon skulle släppa något kaxigt, jag ville gå till fullformat från min 80D och ville att bytet skulle ge mer än bara formfaktor...ville ha ny kameraerfarenhet samtidigt...och 80D'n som än idag tillhör favoritkameran var för mig svårslagen. Och Canons mesiga och konservativa strategi tyktes inte ge mig det..jag menar, när de i intervju svarade att de inte upplevde någon speciell efterfråga på 4K så insåg jag att jag kommer inte få det andra märken erbjuder från Canon. Jag är inte märkesbunden så byta system är inga konstigheter...bara dyrt :-)
Flickvännen hade samma tankar och ville hoppa från 60D till fullformat. Hon hade sina förhoppningar på 6D mkii men samma sak där...det var ungefär lika uppfräshande som att vädra ur lägenheten. Hon tog steget först och skaffade Sony A7ii och levde med adapter då alla glas vi hade var ef-objektiv. Men A7:an var inte riktigt mogen och adapter gick väll sissådär på den...så hon gav upp, Sålde Sonyn och köpte 5D mkiv, en för henne kompromiss men en absolut superbra kamera. Hon ville tillbaka till logiken i Canonhusen och jag höll med...jag kunde inte hitta "det där" som skulle ersätta min kära 80D, huset som gett mig mer aha-upplevelser än någon annan kamera.
Men så kom Sony A7iii, och där var det där fullformatshuset som hade nära nog det mesta jag ville ha. Dessutom påstogs menyerna vara lite bättre och den skulle hantera adaptrar mycket bättre...jag hade fortfarande tanke på att köra det mesta med adapter. Så jag sa till tjejen att här är den...här är kameran jag ville ha. En hyggligt liten sak med bevisade kvaliteer som snabbt blev en snackis. Så till Sverigepremiären så skulle vi av en slump till nordnorge på fototripp så jag jag sa till tjejen att vi stannar hos Cyberphoto på vägen upp, har dom den så köper jag den. Efter många många mil i bil så svängde vi in hos Cyber precis när de skulle öppna så jag klev in och frågade om de råkat fått nått A7iii-hus. Det hade de inte men det skulle komma runt 11-snåret med övriga leveranser. Ja ja...man kan inte få allt när man vill. Tjejen föreslog att vi skulle åka och käka frukost så kunde vi stanna till här igen på väg upp till Lofoten...samma väg ändå...lite nyfiken var även hon :-) Sagt och gjort, tillbaka efter frukost och japp, de hade kommit...men bara så det räkte till förhandsköparna...osis. Så Nordnorge fick dokumenteras med 80D ändå :-)
Väl hemma vart det Hegerthorns som fick en beställning, och det tack vare mycket tillmötesgående personal. Så det vart spontanfotande och ta reda på vilka objektiv som kunde fungera bra med adapter. Nu åkte jag omkring med A7iii och 80D...och fortfarande samma kärlek till 80D...inte helt övertygad med Metabones och framförallt Sigmas 70-200. Av en slump fick jag köpa ett begagnat Tamron 70-200/2.8 G2 för 6000kr, ett objektiv jag ville ha men inte kunde motivera...men sälja Sigman för 4500 och köpa Tamronen för 6000 var lätt beslut...och det funkade hur bra som helst på A7iii:an...kanske något obekvämt framtung, men vafan. Dessutom hade det börja florera rykten om Tamrons nya normalzoom för Sonys spegel-lösa hus...och att det kanske skulle bli en serie om 3 objektiv med pris och kvalité i förhållande vi inte stött på tidigare.
Köpte då den superhypade Tamron 28-75:an och det var ju perfekt balans mellan hus och objektiv, skarpt som aset men något orolig i bakgrunden, hade hittills kört Tamron 24-70/G2 med adapter...vid det här laget hade jag insett att adapter är till nöds, och vid det här laget hade jag insett att objektiv byggda specifikt är f-n så mycket bättre än adapter...och vid det här laget hade jag insett att jag var full i cancer...dessutom ovanligt aggresiv variant.
