Svartvitt igen

Vi som gärna använder film har i många år kunnat glädja oss åt att filmförsäljningen ökar år från år - visserligen från den låga nivå som var rådande strax efter digitalfotografins tröskelvärde, men i alla fall. Det har varit god tillgång och sortimentet har utökats.

Så kommer jag då till Leica Center på Karlavägen här i Stockholm för att inhandla lite film - men möts av tomma hyllor där det borde finnas färgfilm. Peter Gustafsson rycker uppgivet på axlarna och berättar: "Det har bland unga människor varit en sådan hajp på klassisk fotografi med film, att kidsen köper upp rubbet. Det är så överallt".

Så småningom lyckades jag lägga tre rullar färgfilm på lager, men dessutom inhandlade jag 10 rullar svartvitt - Agfa APX 100. Det känns lite konstigt eftersom Agfa gick i likvidation år 2004. Förpackningarna ser ut som Agfa såg ut då, men det står Made i U.K. på dem om man letar noga - alltså är det Ilford som står för tillverkningen. Nu har jag letat fram mina gamla dosor och spiraler, och skall ta mina första svartvita filmer på 22 år - skitkul!!

För ändamålet har jag ur vitrinskåpet tagit fram en Contax IIIa. Bilden här ovan är från 1984 när jag köpte den kameran.

Jag tycker att den här Contax IIIa är värd att visa. Den är från det tidiga 1950-talet, och var då det dyraste och finaste man kunde köpa i kameraväg - dyrare än Leica. Den kostade flera månadslöner för välavlönade personer som ingenjörer eller läkare. Den är väldigt rolig att fotografera med än i dag.

Fotografen själv

Fotografen under det tidiga 1970-talet. Kan man

ana ett visst Harry Friberg-komplex?

Kanske det... :-)

Jag drev min ateljé på Love Almqvists väg i Kristineberg här i Stockholm under 1970-talet. Det var härliga tider - men jobbiga. Själva fotografjobbet var det inga problem med, det var i det närmaste lustbetonat. Haken är bara den att man även är egen företagare. När man kommer till ateljén på morgonen, så finns det inget jobb om man inte har varit på alerten. Arbetet måste nyskapas hela tiden för att finnas till hands dagarna som kommer. Till det kommer allt trist pappersarbete som myndigheterna läger på.

Min ateljé i ett och ett halvt plan var som gjord för ateljéfester - sådant tar på krafterna... :-)

I halva ateljén var det dubbel takhöjd - vilket var jättebra för ljussättning. Nedre planet upptogs av fotograferingsutrymmet med ljussättningsutrustningen, labbutrymme, och ett litet kontor. Själva halvplanet som man äntrade via en rätt snygg trappa i ljust trä, hade utsikt ner i ateljén via en fönsterpanel. Där uppe var det som en liten möblerad lya, där fanns även en alkov med sängplats.

Jag tror att jag och min ateljé har lämnat många roliga minnen i bekantskapskretsen. För mig var det en tid som jag minns med glädje.

Fotografen med en älskad kamera för privat bruk på bordet. En Leica IIIf med självutlösare och Summicron 2/50mm

En liten folder att delas ut till de klentrogna

Min mellanformatsutrustning:   Vänster:  Zeiss Biometar 2,8/120mm, Zeiss Flektogon 4/50mm, Zeiss Sonnar 2,8/180mm. På kamerahuset:  Zeiss Biometar 2,8/80mm. Till höger:  Zeiss Sonnar 4/300mm

_________________________________________________

Som man kan se, så trodde jag mig klara av all slags fotografering. En utmärkt inställning som gav bra fart i verksamheten - men det var naturligtvis inte riktigt sant.

Det som gav ekonomi och ryggrad i hela ateljéprojektet var industrifotograferingen. Här hade jag fina kontakter genom min far som var VD för en stor agenturfirma (Tekno-Montan AB). Man importerade och satte upp kemiska anläggningar och annan tyngre industri. Genom att jag kunde närvara på företagets sammankomster och i annan verksamhet, kunde jag bygga personliga relationer.

Jag har klängt mycket i anläggningar - hållit fast med benen runt någon balk högt uppe i luften med all utrustning säkrad till kroppen med linor. Med en Pentacon Six i ena handen och en stor Rollei stavblixt i den andra, har jag kommit hem med bilder som fyllde beställarens behov. Poängen här är att denna superkompakta mellanformatare kan hanteras säkert med ena handen, vilket inte är fallet med exempelvis en Hasselbladare. I den här sortens verksamhet blir man oerhört fokuserad på vad som verkligen fungerar i praktiken - vad som ger resultat. Med väl avvägd utrustning och med akrobatik klarade jag av att leverera det man anställde mig för. Det hela var ofta lite äventyrligt och kul - Harry Friberg på galej...

När ett stort företag får händerna på bilder som är exakt sådana som dom efterfrågar, och som dom är beroende av i sin marknadsföring - då byter dom inte fotograf. Fakturan accepteras inom generösa ramar.

Endast för entusiaster

Det här med "kameraporr" är ju på tapeten lite till och från här på Fotosidan. Av den anledningen dök jag ner i arkivet och kom upp med några kameraporträtt från 1990-talet.

Utgångspunkten för denna sökning är de två banbrytande småbildssystemen Leica och Contax, som tillsammans under 1930-talet utgjorde genombrottet för den nya smidiga rörliga fotografi som vi fortfarande drar fördel av.

Samtliga bilder är tagna på Kodachrome 25.

                                                             __________________________________________________

Sammanhanget var att jag skulle åstadkomma en omslagsbild till en bok om Contaxkameran som jag planerade och som sedan utgavs med LP Foto som förlag år 2000 - och då passade jag på att leka runt lite på temat.

Känna att ta bilden själv...

Bengan publicerade nyss i sin blogg ett resonemang om AI och foto. Redan på 1970-talet började man förstå vartåt det lutade. Jag kan därför inte undanhålla Fotosidan denna skämtteckning från just 1970-talet: