Mer lättfotat promenadsällskap, men inte nödvändigtvis bättre bilder
De sista dagarna har det varit magiskt vackert ute. Häromdagen fick Spejja och jag sällskap ut i skogen av Lina och Alliz med matte. Det var ganska kallt så en hund av det äldre och mer frusna slaget i varje flock fick stanna hemma. Långpromenad med en gammal hund som får kramp i tassarna efter bara några minuter är inte roligt för någon. Då har de det bättre hemma, särskilt som ingen av dem var ensam utan hade sällskap av andra, mänskliga, familjemedlemmar. Vi åkte till samma ställe jag fotat hundarna på de senaste gångerna. Det var som ett sagolandskap, kändes som att vandra kring i Narnia, en magisk känsla och väldigt tyst.
Jag brukar ha kameran inställd på ögon-AF, men kameran brukar ha svårt att hitta ögonen på mina hundar, allt som oftast väljer den att fokusera på ett öra istället. Brukar bli ganska många bilder där ögonen inte är i fokus, vilket jag brukar kompensera genom att ta många bilder. På mina hundar blir det som "ett svart hål" i varje öra som kameran tycks tolka som ett öga. Borde nog sluta envisas med att försöka använda ögon-AF. Men kameran hade mycket lättare att fokusera på Alliz och Lina, nästan alla bilder jag kom hem med den här gången var skarpa.
Så resultatet blev fler skarpa bilder, men kanske inte nödvändigtvis bättre. Särskilt blue-merlen (den ljusare hunden) försvann lite mot den snöiga bakgrunden. När man tittar på bilderna på datorn tycker jag de fungerar, men på en liten mobilskärm blir det svårare att se. Jag har länge sagt att min nästa pumi ska vara vit, eller i alla fall ljus-grå, då jag emellanåt tycker det är svårt att få bra bilder på mina mörka hundar, särskilt i skogen. Och nog känns det som det optimala är att ha en ljus och en mörk, så kan man välja hund efter bakgrund.
Hälsningar Lena