När ambitioner inte håller söker jag nya prylar.

Det hör kanske skulle passa bättre i forumet, men då det är lika mycket en tanke som en fråga så blir det ett inlägg från hjärnan istället.

Min ambition har alltid varit att skapa media i form av foto och film, så spretigt och yvigt att jag knappt kallar mig hobbyfotograf eller hobbyfilmare. Resan till mediat och redigeringen av den har t.o.m ibland större värde än resultatet.

I Mars 2020 kom jag hem efter 9 månader av in och ut på sjukhus pga cancer och hade all tid i världen att läsa på och utöka min önskelista, som i Juni -21 resulterade i en begagnad A7s iii. Ett komplement till min ganska nyköpta A7r IV. Jag hade då förverkligat 2 kameradrömmar.

Så nu står jag inför spretiga val...kroppen klarar inte riktigt av filmningen så som jag vill och då även astrofoto/timelapse är en trevlig syssla jag ägnar mig åt så går tankarna att byta ut s3:an mot t, ex en A7 4:a istället. Idealet hade varit att utöka med ett 3:e hus men det är ju en hygglig peng extra att lägga ut. Och S3:an begagnad kan finansiera en helt ny 4:a.

...eller...här kommer självbedrägeriet in, jag har en väl utvecklad förmåga att hitta på köpargument.

Borde inte både min R4:a OCH S3:an kunna finansiera en begagnad eller gråimporterad A1:a? Den verkar vara lite av "gyllene snittet" av kompromisser för mig! Jag tappar de sköna ytterligheterna men kanske kan leva med ett enda hus? Och sedan låta självbedrägeriet leda mig mot ett 600/f4 🙂...eller så slutar det med att jag står med en A1:a OCH en A7 4:a i allafall.

Jag är i allra högsta grad medveten om att en majoritet av medlemmarna här får mycket bättre resultat med välldigt mycket enklare grejjer och jag hämtar inspiration från er alla varje dag.

Men jag "villhöver" mycket och både engageras och inspireras av ytterligheter långt över min förmåga...jag gillar takhöjden och det ÄR en del av mitt skapande. Dessutom smakar kaffet extra gott när jag sitter och pixelpeepar osynliga defekter...att sen åka 30 mil enkel för att ta om bilden är en del av nöjjet...då har jag ursäkter till Egg McMuffin i bilen igen🙂

Så jag har lyxproblem såklart, men jag gissar också att jag inte är ensam i detta.

Jag har skitbra grejjer och möjligheter långt över kapacitet och förmåga...men har jag ändå ett värde i att byta bort en ytterlighet mot en medelväg?

Han en bra dag alla! 

Canon R5, alltså jäklar! Varför nu? Är min kamera dålig nu :-)

Till att börja med, mina blogginlägg är inget annat än reflektioner, reaktioner samt erfarenheter, och föds ur tristessen i att fastna inomhus och fightas med cancern. Så perioder jag inte tar mig ut och fotar blir perioder jag har tokmycket tid till att googla, youtuba och reagera...och webshoppa ;-) Kalla det tankeoverflow och jag söker definetivt inte debatt :-) Det är tankar som spiller ut i text kort och gott. 

Om ni läst tidigare inlägg så vet ni att jag gick länge och väntade på att Canon skulle släppa något kaxigt, jag ville gå till fullformat från min 80D och ville att bytet skulle ge mer än bara formfaktor...ville ha ny kameraerfarenhet samtidigt...och 80D'n som än idag tillhör favoritkameran var för mig svårslagen. Och Canons mesiga och konservativa strategi tyktes inte ge mig det..jag menar, när de i intervju svarade att de inte upplevde någon speciell efterfråga på 4K så insåg jag att jag kommer inte få det andra märken erbjuder från Canon. Jag är inte märkesbunden så byta system är inga konstigheter...bara dyrt :-)

Flickvännen hade samma tankar och ville hoppa från 60D till fullformat. Hon hade sina förhoppningar på 6D mkii men samma sak där...det var ungefär lika uppfräshande som att vädra ur lägenheten. Hon tog steget först och skaffade Sony A7ii och levde med adapter då alla glas vi hade var ef-objektiv. Men A7:an var inte riktigt mogen och adapter gick väll sissådär på den...så hon gav upp, Sålde Sonyn och köpte 5D mkiv, en för henne kompromiss men en absolut superbra kamera. Hon ville tillbaka till logiken i Canonhusen och jag höll med...jag kunde inte hitta "det där" som skulle ersätta min kära 80D, huset som gett mig mer aha-upplevelser än någon annan kamera.

