Någon sorts samlarmani?

I fredags var vi ute i skogen och fotade, jag och Spejja. Några olika platser, sen måste man ju ta en bunt bilder så man får skärpan rätt på någon, och så ska öronen stå åt rätt håll så hon inte ser så deprimerad ut. Och vips är man uppe i 300 bilder. Som alla ska gås igenom och sedan ska de bästa redigeras. Så igår var jag ute med en vän och hans två hundar. Två hundar som skulle ha skarpa ögon, en del med båda hundarna på samma bild, och så enskilda, några nya fotoställen... Ja ni förstår, kommer hem med ytterligare 300 bilder som ska gås igenom och redigeras. Och dessutom en stor lust att gå ut igen med Spejja till de där nya platserna vi hittade igår... Och av fredagens bilder har jag bara hunnit fixa till en. Och tre av kompisens bilder han jag med i går kväll. Funderar på om det är samma "samlarmekanism" som gör att jag måste trycka på avtryckaren hela tiden som också gör att vi nu har frysen full av kantareller och skafferiet full med torkad trumpetsvamp och trattkantareller. Idag blir det att fixa i trädgården istället.

Spejja. Älskar den här bilden, tycker hon ser så glad ut. Hade önskat att skärpan suttit lite bättre/på ögonen. Ska nog försöka ta om den vid tillfälle.

Sota

Den här sista bilden på Sota är nog min favoritbild från igår. 

Tävling och feedback

Jag brukar inte tävla med mina bilder, även om det händer någon enstaka gång. Men förra året skickade jag in en bild till SM. Man inser ju att man inte har någon chans som glad amatör mot alla superduktiga fotografer, men jag var nöjd med bilden och den fick ändå en bedömning som jag var mer än nöjd med (Honourable mention - god tävlingskvalitet).

Hur som helst, i somras skickade jag in samma bild och ytterligare en till en annan fototävling, pet photographer of the year. Det som lockade här var att man även skulle få feedback på sina bilder. Så förra helgen kom resultatet. Kul att läsa feedbacken, här finns kanske lite att lära. Bjuder på både bilder och kritik ifall det är någon mer som tycker det är kul att läsa vad domarna tycker. 

Och jag var riktigt nöjd även denna gång, professional standard kändes ju väldigt bra för en amatör med prestationsångest. I alla fall tills jag såg bilderna som "hamnat i betygs-gruppen över min". Där fanns absolut en hel del bilder som jag tycker var riktigt bra. Men också en hel del som jag kanske inte tyckte var lika bra.

Men så idag kom ett mail till jobbet. Ett program som jag använder dagligen (eller i alla fall borde använda dagligen) hade vunnit en tävling. Tydligen bäst i alla kategorier. Till saken hör att jag tycker programmet är så dåligt att jag precis sagt upp avtalet med dem. (Sedan jag började på jobbet för knappt ett år sedan har jag inte gjort annat än rätta en massa felbyggda widgetar, rättat diverse fel som de gjort vid implementeringen och "upplyst" dem om diverse buggar. Och programmet är galet lätt att göra fel i och i vissa avseenden rent användarfientligt. Men det är klart, eftersom programmet bygger på att man själv skapar en massa widgetar så kan man ju sätta sin bästa utvecklare på att bygga upp en perfekt tävlings-vy.) Så vad säger egentligen en tävling om hur bra något är?

Här kommer i alla fall bilderna med feedback. Bilden med ormbunkar är samma som jag skickade till SM 2022.

Sista bilderna. Och första.

För en dryg vecka sedan tog vi farväl av den gamla hunden. Inte helt oväntat, men otroligt jobbigt trotts att det inte fanns något alternativ. Det finns mycket att säga om den hunden. Men han har betytt otroligt mycket för mitt fotograferande. Och han älskade att bli fotograferad. Jag har en liten hemmastudio, och så fort jag ställde i ordning för att fotografera satte han sig mitt i rummet och väntade. Skulle man fota någon annan fick man stänga honom ute från rummet. Dessutom kunde man flytta honom lite hur man ville, och blixtarna bekom honom inte alls, så han var fantastisk att träna på att ljussätta. En hund finns ju fortfarande kvar, förhoppningsvis får hon snart sällskap av en ny liten fotomodell. 

Allra sista bilden

Sista skogspromenaden han orkade gå med på

Första bilden, april 2009

Promenad vid Hässelby slott

Inspirationen att fota har varit näst intill obefintlig på sistone. Och inspirationen till bloggen ännu mindre. En hel del sjukdom och dödsfall har lagt sordin på det mesta även om det hänt positiva saker också. Min bästa fotomodell, gamle Mizar, fyllde 14 för en månad sedan. (Något vi inte trodde i höstas, men lite hjärtmedicin av veterinären och nu är det ingen som tror att han är så gammal.) Idag tog vi i alla fall med kameran på en promenad runt Hässelby slott. Hittade en fantastisk sten-skulpturen. Mizar tyckte det var i kallast laget för att stå still och posera någon längre stund (han är ganska tunn-pälsad nuförtiden). Och, i ärlighetens namn, var det också ganska blött att ligga i blötsnön. Men jag tänker att det borde gå att få till ganska bra bilder runt den där skulpturen, så vi ska komma tillbaka när det är lite varmare ute. Och då ska jag också se till att han är lite snyggare (kortare) klippt. Så nu hoppas vi på riktig vår och ny inspiration.

En liten björn på myren

Hade en bildidé där jag ville fota på en myr. Tyvärr verkar det vara ganska dåligt med myrar i stockholmstrakten, men jag fick tips om en lättillgänglig på Ingarö. En liten bit att åka från Spånga, men inte så långt att det stoppar mig när jag fått en idé. Tänkte att jag kunde passa på att ta en promenad på Björnö samtidigt, har aldrig varit där men tänkt att jag ska dit någon gång. Och maken var ute och paddlade med en vän så jag hade hela dagen för mig själv och hundarna. (Visserligen följer maken gärna med ut, men jag kan tycka att det är skönt att vara ensam när jag fotar.) Så ut till Ingarö med kamera och hundar. Och ut på myren med vanliga skor på fötterna. Just då kändes det mindre genomtänkt, jag har ändå gått en hel del på myrar så man kan tycka att jag borde tänkt att gummistövlar hade varit ett bättre val. När vi nästan gått runt myren lyckades jag gå ned mig så att vänsterbenet sjönk ned ovan knät, tog några sekunder att dra upp benet igen. Om fötterna varit blöta innan så vad det inget mot var de var nu. Hade jag haft stövlar på mig så hade stöveln garanterat blivit kvar i myren. Dyngsur om både fötter och ben var det bara att vända hemåt, Björnö får bli en annan gång.  

Fick inte till bilden som jag sett i mitt huvud, men blev ganska nöjd med denna. (Bilden är ett panorama/Brenizer-metoden.)  Tycker hon ser ut som en liten björn på myren. Så nu letar jag nya, lättillgängliga myrar (där jag inte riskerar att gå vilse), verkar finnas en större längre ut på Ingarö...