Läget förklarar tröttheten som började visa sig redan i Nordnorge 2018. Skiftet 18/19 fick jag förklarat att det var struma...men inte fan blev jag piggare eller bättre av medicinerna. Strupen fortsatte att växa och hade nu börjat påverka rösten och hade svårt att svälja...men nejdå, fortfarande struma. Och när jag till slut lyckas få en remiss till specialist så är kön 16 veckor lång, det är ju "bara" struma. Försökte få det prioriterat med hjälp av min husläkare men jag var inte prioriterad. Väl där och efter en fulkständigt vidrig undersökning fick jag svaret "du kan va nöjd, ingen cancer", drygt 3 veckor efter det återbesök hos en annan Dr på samma avdelning...tyvärr Ronny, du har långt utvecklad Lymfom, en form av blodcancer som kräver omgående åtgärd.
Kan säga att det var inte så mycket fotande innan, och definitivt inte nu. De panikartade medicineringarna gjorde mig bara tröttare och tröttare...vakentid var google, youtube och Fotosidan. Ändå reagerade jag med glädje när jag läste om Tamrons 2:a släpp, ett 17-28 som skulle ta sig an de allra bästa för Sony spegel-lösa. Så klart skaffade jag den och sålde då till slut 80D och Tokinan 11-16. Lite sorg men nu hade jag ju ersatt mina milimetrar. Tyvärr vart det inte så mycket fotande utan det blev mer att läsa och se andras fotoäventyr.
Och så var ryktet igång igen...någon form av telezoom som skulle göra Tamrons trinity komplett till Sony. Att det blev 70-180 och dessutom utan bildstabilisering var ju såklart skandal enligt sonyalpharumors, och canonrumors forumskribenter njöt hejdlöst att Sonyägare bara hade en svindyr 70-200 GM eller ett töntigt Tamron 70-180 utan knappar att välja på. Såklart struntade jag i den pajkastningen och började istället konstatera hur liten och smidig utrustningen skulle kunna bli. Till kvaliteer som i flera fall var jämförbara eller bättre än GM-grejjerna och ett pris som är hanterbart. Klart jag köpte ;-) Jag gav 70-200 G2:an till tjejen och konstaterade att trots att jag egentligen inte planerat det så hade jag plötsligt Tamrons treenighet i ryggsäcken...och jag hade kritiskt jämfört kvalité, storlek och pris innan köp. Och det är verkligen bara 28-75:an jag är lite kritisk till...förövrigt världens mest sålda objektiv 2019. Erkänner utan omsvep att det är bara 28-75:an som är köpt i Sverige, övriga är fulköp inom EU. Så vansinnigt mycket billigare.
Parallellt med det så sneglade jag på A7rIV, en kamera jag såklart inte skulle köpa...44 tusen kronor liksom, jag är ju inte fotograf, jaf fotar för avkoppling, fototripparna och övernattningarna i bilen och hotell här och var, och numera för rehabilitering. Jag kunde på intet sätt motivera det, dessutom hade jag inte råd då sjukskrivning inte ger så mycket...lik förbannat så har jag den i ryggsäcken. Så vad hände? 3 saker...jag sålde semesterdagarna jag ändå inte kunde utnyttja, den dök upp för drygt 26.000 inom Eu och jag såg och läste tester om förträffligt APS-C läge. Och hur banalt det än är så är en av sorgerna att inte ha 80D att inte kunna fota ned Sigmas 18-35/1.8...mitt all-time-high objektiv som jag behöll "ifall", ny kunde jag hänga det på A7riv, köra crop, och få ut 26 megapixel :-) Fota fullformat och crop samt filma, i samma hus, med hög kvalitet...och till ett pris jag kunde leva med. Sony A7riv och tamrons trinity, och jag är så sjukt nöjd, kostade drygt 53,000kr inom EU...sjuka pengar. Men jag hade inte haft möjlighet till Svenska idag prisjakts 78,000kr. Dessutom tykte tjejen att det var en bra morot, något att se fram emot, något att fightas för när jag låg där fullt uppkopplad till maskiner med slangar och morfin i dropp...gäller att utnyttja läget :-)
Så varför i helvette vill jag ha Canon R5? Det är ju sjukt att ens tänka på bytet! Gissar att det är frustration, att Canon NU gör den där kaxiga satsningen som jag väntade så länge på, så länge att jag gav upp. Och det kommer inte ske tror jag, det finns ännu inga linser andra än Canons egna och det skulle då motsvara i Sverige prisjakt idag 131,450kr (EU fulköp ca 85,000kr). Dessutom skulle det bli tyngre....till inte supermycket mer kvalité. 4k/120p vore coolt dock ;-)
Bytet är genomfört! Inspiration på köpet.