Men så kom Sony A7iii, och där var det där fullformatshuset som hade nära nog det mesta jag ville ha. Dessutom påstogs menyerna vara lite bättre och den skulle hantera adaptrar mycket bättre...jag hade fortfarande tanke på att köra det mesta med adapter. Så jag sa till tjejen att här är den...här är kameran jag ville ha. En hyggligt liten sak med bevisade kvaliteer som snabbt blev en snackis. Så till Sverigepremiären så skulle vi av en slump till nordnorge på fototripp så jag jag sa till tjejen att vi stannar hos Cyberphoto på vägen upp, har dom den så köper jag den. Efter många många mil i bil så svängde vi in hos Cyber precis när de skulle öppna så jag klev in och frågade om de råkat fått nått A7iii-hus. Det hade de inte men det skulle komma runt 11-snåret med övriga leveranser. Ja ja...man kan inte få allt när man vill. Tjejen föreslog att vi skulle åka och käka frukost så kunde vi stanna till här igen på väg upp till Lofoten...samma väg ändå...lite nyfiken var även hon :-) Sagt och gjort, tillbaka efter frukost och japp, de hade kommit...men bara så det räkte till förhandsköparna...osis. Så Nordnorge fick dokumenteras med 80D ändå :-)

Väl hemma vart det Hegerthorns som fick en beställning, och det tack vare mycket tillmötesgående personal. Så det vart spontanfotande och ta reda på vilka objektiv som kunde fungera bra med adapter. Nu åkte jag omkring med A7iii och 80D...och fortfarande samma kärlek till 80D...inte helt övertygad med Metabones och framförallt Sigmas 70-200. Av en slump fick jag köpa ett begagnat Tamron 70-200/2.8 G2 för 6000kr, ett objektiv jag ville ha men inte kunde motivera...men sälja Sigman för 4500 och köpa Tamronen för 6000 var lätt beslut...och det funkade hur bra som helst på A7iii:an...kanske något obekvämt framtung, men vafan. Dessutom hade det börja florera rykten om Tamrons nya normalzoom för Sonys spegel-lösa hus...och att det kanske skulle bli en serie om 3 objektiv med pris och kvalité i förhållande vi inte stött på tidigare.

Köpte då den superhypade Tamron 28-75:an och det var ju perfekt balans mellan hus och objektiv, skarpt som aset men något orolig i bakgrunden, hade hittills kört Tamron 24-70/G2 med adapter...vid det här laget hade jag insett att adapter är till nöds, och vid det här laget hade jag insett att objektiv byggda specifikt är f-n så mycket bättre än adapter...och vid det här laget hade jag insett att jag var full i cancer...dessutom ovanligt aggresiv variant.

Läget förklarar tröttheten som började visa sig redan i Nordnorge 2018. Skiftet 18/19 fick jag förklarat att det var struma...men inte fan blev jag piggare eller bättre av medicinerna. Strupen fortsatte att växa och hade nu börjat påverka rösten och hade svårt att svälja...men nejdå, fortfarande struma. Och när jag till slut lyckas få en remiss till specialist så är kön 16 veckor lång, det är ju "bara" struma. Försökte få det prioriterat med hjälp av min husläkare men jag var inte prioriterad. Väl där och efter en fulkständigt vidrig undersökning fick jag svaret "du kan va nöjd, ingen cancer", drygt 3 veckor efter det återbesök hos en annan Dr på samma avdelning...tyvärr Ronny, du har långt utvecklad Lymfom, en form av blodcancer som kräver omgående åtgärd. 

Kan säga att det var inte så mycket fotande innan, och definitivt inte nu. De panikartade medicineringarna gjorde mig bara tröttare och tröttare...vakentid var google, youtube och Fotosidan. Ändå reagerade jag med glädje när jag läste om Tamrons 2:a släpp, ett 17-28 som skulle ta sig an de allra bästa för Sony spegel-lösa. Så klart skaffade jag den och sålde då till slut 80D och Tokinan 11-16. Lite sorg men nu hade jag ju ersatt mina milimetrar. Tyvärr vart det inte så mycket fotande utan det blev mer att läsa och se andras fotoäventyr.

