Hybriden
Klaus Tiedge
Om man "ska" veta vem han är, så har jag missat honom fram tills idag. Och om hans identitet utåt då ligger i hans fotografering så är den egenskapen sekundär för mig nu när jag sett hans film.
Jag är hobbyfotograf på aspirerande hobbynivå och har haft foto som intresse i flera år. Men tre händelses har påverkat mitt fotande mer än något annat, både i tänk och kvalitet. För det första, jag träffade min underbara flickvän Madeleine som delar mitt fotointresse och tillsammans har vi åkt till platser jag aldrig skulle ha sett eller åkt till...vi pratar inte episka fotosafaris i Afrika nu utan mer att komma på kl 22 på kvällen att Jättegrytene i Norge ser ju riktigt häftigt ut och kl 23 sitter vi i bilen och käkar sheeseburgare väg dit. Eller att köpa en Multivan att sova i när vi utan plan irrar omkring i Nordnorge i 11 dygn. Det andra är när jag slutade lyssna på hobbyister som ser sig som elit-fotografer högre upp i näringskedjan och deras ständiga käbbel om att "det är inte kameran som gör bilden, det är fotografen" och "vad saknar du i det du har idag"...herregud så tröttsamt strunt..Det tredje är cancer, ingenting öppnar dina sinnen på gott och ont som ett besked om att du är på väg mot smärtsam död om vi inte göra något drastiskt med en gång...och halva kuren är din egna inställning.
Har således gjort en hyggligt tuff cancerbehandling och har idag fotografering som rehabilitering de dagar jag orkar, och de dagar jag inte orkar kollar jag på youtube ämnet fotografering..."learning by doing" har fått en bror i "learning by watching".
Så idag när jag sökte "wildlife photography" snubblade jag på denna. Och man kan vara helt ointresserad av foto och man kommer ändå va tacksam för allt man har och att man lever.
Hans inställning och tankar är samma som jag haft under behandling, och fortfarande har nu när livet skall byggas upp igen. Absolut sevärd både ur fotoperspektiv och livsperspektiv.
