Nya Tamron 70-180 VXD till Sony och min fundering.

Har sedan tidigare till mina Sony-hus (A7iii & A7rIV) skaffat Tamrons 17-28 och 28-75, är riktigt nöjd med dem förutom kanske 28-75:ans något nervösa bakgrundsoskärpa.

Så att toppa med Tamrons superhypade 70-180 känns som ett givet val, ett superkompakt och smidigt kit att ta med på vandringar och äventyr runt om i Norden. Det ryktade priset kring 12000kr kändes relevant. Det saknar ju trots allt bildstabilisering, funktionsknapp och AF/MF-knapp. Men min "holy trinity" skulle bli komplett med detta. Toppat av några primes. 

Idag listades den för förhandsbokning för leverans i mitten av Maj. Jag nästan hoppade ur sängen och startade kaffemaskinen...en dubbel Americano...här ska shoppas. Ända tilms jag såg priset....16,990 spänn!? Jag trodde i min enfald med växelkurs och påslag för svenska marknaden kanske 14,000 någonstan...det är ju ändå ett objektiv som skulle häpna marknaden med prestanda till ett superlågt pris!

Så nu får jag tänka till lite, de få tester som finns visar prestanda lika eller bättre på vissa delar som Sony 70-200 GM 2.8. Stort och tungt men med funktioner och erkänd kvalitet...kostar skjortan här hemma men kan fås för strax under 20 tusen inom EU. 3000kr skiljer!!!

Såklart alltid dyrast vid introduktion, men i detta nu är det inte aktuellt för mig. Jag kommer vänta tills det sjunker eller hoppa på någon kampanj. Eller helt enkelt köpa gråimport där det förr eller senare kommer kosta 12 till 13 tusen. 

Tycker inte det är värt 17,000kr när jag kan skaffa splitter ny 70-200 GM för strax under 20. Sorry Tamron :-/

Tvingas till fotografiska begränsningar och anpassningar.

I över 1,5 år snart har jag fightats med denna vansinniga cancer som plockat energi ur mig som någon slags kleptoman. Inspiration, idéer och spontanitet är svår som fasen att hålla uppe. 

Om inte sjukdomen i sig är tillräkligt stort mindfuck så kommer alla fysiska begränsningar. De dagar man känner lite ork för foto blir snabbt dagar man inser att medicinerna tar din synförmåga och de optikerslipna progressiva för 5000 spänn ligger hemma till förmån för 3 par olika styrkor av Clas Ohlsons läsglasögon, allt beroende på hur medicinerna påverkar synförmåga just idag. 

Och när man väl hittat en skön kombo mellan lust, fysisk förmåga och inspiration så höjer man kameran mot ögat...bara för att krocka kameran i sondslangen som sitter fasttejpad i halva ansiktet, och skiten framkallar en kräkreflex varje gång man råkar trycka till den. 

Man blir gubbgrinig, tappar tålamod och tycker synd om sig själv. Och man inser värdet av nära och kära som förstår precis när de skall stötta eller backa och lämna plats. Och utan min flickvän och blivande fru är jag sakligt osäker på att jag varit i livet nu. 

Men man kan ju heller inte bara ge vika, har på intet sätt tappat lusten...inte någon gång faktiskt, stolt övet det. Vi har liksom fortsatt planera vårt liv och fotoprylar har köpts in trots perioder av osäkerhet. Vandringarna och resorna är bara pausade. Det enda jag är riktigt glad över är renoveringshuset vi hoppade av budgivningen på en vecka innan diagnosen. Jag tackar någon högre makt för det!

Ligger precis nu på Uppsala Akademiska för högdosbehandlingen och stamcellstransplantation, just idag är kass dag så jag passar på att skriva min reflektion om fotografiska begränsningar. Under 6 dagar får jag 10 doser cellgift vilket får hela kroppen att skaka. Och jag är fortfarande smått påverkad av de 6 cocktailsen jag fick i höstas/vintras i Karlstad. 

Skit samma, jag svamlar. Precis bredvid sjukhuset ligger Uppsala slott. Så häromdagen tog jag min fina gråimporterade Sony A7rIV som jag köpt som pressent till mig själv och vandrade dit, bara för att inse att jag skakar för mycket och ser för dåligt. Jag stoppade fel styrka på glasögonen i fickan och glömde att vidvinkeln satt på istället för normalzoomen. 

Tog några pliktskyldiga bilder och vandrade gubbgrinigt tillbaka till avdelningen för dagens första av 2 cellgiftsdoser. Fick en promenad i solen i allafall :-) 

Några dagar innan satt jag och surfade blocket...ja, jag gillar prylar. Såg en begagnad monopod med videohuvud för en ganska billig peng. Det var lite defekt och jag tänkte att där har jag en lösning. Jag har skakat i ett år och kommer att skaka ett bra tag till. Har monopod med enkel kula som egentligen är skräp. Haft den några ggr när jag burit långa tele och förlängare för gimbalen. Jag gillar att fota med videohuvudet på mitt videostativ så jag ser verkligen en möjlighet för mig att fota trots förutsättningarna...suveränt.

