När ambitioner inte håller söker jag nya prylar.

Det hör kanske skulle passa bättre i forumet, men då det är lika mycket en tanke som en fråga så blir det ett inlägg från hjärnan istället.

Min ambition har alltid varit att skapa media i form av foto och film, så spretigt och yvigt att jag knappt kallar mig hobbyfotograf eller hobbyfilmare. Resan till mediat och redigeringen av den har t.o.m ibland större värde än resultatet.

I Mars 2020 kom jag hem efter 9 månader av in och ut på sjukhus pga cancer och hade all tid i världen att läsa på och utöka min önskelista, som i Juni -21 resulterade i en begagnad A7s iii. Ett komplement till min ganska nyköpta A7r IV. Jag hade då förverkligat 2 kameradrömmar.

Så nu står jag inför spretiga val...kroppen klarar inte riktigt av filmningen så som jag vill och då även astrofoto/timelapse är en trevlig syssla jag ägnar mig åt så går tankarna att byta ut s3:an mot t, ex en A7 4:a istället. Idealet hade varit att utöka med ett 3:e hus men det är ju en hygglig peng extra att lägga ut. Och S3:an begagnad kan finansiera en helt ny 4:a.

...eller...här kommer självbedrägeriet in, jag har en väl utvecklad förmåga att hitta på köpargument.

Borde inte både min R4:a OCH S3:an kunna finansiera en begagnad eller gråimporterad A1:a? Den verkar vara lite av "gyllene snittet" av kompromisser för mig! Jag tappar de sköna ytterligheterna men kanske kan leva med ett enda hus? Och sedan låta självbedrägeriet leda mig mot ett 600/f4 🙂...eller så slutar det med att jag står med en A1:a OCH en A7 4:a i allafall.

Jag är i allra högsta grad medveten om att en majoritet av medlemmarna här får mycket bättre resultat med välldigt mycket enklare grejjer och jag hämtar inspiration från er alla varje dag.

Men jag "villhöver" mycket och både engageras och inspireras av ytterligheter långt över min förmåga...jag gillar takhöjden och det ÄR en del av mitt skapande. Dessutom smakar kaffet extra gott när jag sitter och pixelpeepar osynliga defekter...att sen åka 30 mil enkel för att ta om bilden är en del av nöjjet...då har jag ursäkter till Egg McMuffin i bilen igen🙂

Så jag har lyxproblem såklart, men jag gissar också att jag inte är ensam i detta.

Jag har skitbra grejjer och möjligheter långt över kapacitet och förmåga...men har jag ändå ett värde i att byta bort en ytterlighet mot en medelväg?

Han en bra dag alla! 

Nya Tamron 70-180 VXD till Sony och min fundering.

Har sedan tidigare till mina Sony-hus (A7iii & A7rIV) skaffat Tamrons 17-28 och 28-75, är riktigt nöjd med dem förutom kanske 28-75:ans något nervösa bakgrundsoskärpa.

Så att toppa med Tamrons superhypade 70-180 känns som ett givet val, ett superkompakt och smidigt kit att ta med på vandringar och äventyr runt om i Norden. Det ryktade priset kring 12000kr kändes relevant. Det saknar ju trots allt bildstabilisering, funktionsknapp och AF/MF-knapp. Men min "holy trinity" skulle bli komplett med detta. Toppat av några primes. 

Idag listades den för förhandsbokning för leverans i mitten av Maj. Jag nästan hoppade ur sängen och startade kaffemaskinen...en dubbel Americano...här ska shoppas. Ända tilms jag såg priset....16,990 spänn!? Jag trodde i min enfald med växelkurs och påslag för svenska marknaden kanske 14,000 någonstan...det är ju ändå ett objektiv som skulle häpna marknaden med prestanda till ett superlågt pris!

Så nu får jag tänka till lite, de få tester som finns visar prestanda lika eller bättre på vissa delar som Sony 70-200 GM 2.8. Stort och tungt men med funktioner och erkänd kvalitet...kostar skjortan här hemma men kan fås för strax under 20 tusen inom EU. 3000kr skiljer!!!

Såklart alltid dyrast vid introduktion, men i detta nu är det inte aktuellt för mig. Jag kommer vänta tills det sjunker eller hoppa på någon kampanj. Eller helt enkelt köpa gråimport där det förr eller senare kommer kosta 12 till 13 tusen. 

