En fossil väg

Måns Hagberg publicerade nyss ett blogginlägg om bland annat en uppseendeväckande väl bevarad vikingatida väg. Då jag hade ett inlägg på lut just om gamla vägar, så visar jag även det:

En fossil väg - vad kan det vara för något? Jo, det kan vara allt från svaga terrängspår efter en vikingatida väg, sådant som kräver en utgrävning om man skall få klarhet. Det kan även vara som ovan - en väg som inte har varit i användning på runt ett halvsekel, men som man fortfarande kan komma fram på.

Detta är gamla Gustav III väg i Bromma. Den sträckte sig på Gustavs tid från pontonbron i Traneberg, över Abrahamsberg och Pinkbacken (det var en extra brant backe, och här steg kuskarna av och pinkade). Vidare förbi det blivande Brommaplan som då var ett kärr med öppen vattenyta, och fram till broarna mot Drottningholm.

Här i bilden, tagen på 1990-talet, stiger jag av cykeln när jag närmar mig Nockeby. Jag skall just komma fram till Mördareken - där en stackars piga våldtogs och slogs ihjäl en juninatt under mitten av 1800-talet när hon "bengick" hem till Mälaröarna från staden. Det fanns inga kommunikationer att stiga på för fattigt folk på den tiden.
Numera är denna del av Gustav III väg borta. Här står enligt Stadsbyggnadskontoret en rad "stadsvillor" - men enligt Bromma stadsdelsförvaltnings remissvar är det punkthus.

Kodachrome II

I förra bloggen visades bilder tagna med gamla Kodachrome II. Här kommer en uppföljare på det temat:

Kodachrome lanserades av Kodak år 1935 och hade en känslighet runt ISO 10. Filmen hette bara Kodachrome. Det skulle dröja till 1962 innan efterföljaren Kodachrome II kom på marknaden nu med känsligheten ISO 25. Utan tvekan ett lyft för användren - men fortfarande kräver ju en så låg känslighet en kunnig och motiverad fotograf.

Kodachrome II var en mycket bra färgfilm. Faktum är att mina erfarenheter tyder på att den i vissa ljusförhållanden var överlägsen efterföljaren Kodachrome 25. Framkallningen av Kodachromefilmerna var mycket komplicerad, och processen smutsade ner miljön rejält. Införandet av Kodachrome 25 år 1974 sägs ha varit ett försök att komma tillrätta med miljöproblematiken. Förändringarna hade alltså inte i första hand med filmens prestanda för användaren att göra. Känsligheten förblev den samma som tidigare.

Hur det nu än är med den saken, så var Kodachrome II en bra färgfilm. Här ett litet smakprov från ett besök på familjens sommarställe på Åland en strålande vårvinterdag i slutet av 1960-talet tillsammans med min far och yngre bror.

Bildena här är ett exempel på hur Kodachrome II kunde fånga vårvinterns flacka men fina ljus på ett sätt som är lite vassare än efterföljaren Kodachrome 25. Kan det egentligen bli så mycket bättre än så här - för denna svåra ljustyp?

Drygt halvsekelgamla färgbilder - ändå hävdar dom sig rätt väl.