Hursom, blocketannonsen var lokal och killen tillmötesgående, förklarade läget och jag var tvungen att fixa någon som kunde hämta det åt mig. Under tiden fick jag lite info som fick mig att avvakta och meddelade såklart. Under tiden fortsatte jag att kolla recensioner och pros & cons på tuben och google, Manfrotto, Sirui och Benro verkar vara de inkörda och breda valen. Helt säkert bra val för vilken entusiast som helst, de kostar en vacker slant dock. Och jag försöker alltid hitta mest bang for the buck och ekonomiska genvägar så jag letar alternativ. Ibland går det bra och ibland går det dåligt. Går det dåligt så har jag lärt mig nått och går det bra så är det för alltid bra...som med Godox, att gå över till Godox gav mig en smidighet jag aldrig kunnat nå ekonomiskt. Inget Profoto direkt, men jag är heller inget pro :-) 

Så med ett vaket dygns studier i sjukrummet ang monopods råkade jag aktivera en 3-timmars voucher på Amazon.de och jag spontanköpte på utseende och få men relativt goda recensioner. Ett för mig helt okänt kinesmärke Cayer som antagligen inte håller för professionella krav men kanske kan hjälpa mig ett tag framöver. Finns i aluminium och kolfiber så jag valde kolfiber som är betydligt varmare att bära kyliga dagar. 

1360kr! 

Så vi får se, antingen så funkar det, eller så funkar det inte :-) 

Väntar nyfiket på nya Tamron EF 70-180/2.8 vxd, men vad kommer den få?

Det kommande kompakta telezoomen 70-180/2.8 måste vara ett av det mest hypade och omdiskuterade objektivet på bra länge, och jag själv har följt de flesta större forumen för att försöka lista ut vad det kan bli. 

Får det bildstabilisering eller inte, eller kanske fokus av/på? Det har diskuterats en hel del men jag har inte sett en enda kommentar om de olika versionerna som cirkulerar, och det är ändå bilder från Tamron själva. Det har t.o.m dykt upp skarpa bilder på förproduktionsexemplar.

Men faktum är att det döljer sig lite i bilderna. Jag tog 2 av Tamrons egna bilder och drog i spakarna för att ljusa upp och framhäva detaljer...och man ser faktiskt att det finns 2 switchar på onjektivet! Både cyber och Scandinavian har listat produkten men visar en tub med endast en switch, en låsknapp då tuben expanderar vid zoom. Man ser tydligt bullen nere till vänster och ena bilden visar tydligt en switch. Jag hoppas på bildstabilisering men det skulle väll antagligen vara mer sannolikt med fokus av/på i så fall...eller så är det struket helt i produktionsmodellen som kommer. 

Jag har de 2 tidigare syskonen där jag tycker 17-28:an är fenomenal och 28-75:an är...nja,ok. Alla hyllar den men jag tycker oskärpan är extremt nervös. Ja, vi får väll se vad det blir :-) Det blir sannolikt en mycket lätt, kompakt och kompetent "holy trinity" när allt är färdigt :-) 

Missar bilden pga alla bildmöjligheter.

Min enskilt största brist som entusiastisk hobbyfotograf är alla bilder jag missar! Blir ivrig och slarvar iväg en jäkla massa bilder istället för att ta mig tid och komponera...borde tänka hellre en bra än 10 halvdana...men icke. Måste få in det.

2018 åkte vi norrut på fototripp med målet Nordkap (åker inte dit igen) vid sommarsolståndet och sedan ner till Senja och Lofoten (som vi besökt tidigare) för att utnyttja midnattsolen, topptur på Segla och Reinebrinken, och alla andra häftiga ställen på Lofoten.

Så vi befinner oss på en av världens häftigaste ställen, på en tripp i stort baserad på att fotografera. Men ändå åker vi hem med färre keepers än på tidigare trippar? Vi hade helt enkelt för många "måste se" på schemat att väl på plats så var det nästan dags att åka till nästa. Dessutom var en av huvudpunkterna Odda beach (tror jag det heter) helt avstänkt med vakter och staket när vi kom dit runt 01.30 på natten. Vi hade ingen aning och försökte prata oss förbi vaktern för att kunna fota stranden. Men de höll på att sätta scener till filmen "The Sunlit Night" precis då. Så vi missade den vitastranden och fick åka vidare.

Så vi åker till Solsiden Brygge där vi bodde de nätter vi inte bodde i Multivanen. Men vi han se allt, vi åkte tidigt och kom hem sent. Tog powernaps i bilen eller helt enkelt tog en hel natt i den.  Vi tykte det var viktigt att "se" intrycken innan vi fotade så vi tog tid på oss att se...och fotade lite snabbt innan vi åkte vidare, vilket gjorde bilderna ganska dåliga och slarviga.

