Totalt foto-vakuum!
Jag har kört fast, totalt!
Jag har noll inspiration och jag ser ingen komposition någonstan. Eller, jag ser motivet...men det blir lite "mjäh", orka krångla upp kameran för det där liksom.
Går som vanligt in på fotosidans forum varje dag men blir mer och mer ointresserad av det ständiga bjäbbandet mellan forummedlemmar som lägger mer energi på att hitta fel på föregående skribents inlägg än att hjälpa tråden framåt. Jag som haft forumet som teknisk underhållning och kreativt bejakande. Så just nu stryker jag det som underhålning också.
Så vad gnäller jag över! Alla entusiaster tappar stinget och intresset då och då. Jag vet ju att det sker och att det går över...så sluta gnäll :-) Egentligen kanske det inte är gnäll...frustration är kanske bättre ord.
Jag är hybridfotograf, filmar nästan lika mycket som jag fotar. För 2 år sedan tog jag ett beslut att satsa på mitt intresse och gjort inköp under hela tiden fram till nyligen en Sony A7riv, Tamronduon 17-28 & 28-75 och ett Peter McKinnon ND-filter....70-180 lär väll skaffas till det...i think. Så jag har i 2 års tid köpt och bytt ut kameror, objektiv och utrustning för en hiskelig massa pengar och har idag en A7iii, A7riv, Moza Air 2, en drös nya 2.8:or och ett par fasta 1.4:or. Drönare sedan tidigare och en mindre men högst ansenlig fotostudio för både foto och film. Nya stativ och det mesta man kan tänka sig. Då tjejen fotar med 5Dmkiv så behöll jag flera av mina Canonobjektiv som går utmärkt att köra med adapter på Sony husen.
Kul som fan, jag verkligen satsade på mig själv och mitt intresse :-)
Det var 2 år sedan det, det är också för ungefär 2 år sedan som cancer började växa i min kropp, något jag bloggat tidigare. Jag visste det inte då och jag hade inspiration i överflöd...jag var bara trött, så fotoiden sköts upp en vecka, en vecka till...å en vecka till. Säkert bara mycket på jobbet...blir snart pigg igen. Visst blev det lite fototrippar men oftast blev bilderna liggandes på hårddisken.
Så jag fick diagnos, en ovanligt aggresiv cancerform. Botbar men med extremt tuff behandling. Man blir ledsen, besviken, arg och smådeppig. Men de tankarna växlar över till kämparglöd och livslust. Och faktiskt fotosug! Jag väntar på svar på en drygt året lång behandling och har hela tiden haft foto som motivation och fortsatte att bygga min utrustning som jag är väldigt glad över att ha.
Så varför i herrans namn sviker inspirationen just nu när jag är på väg tillbaka till livet!? Blir starkare och starkare för varje dag och jag har i princip alltid med mig kameran...men jag tar inga bilder!?...jag ser inget intressant!
Våren blommar in till försommarfärger och det ser exakt ut som jag vill. Jag har färdiga filmscripts för b-rolls nedskrivna med platser och klockslag då ljus ligger rätt. Jag är i grund mest intresserad av landskap och har skaffat utrustning för storformatsbilder och har planerade rutter för att ta panoramabilderna, vi har t.o.m skaffat en Multivan för att kunna sova enkelt på fototripparna (Lofoten, Senja & Nordkap senast) ....men jag får inte tummen ur :-/
Så jag är nog mest frustrerad, frustrerad över att min morot foto & film under själva cancerfighten inte levererar i vakuumet mellan frisk och sjuk. Tar mig rätten att gnälla lite och hoppas med ganska stark övertygelse om att lust och inspiration återvänder.
Egentligen vet jag att det blir som vanligt igen, jag är bara van att kunna bestämma takten själv :-) saknar hår och 10kg muskelmassa jag tappat...och jag saknar foto ;-)
Otålig!
Ibland när jag tappar lusten tittar jag igenom gamla bilder som inte blev bra. Jag funderar på vad jag kunde gjort annorlunda och då händer det att suget kommer tillbaka. Sedan åker jag ut och tar om bilderna. Ett tips.
Ha det så gott och lycka till med tillfrisknandet
Jerry
Så; ut i skogen och upp i träden... Detta fixar du, lovar! 👍
Att gå igenom allt det du har varit med om och fortfarande är i tar tid.
Det tar längre tid för själen att repa sig än för kroppen. Det blir otroligt jobbigt om man inte är medveten om hur det är att ta sig ur en allvarlig kris.
Man behöver stöd och hjälp från nära och kära, kanske prata mycket och ev. professionell hjälp.
Vakumet suger men kommer att släppa.
Jag har t.ex. länge velat göra musik (längesedan sist), men kommer inte till skott - allt verkar redan gjort och mina preferenser finns inte så mycket i populärmusik...
Jag har förstått att du liksom jag har en massa kameraprylar. Ibland kan det vara frustrerande, i alla fall för mig. Ett sätt som funkat för mig är att bestämma sig för en kamera, ett objektiv, gå ut och ta bilder med de begränsningar som finns. Helst bör det vara ett objektiv med fast brännvidd...
Ett litet tips bara, kanske inte funkar för dig. Ett annat tips är att ta bilder på människor - din tjej t.ex. Det finns inte två foton på en människa som är lika.
/T
Sinnesfrid och helt enkelt "ta tag i det", kan ju inte bli värre än en dålig bild.
Tack tack!