Tycker inte det är värt 17,000kr när jag kan skaffa splitter ny 70-200 GM för strax under 20. Sorry Tamron :-/

Märkespredikan

Ligger uppkopplad i en sondmatarmaskin och har alldeles för mycket internet-tid och ännu mer tid att reflektera över onödigt vetande och övriga saker och ting. Fightas just nu mot en besvärlig cancerdiagnos (som jag leder över) och har ansenligt mycket soff och sängtid hemma och på sjukhuset. Jag längtar fruktansvärt mycket ut och fotografera! 

Jag har aldrig förstått vitsen med att vara trogen ett märke eller tillverkare.

Lite som fanatiska fotbollsfans tycker jag det ofta i forum, speciellt fotosidans forum, predikas långt utanför trådskaparens första fråga...frågan kan handla om vilket objektiv som skulle kunna passa frågeställarens Nikon D850 och en speciell bildstil och man kan ge sig dän på att det dyker upp t, ex förslag på Fuji och deras objektivserie. Långt bort från trådskaparens önskemål så mässas alternativ på en nivå som klart hänvisar till ett märke istället för funktion.

Så klart är det lättare att besvara en trådfråga med egna erfarenheter och då råkar erfarenheten bära ett märke och då tipsar man om det. Jag gör det själv och jag ser inte poängen med att tipsa om något man inte själv har erfarenhet av. Men jösses vad trådar spårar ur ibland. Man behöver ju faktiskt inte besvara varje foruminlägg.

Jag älskar prylar och jag lägger antagligen en oproportionerligt stor summa på prylar som ligger ovanför min kunskapsnivå. Har onödigt många blixtar och köpte kanske aningen för många led-belysningar nu när jag snöat in på film. Jag följer flera fotoforum och gillar att läsa tekniska specar. Så inte så förvånande köpte jag nyligen en Sony A7rIV, en kamera ovanför min kunskap och kunde inte motivera köpet på annat sätt än att jag ville ha och ursäktar mig med att då har jag något att växa i. Faktum är att det var crop-läget som gjorde den intressant. Fullsensor till lansdkapsbilderna och arkitektur och aps-c läget till övriga fotot.....det råkar bara stå Sony på kameran.

Nu följer jag med stort intresse ryktet kring Canons storsatsning Eos R5, en kamera jag hoppades skulle dyka upp tidigare då objektivparken har till största del Canon-fattning här hemma...men nu han Sony före med ett hybridhus som lockade mig och med adapter och mitt ostressande fotande så kunde jag behålla mina objektiv.

Hur som helst, svamlar känner jag. Det som slår mig...den otroliga pajkastningen mellan märkestrogna. Läser Canonrumors och Sonyalpharumors varje dag och just nu glöder forumen över R5:an vs A7rIV. Och lika självklart som morgonkaffet så kan man svära på att ett svar som framhäver t, ex Canons förväntade fördelar i sak och välskrivna argument besvaras med..."Canon sucks!"!?

Alltså vad är det för jäkla replik? Jag förstår verkligen inte. Denna killen, det är oftast killar/män, replikerar argumentet med ett tomt Canon suger...jag ser det hela tiden i båda forumen. Vad är poängen och vad är svårt att förstå att ingen tillverkare är bäst hela tiden. Det är ju tillverkarnas strävan att vara bättre än konkurrenten som förr eller senare ger oss teknik vi bara kunnat fantisera om några få år tidigare.

Näe jag förstår inte riktigt. Helt förståligt att uppbyggd utrustning och objektivpark håller en kvar vid ett märke. Det är sunt och logiskt. Men att framhäva ett märke är istort bara dumt. 

"Jag har kört Saab/Volvo hela mitt liv för den är bäst"...jo tjena. 

Säger inte att jag har rätt, men det är min åsikt att en kamera är i första hand ett verktyg. Ett verktyg som bevarar minnen, förverkligar visioner, fångar ögonblick och är ett skaparverktyg som några av oss använder som mentala penslar.

Märket spelar verkligen inte så stor roll, det är svårt att köpa en direkt dålig kamera idag då man måste ta till mätdiagram och gå på decimalnivå för att skilja konkurrerande modeller åt. Då och då sticker vissa modeller ut och blir historiska...men det säger ingenting om märkets nästkommande modeller.

Det är för mycket status över märken även för en köpglad och köpstark prylnörd som mig.

Ta hand om varanda och familjen :-)