Börjar må bättre rent fysiskt och jag har följt en del tips om att "tvinga" med kameran på mina rehab-promenader, minst en bearbetat bild per hike är målet. Och det börjar äntligen kännas avkopplande att sitta vid datorn med en kopp kaffe och lyfta skuggor :-)
Jag har ju mitt i allt gjort ett systembyte från Canon till Sony och utan omsvep får jag nog erkänna att det är ganska kul, bortsett pengaförlusten, att bygga grunden i en utrustning. Prylar helt enkelt...
Och visst, prylar är kul. Men det är informationssökandet jag kickar igång på. Förhållandet mellan förväntad effekt och insatsen av pengar, hitta kompromissen och framförallt något som passar mig. Och framförallt, kan jag hitta fräsch begagnat eller göra riktigt bra klipp på ny.
Så jag gick på det berömda Tamronspåret med lätta, prisvärda, skarpa och ljuskänsliga och måste säga att jag är väldigt nöjd. 17-28, 28-75 och 70-180, alla 2.8. Oki, jag är inte superdupernöjd med med 28-75:an som är lite nervös för min smak.
Jag fick 70-180:an i fredags och jag blev i takt med fysisk återhämtning otroligt inspirerad att fota, spannet är mina favorit-milimetrar och favoritobjektiv. Har medvetet låtit bli att packa fotoryggsäcken i väntan på telezoomen så att allt hamnar rätt med en gång...kameran med monterat telezoom högt upp i ryggan, tillbehör i mitten och övriga objektiv längst ner i botten. Funkar bäst på min rygg. Och jösses vilken skillnad! Vi snackar kilon lättare...och då har jag ändå gått till fullformat.
3,97kg Canonutrustning mot 2,45kg Sonyutrustning. Icke att föringa. Canonutrustningen var då 80D, 18-35/1.8, 24-70/2.8 G2 och 70-200/2.8 G2. Inte helt rättvis jämförelse kanske, men för mig och vad jag kommer få jobba med kroppsmässigt några år framöver så är det en väsentlig skillnad, faktiskt skillnad på att fota eller inte fota i vissa fall. Och med bytet följde ytterligare effekt...en nyfikenhet att fotografera, utvecklas inom fullformat och dess möjligheter är jag nyfiken på. Ser redan ett något ändrat mönster...jag är lugnare och betänker bilden lite mer innan jag trycker av. Systembytet gav mig inspiration kring foto! Det är inte milsvid skillnad i kvalitet. 80D är som kamera är den bästa kamera jag någonsin ägt. Satt perfekt i handen och ett menysystem som får Sony att skämmas. Som en förlängning av sinnet både när jag fotade och filmade. Objektiven kunde dessutom sticka ut i kvalitet i vissa lägen, men inte lika universalt som jag sökte...man måste fortfarande pixelpipa för att hitta skillnader...
...utom för Sigma 18-35:an då. Vet inte om jag hade ett Fredagsexemplar i stället för Måndags-ex. Men jag har inget skarpare och heller inget med den kontrasten och de färgerna. Det objektivet var en stark anledning till att det blev Sony A7r IV för mig, då kunde jag köra Sigmat på adaptern och få ut 26 megapixel i crop-läget...såg det som en perfekt lösning :-) Allt glas är dessutom kvar då flickvännen fotar 5D mkiv.
Må hända mycket prylar, och mer lär det bli! Men det är suget och inspirationen som är drivet. Alla fototrippar vi varit på...som den gången vi bestämde oss en Fredagkväll runt 23 att åka från Karlstad till Jättegrytene i Sydnorge, på en halvtimma var vi iväg och dagen efter hemma igen...bara för att jag ville filma bergshällarna med drönaren. Eller spontan åka till Saxnäs 10 mil nordväst om Vilhelmina för att fota och fiska. Mat och fika på mackarna längs vägen och en natt på vandrarhem för toa och dusch. Det är det jag gillar och det är det jag vill tillbaka till...oavsett sjukdomsbild ;-)
Totalt foto-vakuum!