Och så var ryktet igång igen...någon form av telezoom som skulle göra Tamrons trinity komplett till Sony. Att det blev 70-180 och dessutom utan bildstabilisering var ju såklart skandal enligt sonyalpharumors, och canonrumors forumskribenter njöt hejdlöst att Sonyägare bara hade en svindyr 70-200 GM eller ett töntigt Tamron 70-180 utan knappar att välja på. Såklart struntade jag i den pajkastningen och började istället konstatera hur liten och smidig utrustningen skulle kunna bli. Till kvaliteer som i flera fall var jämförbara eller bättre än GM-grejjerna och ett pris som är hanterbart.  Klart jag köpte ;-) Jag gav 70-200 G2:an till tjejen och konstaterade att trots att jag egentligen inte planerat det så hade jag plötsligt Tamrons treenighet i ryggsäcken...och jag hade kritiskt jämfört kvalité, storlek och pris innan köp. Och det är verkligen bara 28-75:an jag är lite kritisk till...förövrigt världens mest sålda objektiv 2019. Erkänner utan omsvep att det är bara 28-75:an som är köpt i Sverige, övriga är fulköp inom EU. Så vansinnigt mycket billigare. 

Parallellt med det så sneglade jag på A7rIV, en kamera jag såklart inte skulle köpa...44 tusen kronor liksom, jag är ju inte fotograf, jaf fotar för avkoppling, fototripparna och övernattningarna i bilen och hotell här och var, och numera för rehabilitering. Jag kunde på intet sätt motivera det, dessutom hade jag inte råd då sjukskrivning inte ger så mycket...lik förbannat så har jag den i ryggsäcken. Så vad hände? 3 saker...jag sålde semesterdagarna jag ändå inte kunde utnyttja, den dök upp för drygt 26.000 inom Eu och jag såg och läste tester om förträffligt APS-C läge. Och hur banalt det än är så är en av sorgerna att inte ha 80D att inte kunna fota ned Sigmas 18-35/1.8...mitt all-time-high objektiv som jag behöll "ifall", ny kunde jag hänga det på A7riv, köra crop, och få ut 26 megapixel :-) Fota fullformat och crop samt filma, i samma hus, med hög kvalitet...och till ett pris jag kunde leva med. Sony A7riv och tamrons trinity, och jag är så sjukt nöjd, kostade drygt 53,000kr inom EU...sjuka pengar. Men jag hade inte haft möjlighet till Svenska idag prisjakts 78,000kr. Dessutom tykte tjejen att det var en bra morot, något att se fram emot, något att fightas för när jag låg där fullt uppkopplad till maskiner med slangar och morfin i dropp...gäller att utnyttja läget :-)

Så varför i helvette vill jag ha Canon R5? Det är ju sjukt att ens tänka på bytet! Gissar att det är frustration, att Canon NU gör den där kaxiga satsningen som jag väntade så länge på, så länge att jag gav upp. Och det kommer inte ske tror jag, det finns ännu inga linser andra än Canons egna och det skulle då motsvara i Sverige prisjakt idag 131,450kr (EU fulköp ca 85,000kr). Dessutom skulle det bli tyngre....till inte supermycket mer kvalité. 4k/120p vore coolt dock ;-)

Bytet är genomfört! Inspiration på köpet.

Börjar må bättre rent fysiskt och jag har följt en del tips om att "tvinga" med kameran på mina rehab-promenader, minst en bearbetat bild per hike är målet. Och det börjar äntligen kännas avkopplande att sitta vid datorn med en kopp kaffe och lyfta skuggor :-) 

Jag har ju mitt i allt gjort ett systembyte från Canon till Sony och utan omsvep får jag nog erkänna att det är ganska kul, bortsett pengaförlusten, att bygga grunden i en utrustning. Prylar helt enkelt... 

Och visst, prylar är kul. Men det är informationssökandet jag kickar igång på. Förhållandet mellan förväntad effekt och insatsen av pengar, hitta kompromissen och framförallt något som passar mig. Och framförallt, kan jag hitta fräsch begagnat eller göra riktigt bra klipp på ny. 

Så jag gick på det berömda Tamronspåret med lätta, prisvärda, skarpa och ljuskänsliga och måste säga att jag är väldigt nöjd. 17-28, 28-75 och 70-180, alla 2.8. Oki, jag är inte superdupernöjd med med 28-75:an som är lite nervös för min smak.