Länk om det inte funkar: https://youtu.be/zO5CKpslTkM

Tror inte vi tittade på en enda bild förens vi kom hem...bara för att upptäcka att jag slarvat något enormt. Dåliga kompositioner, haltande horisonter, taskig fokus och många helt meningslösa bilder. Jag fick bilder för livet absolut, men kanske inte så många som jag hoppats på. Späckat schema, för många måsten, konstant sömnbrist för att inte missa något....allt sådant som gör att man missar bilden. Och då trodde vi hade lärt oss av tidigare Lofotentrippar...men icke.

Så ta tid på er, komponera i sökaren istället för att bara sätta fokus. Flytta stativet en meter för att inte få en trädgren i en annars helt rent himmel. Tänk på linjespelet...vad ser ett betraktande öga på resultatet osv osv.

Allt detta är jag usel på pga av iver över det majestägiska intrycken, jag blir fasen stressad av det vackra och ju vackrare motiv desto sämre bild (håtd självkritik). Jag måste lära mig tålamod :-) 

Ha en bra dag! 

Märkespredikan

Ligger uppkopplad i en sondmatarmaskin och har alldeles för mycket internet-tid och ännu mer tid att reflektera över onödigt vetande och övriga saker och ting. Fightas just nu mot en besvärlig cancerdiagnos (som jag leder över) och har ansenligt mycket soff och sängtid hemma och på sjukhuset. Jag längtar fruktansvärt mycket ut och fotografera! 

Jag har aldrig förstått vitsen med att vara trogen ett märke eller tillverkare.

Lite som fanatiska fotbollsfans tycker jag det ofta i forum, speciellt fotosidans forum, predikas långt utanför trådskaparens första fråga...frågan kan handla om vilket objektiv som skulle kunna passa frågeställarens Nikon D850 och en speciell bildstil och man kan ge sig dän på att det dyker upp t, ex förslag på Fuji och deras objektivserie. Långt bort från trådskaparens önskemål så mässas alternativ på en nivå som klart hänvisar till ett märke istället för funktion.

Så klart är det lättare att besvara en trådfråga med egna erfarenheter och då råkar erfarenheten bära ett märke och då tipsar man om det. Jag gör det själv och jag ser inte poängen med att tipsa om något man inte själv har erfarenhet av. Men jösses vad trådar spårar ur ibland. Man behöver ju faktiskt inte besvara varje foruminlägg.

Jag älskar prylar och jag lägger antagligen en oproportionerligt stor summa på prylar som ligger ovanför min kunskapsnivå. Har onödigt många blixtar och köpte kanske aningen för många led-belysningar nu när jag snöat in på film. Jag följer flera fotoforum och gillar att läsa tekniska specar. Så inte så förvånande köpte jag nyligen en Sony A7rIV, en kamera ovanför min kunskap och kunde inte motivera köpet på annat sätt än att jag ville ha och ursäktar mig med att då har jag något att växa i. Faktum är att det var crop-läget som gjorde den intressant. Fullsensor till lansdkapsbilderna och arkitektur och aps-c läget till övriga fotot.....det råkar bara stå Sony på kameran.

Nu följer jag med stort intresse ryktet kring Canons storsatsning Eos R5, en kamera jag hoppades skulle dyka upp tidigare då objektivparken har till största del Canon-fattning här hemma...men nu han Sony före med ett hybridhus som lockade mig och med adapter och mitt ostressande fotande så kunde jag behålla mina objektiv.

Hur som helst, svamlar känner jag. Det som slår mig...den otroliga pajkastningen mellan märkestrogna. Läser Canonrumors och Sonyalpharumors varje dag och just nu glöder forumen över R5:an vs A7rIV. Och lika självklart som morgonkaffet så kan man svära på att ett svar som framhäver t, ex Canons förväntade fördelar i sak och välskrivna argument besvaras med..."Canon sucks!"!?

Alltså vad är det för jäkla replik? Jag förstår verkligen inte. Denna killen, det är oftast killar/män, replikerar argumentet med ett tomt Canon suger...jag ser det hela tiden i båda forumen. Vad är poängen och vad är svårt att förstå att ingen tillverkare är bäst hela tiden. Det är ju tillverkarnas strävan att vara bättre än konkurrenten som förr eller senare ger oss teknik vi bara kunnat fantisera om några få år tidigare.

Näe jag förstår inte riktigt. Helt förståligt att uppbyggd utrustning och objektivpark håller en kvar vid ett märke. Det är sunt och logiskt. Men att framhäva ett märke är istort bara dumt. 

"Jag har kört Saab/Volvo hela mitt liv för den är bäst"...jo tjena. 

Säger inte att jag har rätt, men det är min åsikt att en kamera är i första hand ett verktyg. Ett verktyg som bevarar minnen, förverkligar visioner, fångar ögonblick och är ett skaparverktyg som några av oss använder som mentala penslar.

Märket spelar verkligen inte så stor roll, det är svårt att köpa en direkt dålig kamera idag då man måste ta till mätdiagram och gå på decimalnivå för att skilja konkurrerande modeller åt. Då och då sticker vissa modeller ut och blir historiska...men det säger ingenting om märkets nästkommande modeller.

Det är för mycket status över märken även för en köpglad och köpstark prylnörd som mig.

Ta hand om varanda och familjen :-)