Jag har kört fast, totalt!
Jag har noll inspiration och jag ser ingen komposition någonstan. Eller, jag ser motivet...men det blir lite "mjäh", orka krångla upp kameran för det där liksom.
Går som vanligt in på fotosidans forum varje dag men blir mer och mer ointresserad av det ständiga bjäbbandet mellan forummedlemmar som lägger mer energi på att hitta fel på föregående skribents inlägg än att hjälpa tråden framåt. Jag som haft forumet som teknisk underhållning och kreativt bejakande. Så just nu stryker jag det som underhålning också.
Så vad gnäller jag över! Alla entusiaster tappar stinget och intresset då och då. Jag vet ju att det sker och att det går över...så sluta gnäll :-) Egentligen kanske det inte är gnäll...frustration är kanske bättre ord.
Jag är hybridfotograf, filmar nästan lika mycket som jag fotar. För 2 år sedan tog jag ett beslut att satsa på mitt intresse och gjort inköp under hela tiden fram till nyligen en Sony A7riv, Tamronduon 17-28 & 28-75 och ett Peter McKinnon ND-filter....70-180 lär väll skaffas till det...i think. Så jag har i 2 års tid köpt och bytt ut kameror, objektiv och utrustning för en hiskelig massa pengar och har idag en A7iii, A7riv, Moza Air 2, en drös nya 2.8:or och ett par fasta 1.4:or. Drönare sedan tidigare och en mindre men högst ansenlig fotostudio för både foto och film. Nya stativ och det mesta man kan tänka sig. Då tjejen fotar med 5Dmkiv så behöll jag flera av mina Canonobjektiv som går utmärkt att köra med adapter på Sony husen.
Kul som fan, jag verkligen satsade på mig själv och mitt intresse :-)
Det var 2 år sedan det, det är också för ungefär 2 år sedan som cancer började växa i min kropp, något jag bloggat tidigare. Jag visste det inte då och jag hade inspiration i överflöd...jag var bara trött, så fotoiden sköts upp en vecka, en vecka till...å en vecka till. Säkert bara mycket på jobbet...blir snart pigg igen. Visst blev det lite fototrippar men oftast blev bilderna liggandes på hårddisken.
Så jag fick diagnos, en ovanligt aggresiv cancerform. Botbar men med extremt tuff behandling. Man blir ledsen, besviken, arg och smådeppig. Men de tankarna växlar över till kämparglöd och livslust. Och faktiskt fotosug! Jag väntar på svar på en drygt året lång behandling och har hela tiden haft foto som motivation och fortsatte att bygga min utrustning som jag är väldigt glad över att ha.
Så varför i herrans namn sviker inspirationen just nu när jag är på väg tillbaka till livet!? Blir starkare och starkare för varje dag och jag har i princip alltid med mig kameran...men jag tar inga bilder!?...jag ser inget intressant!
Våren blommar in till försommarfärger och det ser exakt ut som jag vill. Jag har färdiga filmscripts för b-rolls nedskrivna med platser och klockslag då ljus ligger rätt. Jag är i grund mest intresserad av landskap och har skaffat utrustning för storformatsbilder och har planerade rutter för att ta panoramabilderna, vi har t.o.m skaffat en Multivan för att kunna sova enkelt på fototripparna (Lofoten, Senja & Nordkap senast) ....men jag får inte tummen ur :-/
Så jag är nog mest frustrerad, frustrerad över att min morot foto & film under själva cancerfighten inte levererar i vakuumet mellan frisk och sjuk. Tar mig rätten att gnälla lite och hoppas med ganska stark övertygelse om att lust och inspiration återvänder.
Egentligen vet jag att det blir som vanligt igen, jag är bara van att kunna bestämma takten själv :-) saknar hår och 10kg muskelmassa jag tappat...och jag saknar foto ;-)
Otålig!