Jag fick 70-180:an i fredags och jag blev i takt med fysisk återhämtning otroligt inspirerad att fota, spannet är mina favorit-milimetrar och favoritobjektiv. Har medvetet låtit bli att packa fotoryggsäcken i väntan på telezoomen så att allt hamnar rätt med en gång...kameran med monterat telezoom högt upp i ryggan, tillbehör i mitten och övriga objektiv längst ner i botten. Funkar bäst på min rygg. Och jösses vilken skillnad! Vi snackar kilon lättare...och då har jag ändå gått till fullformat.

3,97kg Canonutrustning mot 2,45kg Sonyutrustning. Icke att föringa. Canonutrustningen var då 80D, 18-35/1.8, 24-70/2.8 G2 och 70-200/2.8 G2. Inte helt rättvis jämförelse kanske, men för mig och vad jag kommer få jobba med kroppsmässigt några år framöver så är det en väsentlig skillnad, faktiskt skillnad på att fota eller inte fota i vissa fall. Och med bytet följde ytterligare effekt...en nyfikenhet att fotografera, utvecklas inom fullformat och dess möjligheter är jag nyfiken på. Ser redan ett något ändrat mönster...jag är lugnare och betänker bilden lite mer innan jag trycker av. Systembytet gav mig inspiration kring foto! Det är inte milsvid skillnad i kvalitet. 80D är som kamera är den bästa kamera jag någonsin ägt. Satt perfekt i handen och ett menysystem som får Sony att skämmas. Som en förlängning av sinnet både när jag fotade och filmade. Objektiven kunde dessutom sticka ut i kvalitet i vissa lägen, men inte lika universalt som jag sökte...man måste fortfarande pixelpipa för att hitta skillnader...

...utom för Sigma 18-35:an då. Vet inte om jag hade ett Fredagsexemplar i stället för Måndags-ex. Men jag har inget skarpare och heller inget med den kontrasten och de färgerna. Det objektivet var en stark anledning till att det blev Sony A7r IV för mig, då kunde jag köra Sigmat på adaptern och få ut 26 megapixel i crop-läget...såg det som en perfekt lösning :-) Allt glas är dessutom kvar då flickvännen fotar 5D mkiv. 

Må hända mycket prylar, och mer lär det bli! Men det är suget och inspirationen som är drivet. Alla fototrippar vi varit på...som den gången vi bestämde oss en Fredagkväll runt 23 att åka från Karlstad till Jättegrytene i Sydnorge, på en halvtimma var vi iväg och dagen efter hemma igen...bara för att jag ville filma bergshällarna med drönaren. Eller spontan åka till Saxnäs 10 mil nordväst om Vilhelmina för att fota och fiska. Mat och fika på mackarna längs vägen och en natt på vandrarhem för toa och dusch. Det är det jag gillar och det är det jag vill tillbaka till...oavsett sjukdomsbild ;-) 

Väntar nyfiket på nya Tamron EF 70-180/2.8 vxd, men vad kommer den få?

Det kommande kompakta telezoomen 70-180/2.8 måste vara ett av det mest hypade och omdiskuterade objektivet på bra länge, och jag själv har följt de flesta större forumen för att försöka lista ut vad det kan bli. 

Får det bildstabilisering eller inte, eller kanske fokus av/på? Det har diskuterats en hel del men jag har inte sett en enda kommentar om de olika versionerna som cirkulerar, och det är ändå bilder från Tamron själva. Det har t.o.m dykt upp skarpa bilder på förproduktionsexemplar.

Men faktum är att det döljer sig lite i bilderna. Jag tog 2 av Tamrons egna bilder och drog i spakarna för att ljusa upp och framhäva detaljer...och man ser faktiskt att det finns 2 switchar på onjektivet! Både cyber och Scandinavian har listat produkten men visar en tub med endast en switch, en låsknapp då tuben expanderar vid zoom. Man ser tydligt bullen nere till vänster och ena bilden visar tydligt en switch. Jag hoppas på bildstabilisering men det skulle väll antagligen vara mer sannolikt med fokus av/på i så fall...eller så är det struket helt i produktionsmodellen som kommer. 

