ILFORD & KODACHROME
En näsvis användares funderingar
Jag satt och kliade mig i huvudet när antalet läsningar på mitt senaste blogginlägg började springa upp i helt osannolika nivåer. Alltså frågade jag redaktionen på FS. Då saken kanske har ett visst underhållningsvärde, kommer frågan även här:
Det här var läget på morgonen, över 15000 läsare. Nu fyra timmar senare har det sprungit upp till runt 20000 läsningar!
Vad säger man? Jag tror ju inte riktigt på tomten så jag ställer mig lite frågande även här, men aspackade pensionärer kanske är grejen... :-)
Den Glada Ålandsbåten & aspackade pensionärer
Rubriken hänför sig till upplevelser jag var med om på detta fartyg någon gång under mitten av 1970-talet, upplevelser av nog så spektakulär och roande karaktär - men först några ord om fartyget som sådant:
M/S Achilleus är ett riktigt fartyg, konstruerat för att vara havsgående, även i storm. Byggd i Helsingör i Danmark 1939 under namnet M/S Hans Broge och klassad för 1100 passagerare.
Trots sin relativa litenhet skulle hon klara hårt höstväder på Nordatlanten. Det här är inte en flytande skokartong som M/S Estonia (M/S Viking Sally), en svag konstruktion som insiktslöst befäl stångade sönder i hårt väder på Östersjön hösten 1994 (det var inte ens storm) - och orsakade den näst värsta fartygskatastrofen på detta hav då över 800 personer omkom. Något sådant skulle inte hända M/S Achilleus.
Men nu till dom aspackade pensionärerna:
Jag skulle till Hasselvik, men missade min transport till Åland. Därför hamnade jag som nödlösning, snabbokad vid kaj, på Den Glada Ålandsbåten - M/S Achilleus. Med mina runt 30 år var jag junior med besked bland de stora gäng av pensionärer som till mycket låga prisnivåer frekventerade fartyget. Det verkade inte vara någon annan sorts folk ombord - utom junior.
Det blev en häpnadsväckande resa: "Smörgårdsbordet", var en rad långbord där maten serverades av kringspringande personal direkt på tallriken. Ingen behövde alltså stappla runt på ålderssvaga ben och tappa maten på durken när det gungade lite. Det som serverades vid sidan av maten var snaps, och den var så billig att det gick att hinka i sig oanade kvantiteter. Det blev mycket springande med flaskan för personalen, och snart dånade skrattsalvorna till glappande löständer och högröda ansikten - och jag undrade var jag egentligen hade hamnat?
När väl matsamvaron med alla sina muntrationer började klinga av, såg man vacklande pensionärer runda hörnen med rullatorn på två hjul, i sin iver att komma till baren. Där klämde 70-åriga tanter junior både här och där. Deras förtjusning var uppenbar - min måttlig. De falnande livsandarna hos det gamla gardet var som bortblåsta, nu upplevde man sin ungdom igen!
Nå - jag skall nog erkänna att jag hade rätt kul i alla fall. Det var ett fantastisk studium i en tidigare generations kultur och föreställningsvärld - tungans band var nu definitivt lösta, och jag fick både ett och annat till livs. Sist men inte minst var det i grunden frågan om hyggligt folk av den gamla stammen. Det stod ändå klart för mig, att det inte bör klagas på ungdomen i Ålandstrafiken - pensionärerna var i särklass värst på fylla och festande!
Ilastning av presumtiva fyllekajor direkt vid kaj
Vid den här tiden sändes ett mycket populärt TV-program som hette "Onedin-Linjen". Det handlade om en tuff sjökapten och redare på sitt stiliga fullriggade fartyg (den norska tremastade fullriggaren Christian Radich spelade fartyget). Då man antog att detta gick hem speciellt hos pensionärer, gjorde man en lätt ändring av stavningen - och sedan kunde man förhoppningsvis kränga fler resor
_______________________________________
Jag fann det lämpligt att inte dröja alltför länge i baren, fastän sällskapet var både underhållande och trevligt. Istället strosade jag omkring på de tomma däcksutrymmena och inspekterade alla faciliteter på fartyget - ett fartyg som föll mig mycket i smaken. Denna min nyfikenhet uppmärksammades på bryggan, varifrån man tecknade åt mig att komma upp. Resten av resan tillbringades i glatt och informativt samtal med den trevlige och mycket kunnige befälhavaren.
De två sista bilderna nedanför visar M/S Achilleus i Hammarbyhamnen här i Stockholm 1980. Här syns inga struntdeviser på fartygssidan, och man ser inga glada sommarmoln på skorstenen. Det vi ser är ett vackert, välbyggt, och mycket kapabelt fartyg som var till salu. Det blev inte så - det här var den sista kajplatsen.
Bleka dödens minut
Rubriken är lånad av Birger Sjöberg: "Så du kommer till slut bleka dödens minut, när med granris min port blir prydd..."
Det brukar ju sägas att vi fortsätter att leva så länge någon kommer ihåg oss, eller att åtminstone vårt namn finns kvar. I jämförelse med evigheten är det ju ändå en rätt kort tid.
Här i Sverige är det för det mesta så att när ingen längre har anspråk på graven, och ingen följaktligen sköter den, så blir den slopad efter en viss tid. Gravstenen går till stenkrossen och eventuella metalldetaljer till skroten. Kyrkogårdsförvaltningen blir glad som får en ledig plats där dom kan gräva ner någon ny...
I närheten av min sommarvilla på Åland ligger Vårdö kyrka. Det är en liten kyrkogård med begränsat med plats, men här har man valt ett annorlunda upplägg. Stenar och kors från slopade gravar ställs upp i en skogsbacke alldeles utanför kyrkogårdens mur. Den kallas för "De glömdas kyrkogård". Ibland strör någon ut en fröpåse Förgät-mig-ej. Dom blommar för det mesta i vackert blått här och där i den karga skogsbacken.
En mycket tilltalande obstruktion mot evigheten får jag säga.
Hos John blommar Förgät-mig-ej fint denna sommar
Man ser det kanske inte vid första ögonkastet - men med släpljus på den gamla rosten syns det tydligt att korset är återanvänt. Ålänningarna är kända för att vara mycket ekonomiskt orienterade... :-)
_______________________________________________________________
Vårdö kyrka är en lantlig idyll. När man går runt och tittar så stöter man på något märkligt: Kung Gustav IV Adolfs namn på en inmurad stenplakett i kyrkans torn.
Saken är den, att efter kungens avsättning vid en statskupp år 1809 såg kuppmakarna till att avlägsna kungens namn från alla offentliga byggnadsverk i riket. Undantaget är Gustav III:s obelisk på Slottsbacken i Stockholm, som man inte vågade sig på. Åland hade så dags blivit del av ett ryskt storfurstendöme - och här kom man inte åt kungens namn.
Segraren vill förvisso gärna skriva historien, men så lätt går det inte alla gånger. Liksom man på Vårdö kyrkogård håller de slopade gravarna i minne, är det lite samma sak med en olycklig kung.