Jag har de 2 tidigare syskonen där jag tycker 17-28:an är fenomenal och 28-75:an är...nja,ok. Alla hyllar den men jag tycker oskärpan är extremt nervös. Ja, vi får väll se vad det blir :-) Det blir sannolikt en mycket lätt, kompakt och kompetent "holy trinity" när allt är färdigt :-) 

Märkespredikan

Ligger uppkopplad i en sondmatarmaskin och har alldeles för mycket internet-tid och ännu mer tid att reflektera över onödigt vetande och övriga saker och ting. Fightas just nu mot en besvärlig cancerdiagnos (som jag leder över) och har ansenligt mycket soff och sängtid hemma och på sjukhuset. Jag längtar fruktansvärt mycket ut och fotografera! 

Jag har aldrig förstått vitsen med att vara trogen ett märke eller tillverkare.

Lite som fanatiska fotbollsfans tycker jag det ofta i forum, speciellt fotosidans forum, predikas långt utanför trådskaparens första fråga...frågan kan handla om vilket objektiv som skulle kunna passa frågeställarens Nikon D850 och en speciell bildstil och man kan ge sig dän på att det dyker upp t, ex förslag på Fuji och deras objektivserie. Långt bort från trådskaparens önskemål så mässas alternativ på en nivå som klart hänvisar till ett märke istället för funktion.

Så klart är det lättare att besvara en trådfråga med egna erfarenheter och då råkar erfarenheten bära ett märke och då tipsar man om det. Jag gör det själv och jag ser inte poängen med att tipsa om något man inte själv har erfarenhet av. Men jösses vad trådar spårar ur ibland. Man behöver ju faktiskt inte besvara varje foruminlägg.

Jag älskar prylar och jag lägger antagligen en oproportionerligt stor summa på prylar som ligger ovanför min kunskapsnivå. Har onödigt många blixtar och köpte kanske aningen för många led-belysningar nu när jag snöat in på film. Jag följer flera fotoforum och gillar att läsa tekniska specar. Så inte så förvånande köpte jag nyligen en Sony A7rIV, en kamera ovanför min kunskap och kunde inte motivera köpet på annat sätt än att jag ville ha och ursäktar mig med att då har jag något att växa i. Faktum är att det var crop-läget som gjorde den intressant. Fullsensor till lansdkapsbilderna och arkitektur och aps-c läget till övriga fotot.....det råkar bara stå Sony på kameran.

Nu följer jag med stort intresse ryktet kring Canons storsatsning Eos R5, en kamera jag hoppades skulle dyka upp tidigare då objektivparken har till största del Canon-fattning här hemma...men nu han Sony före med ett hybridhus som lockade mig och med adapter och mitt ostressande fotande så kunde jag behålla mina objektiv.

Hur som helst, svamlar känner jag. Det som slår mig...den otroliga pajkastningen mellan märkestrogna. Läser Canonrumors och Sonyalpharumors varje dag och just nu glöder forumen över R5:an vs A7rIV. Och lika självklart som morgonkaffet så kan man svära på att ett svar som framhäver t, ex Canons förväntade fördelar i sak och välskrivna argument besvaras med..."Canon sucks!"!?

Alltså vad är det för jäkla replik? Jag förstår verkligen inte. Denna killen, det är oftast killar/män, replikerar argumentet med ett tomt Canon suger...jag ser det hela tiden i båda forumen. Vad är poängen och vad är svårt att förstå att ingen tillverkare är bäst hela tiden. Det är ju tillverkarnas strävan att vara bättre än konkurrenten som förr eller senare ger oss teknik vi bara kunnat fantisera om några få år tidigare.

Näe jag förstår inte riktigt. Helt förståligt att uppbyggd utrustning och objektivpark håller en kvar vid ett märke. Det är sunt och logiskt. Men att framhäva ett märke är istort bara dumt. 

"Jag har kört Saab/Volvo hela mitt liv för den är bäst"...jo tjena. 

Säger inte att jag har rätt, men det är min åsikt att en kamera är i första hand ett verktyg. Ett verktyg som bevarar minnen, förverkligar visioner, fångar ögonblick och är ett skaparverktyg som några av oss använder som mentala penslar.

Märket spelar verkligen inte så stor roll, det är svårt att köpa en direkt dålig kamera idag då man måste ta till mätdiagram och gå på decimalnivå för att skilja konkurrerande modeller åt. Då och då sticker vissa modeller ut och blir historiska...men det säger ingenting om märkets nästkommande modeller.

Det är för mycket status över märken även för en köpglad och köpstark prylnörd som mig.

Ta hand om varanda och familjen :-)